Livet går vidare...
Imorgon börjar jag att jobba och Leo kommer att vara hemma med pappa till september. Visst känns det konstigt, efter att ha varit "ledig" så länge och naturligtvis att vara utan Leo hela dan. Det kommer att kännas underligt. Jag vet att Leo klarar sig utmärkt med pappa :o) men hur ska jag klara mig?
För varje dag som går lär vi känna varann bättre och bättre och nu vet vi oftast vad hans skrik beror på...behov av mat, sömn eller rent av uttråkad...Han lär ju känna oss bättre också och förstår en hel del av vad vi säger till honom. Han gör ofta roliga saker som vi skrattar åt och när han ser att vi skrattar så fortsätter han ju förstås...men det är ju kanske inte alltid så bra att skratta...i alla fall inte när han gjort något som vi inte uppskattar. Men vad gör man! Han är en liten filur!
Leo har lyckats charma dem han träffat. Moster är ju helt såld på honom! Hon har inte "haft tid" att fixa med båten tillsammans med sin man sen vi kom hem för hon har (hellre) spenderat sin tid med Leo! Å visst har han charmat dem bägge två! Så nu ska vi köpa en flytväst till Leo så han kan åka båt med dem i sommar. Mamma å pappa ska vara med också förstås :=) Moster i Tullinge är också förtjust i Leo. Där kan han leka med sin kusin som är i samma ålder. Jag tror att dom kan lära mycket av varandra. Det märktes redan igår då barnen fick leka ihop. Jag trodde att de mest skulle leka var för sig men dom kopierade varandra hela tiden. Den ena gjorde något och den andra härmade och så turades dom om. Språket? Nä, det fixar dom själva! Kroppsspråket fungerar alldeles utmärkt!
Jag tror absolut inte att barn är en accesoar utan en rikedom i ens liv. Jag har haft det lite tufft i början och fått stöd av många. Min syster har bl a varit ovärderlig och det har gjort att vi kommit varann närmare och det känns skönt i hjärtat. Många kloka ord har även kommit från andra som berättar om sina egna erfarenheter vilket betyder att jag inte är konstig alls utan helt normal. Flera har haft samma tankar som jag...och jag tycker inte man ska "hymla" med något och låtsas att allt är som en dans på rosor för det är det inte. Mitt jobb som arbetsterapeut klarar jag av men mitt jobb som förälder är nog det svåraste jobb man kan ha och man kan bara göra så gott man kan och göra det som känns rätt.
För varje dag som går lär vi känna varann bättre och bättre och nu vet vi oftast vad hans skrik beror på...behov av mat, sömn eller rent av uttråkad...Han lär ju känna oss bättre också och förstår en hel del av vad vi säger till honom. Han gör ofta roliga saker som vi skrattar åt och när han ser att vi skrattar så fortsätter han ju förstås...men det är ju kanske inte alltid så bra att skratta...i alla fall inte när han gjort något som vi inte uppskattar. Men vad gör man! Han är en liten filur!
Leo har lyckats charma dem han träffat. Moster är ju helt såld på honom! Hon har inte "haft tid" att fixa med båten tillsammans med sin man sen vi kom hem för hon har (hellre) spenderat sin tid med Leo! Å visst har han charmat dem bägge två! Så nu ska vi köpa en flytväst till Leo så han kan åka båt med dem i sommar. Mamma å pappa ska vara med också förstås :=) Moster i Tullinge är också förtjust i Leo. Där kan han leka med sin kusin som är i samma ålder. Jag tror att dom kan lära mycket av varandra. Det märktes redan igår då barnen fick leka ihop. Jag trodde att de mest skulle leka var för sig men dom kopierade varandra hela tiden. Den ena gjorde något och den andra härmade och så turades dom om. Språket? Nä, det fixar dom själva! Kroppsspråket fungerar alldeles utmärkt!
Jag tror absolut inte att barn är en accesoar utan en rikedom i ens liv. Jag har haft det lite tufft i början och fått stöd av många. Min syster har bl a varit ovärderlig och det har gjort att vi kommit varann närmare och det känns skönt i hjärtat. Många kloka ord har även kommit från andra som berättar om sina egna erfarenheter vilket betyder att jag inte är konstig alls utan helt normal. Flera har haft samma tankar som jag...och jag tycker inte man ska "hymla" med något och låtsas att allt är som en dans på rosor för det är det inte. Mitt jobb som arbetsterapeut klarar jag av men mitt jobb som förälder är nog det svåraste jobb man kan ha och man kan bara göra så gott man kan och göra det som känns rätt.
Att lära känna ett barn...
Det är inte lätt. Att lära känna en annan människa menar jag. Jag har något att erkänna...kanske något som fler har känt? Jag pratar om depression. Man kan ju inte prata om förlossningsdepression direkt. Men "nyfått-barn-depression" kanske?
Det är svårt att förklara, men kanske kan jag förklara det med en otillräcklighet? Men det är inte heller det ordet jag söker. Mina känslor gick verkligen upp å ner. Leo kändes inte som "min" och jag tyckte det kändes konstigt att kalla mig själv för mamma när det var det minsta jag kände mig som. Jag tror inte heller jag var beredd på hur mycket jobb det är med en liten parvel i huset. Jag kanske hade en föreställning om att han skulle göra precis som jag säger, lyda mig och lyssna på mig när jag säger "aja baja, inte röra". Leo skulle vara en liten kille som skulle göra som mamma och pappa sa. Men så är det ju naturligtvis inte.
I efterhand har jag tänkt att jag varit så "uppe i" hela processen med adoptionen och kanske blivit påverkad av min omgivning som hela tiden sagt att det är så spännande och roligt. Det har kanske gjort att jag glömt bort att tänka på hur det egentligen kommer att bli, förbereda mig (...men det kanske inte går att förbereda sig ändå...) och föreställa mig om hur vårt liv skulle komma att ändra sig. Jag trodde också att jag skulle bli "störtförälskad" i min son...men det blev jag inte.
Nu har vi lärt känna varandra lite mer och jag mår mycket bättre än jag gjorde i början. Mina känslor för Leo är nu mycket mycket starkare än vad de var i början. Visst var jag glad i början, men inte hela tiden... Jag känner att mina känslor för honom blir starkare varje dag och när tiden kommer så kommer jag att älska honom så mycket så det gör ont i hela min kropp. Jag känner också att jag saknar honom när han är iväg med pappa.
Nu har jag blottat mig och mina känslor men jag vet att jag inte är ensam om dem. Det här tror jag gäller oavsett om det gäller ett barn som är adopterat eller ett biologiskt fött barn.
Förkylning, feber, mardröm, blixtnedslag??
Vad var det som hände?
När Leo sussat så sött i nästan 4 timmar vaknar han med ett ill-vrål! Å det gick inte att få honom att lugna ner sig på säkert 20-30minuter (kändes som det i allafall)! Både mamma och pappa engagerade sig och blev faktiskt lite oroliga...vi är nyblivna föräldrar och vet inte så mycket och känner inte Leo fullt ut ännu...så klart. När Leo somnat precis efter 20 så kom det en blixt och inte ens sekunden därefter kändes det som att en stor bomb släpptes i trädgården! Blixtnedslag någonstans inom 100m! Läskigt! Men Leo sussade vidare. Jag blev riktigt rädd och trodde blixten slagit ned i huset!
Men...som sagt...just innan midnatt vaknade han. Kan ju då inte varit av "bomben" även om man kunde tro det. Han var lite snuvig igår och med en misstänkt förkylning ?? och det blev ju inte bättre på natten av att han grät grät grät och grät. Han började hosta och grät samtidigt. Ingen bra kombination. Till slut somnade han nog av ren utmattning. Vi blev glada och han också antar jag.
Idag har han varit lite grinig men bara han är engagerad så är han glad och skrattar som vanligt. Vi är så vana nu att han ofta är glad och skrattar och busar så det blir lite ovant för oss när han helt plötsligt ändrar humör. Men så är det väl med barn...
När Leo sussat så sött i nästan 4 timmar vaknar han med ett ill-vrål! Å det gick inte att få honom att lugna ner sig på säkert 20-30minuter (kändes som det i allafall)! Både mamma och pappa engagerade sig och blev faktiskt lite oroliga...vi är nyblivna föräldrar och vet inte så mycket och känner inte Leo fullt ut ännu...så klart. När Leo somnat precis efter 20 så kom det en blixt och inte ens sekunden därefter kändes det som att en stor bomb släpptes i trädgården! Blixtnedslag någonstans inom 100m! Läskigt! Men Leo sussade vidare. Jag blev riktigt rädd och trodde blixten slagit ned i huset!
Men...som sagt...just innan midnatt vaknade han. Kan ju då inte varit av "bomben" även om man kunde tro det. Han var lite snuvig igår och med en misstänkt förkylning ?? och det blev ju inte bättre på natten av att han grät grät grät och grät. Han började hosta och grät samtidigt. Ingen bra kombination. Till slut somnade han nog av ren utmattning. Vi blev glada och han också antar jag.
Idag har han varit lite grinig men bara han är engagerad så är han glad och skrattar som vanligt. Vi är så vana nu att han ofta är glad och skrattar och busar så det blir lite ovant för oss när han helt plötsligt ändrar humör. Men så är det väl med barn...
Hemma igen!
Hemma igen efter en minst sagt annorlunda resa!
Allt har gått jättebra och vi har fått ett litet busfrö i familjen! Leo är en jättesöt kille, en liten spjuver och med mycket spring i benen och glimt i ögat!
Av hans LKG syns inte så mycket eftersom han är opererad i läppen. Hans högersidiga gomspalt syns i munnen om man tittar. Men det där kommer att fixa sig med operation. Så snart han är nog trygg med oss kommer det att bli operation.
Det har varit mycket känslor på spel. Allt från att känna sig otillräcklig som mamma till att känna sig älskad av en liten kille som sträcker sig upp mot mamma med sina små armar! Det är en häftig känsla men samtidigt konstig! Från en dag till en annan...
Som adoptivförälder så tror jag att man ändå är lite extra förberedd eftersom det är ett barn som redan finns och man vet att det här med anknytning är så viktigt då barnet varit med om flera separationer. Men jag tror att det också är viktigt att inte helt gå upp i det utan försöka att vara nära barnet hela tiden, möta blicken, leka och busa tillsammans! Naturligtvis ska man ju lyssna på barnets behov. Jag läste ju boken som heter "Anknytning - i adoptivfamiljens vardag". Men jag blev nästan snurrig över alla tips å råd. Alla är enskilda individer oavsett om man är liten eller stor och precis som när man får ett biologiskt barn eller adopterar ett barn så gäller det att lära känna den nya individen som kommer in i familjen. Men jag kan skriva under på att det är utmaning att vara adoptivförälder.
Allt har gått jättebra och vi har fått ett litet busfrö i familjen! Leo är en jättesöt kille, en liten spjuver och med mycket spring i benen och glimt i ögat!
Av hans LKG syns inte så mycket eftersom han är opererad i läppen. Hans högersidiga gomspalt syns i munnen om man tittar. Men det där kommer att fixa sig med operation. Så snart han är nog trygg med oss kommer det att bli operation.
Det har varit mycket känslor på spel. Allt från att känna sig otillräcklig som mamma till att känna sig älskad av en liten kille som sträcker sig upp mot mamma med sina små armar! Det är en häftig känsla men samtidigt konstig! Från en dag till en annan...
Som adoptivförälder så tror jag att man ändå är lite extra förberedd eftersom det är ett barn som redan finns och man vet att det här med anknytning är så viktigt då barnet varit med om flera separationer. Men jag tror att det också är viktigt att inte helt gå upp i det utan försöka att vara nära barnet hela tiden, möta blicken, leka och busa tillsammans! Naturligtvis ska man ju lyssna på barnets behov. Jag läste ju boken som heter "Anknytning - i adoptivfamiljens vardag". Men jag blev nästan snurrig över alla tips å råd. Alla är enskilda individer oavsett om man är liten eller stor och precis som när man får ett biologiskt barn eller adopterar ett barn så gäller det att lära känna den nya individen som kommer in i familjen. Men jag kan skriva under på att det är utmaning att vara adoptivförälder.
Från den 7 december kl 13.58 till 6 april kl 18.05
Tänk vad tiden går fort men ändå långsamt...det är en märklig känsla.
Den 7 december fick vi barnbesked och jag kommer ihåg vilken härlig känsla det var - det var så mycket glädje så allt bara bubblade inne i kroppen. Sedan dess har mycket hänt..en examen, nytt jobb, stor kök och bad renovering och en resa som kommer att förändra vårt liv så totalt! Det är svårt att föreställa sig. Men nu ska vi alltså snart resa för att hämta vår lille son. Många frågar hur det känns...är jag nervös, har resfeber osv. Jag går igenom första mötet med honom i mitt huvud hela tiden. I huvudet spelas upp olika scenarios. Hur överlämnadet kommer att gå till. Kommer han att bli förskräckt? Kommer han att le och titta på oss nyfiket? Kommer han att gråta kanske? Att få se 2 människor som ska bli hans mamma och pappa - och dom ser inte ut som han gör. Så jag vet inte hur jag känner. Är jag nervös? Har jag resfeber? Kanske är jag nervös. Det är en ovanlig känsla i kroppen - eller rättare sagt - det är många olika känslor i kroppen. Naturligtvis en enorm glädje men också en nervositet och en stor dos av förväntan. Hur kommer det att gå? Jag (vi) har aldrig varit i den här situationen förut så det är svårt att tala om för andra hur det känns.
Efter ett samtal från FFIA igår så kändes det som att jag vaknade till lite mer. Vaa, jaaa, vi ska ju faktiskt åka snart! Jag har hela tiden räknat ner. Nu är det 1 månad kvar till avresa. Sen är det 3 veckor. 2½ vecka. 2 veckor. Nu är det mindre än 1 vecka till avresa. Vi åker på tisdag!! Jag fick informationen om att om vi har önskemål att besöka barnhemmet vid den här resan så ska vi säga det till guiden när vi kommer till Beijing så kanske - alltså kanske - kan det ordnas ett besök där. Så det tror jag att vi kommer att göra. Vi är det enda svenska paret som åker från Beijing-Nanning (Nanning är provinshuvudstaden i Guangxi) och det enda svenska paret på plats att hämta vårt barn. Däremot kan det vara andra familjer från andra organisationer och andra länder där för att hämta sina barn. Eftersom vi är enda paret från Sverige kommer vi att ha en "egen" guide för våra utflykter som är ordnade. Det känns ju speciellt :o) Bara vi 3 och en guide. Lyxigt!
Förresten, i provinsen kan man säga att det är försommar, eller vad man nu ska kalla det när det är ca +26-29 grader varmt. Enligt väderprognosen är det dock regn men det kan jag ta. Regnet kommer vara det minsta problemet då vi är på väg att göra den största resan i vårt liv!
Jag behöver väl inte säga att mina tårar trillar nerför kinderna nu...av glädje!
Den 7 december fick vi barnbesked och jag kommer ihåg vilken härlig känsla det var - det var så mycket glädje så allt bara bubblade inne i kroppen. Sedan dess har mycket hänt..en examen, nytt jobb, stor kök och bad renovering och en resa som kommer att förändra vårt liv så totalt! Det är svårt att föreställa sig. Men nu ska vi alltså snart resa för att hämta vår lille son. Många frågar hur det känns...är jag nervös, har resfeber osv. Jag går igenom första mötet med honom i mitt huvud hela tiden. I huvudet spelas upp olika scenarios. Hur överlämnadet kommer att gå till. Kommer han att bli förskräckt? Kommer han att le och titta på oss nyfiket? Kommer han att gråta kanske? Att få se 2 människor som ska bli hans mamma och pappa - och dom ser inte ut som han gör. Så jag vet inte hur jag känner. Är jag nervös? Har jag resfeber? Kanske är jag nervös. Det är en ovanlig känsla i kroppen - eller rättare sagt - det är många olika känslor i kroppen. Naturligtvis en enorm glädje men också en nervositet och en stor dos av förväntan. Hur kommer det att gå? Jag (vi) har aldrig varit i den här situationen förut så det är svårt att tala om för andra hur det känns.
Efter ett samtal från FFIA igår så kändes det som att jag vaknade till lite mer. Vaa, jaaa, vi ska ju faktiskt åka snart! Jag har hela tiden räknat ner. Nu är det 1 månad kvar till avresa. Sen är det 3 veckor. 2½ vecka. 2 veckor. Nu är det mindre än 1 vecka till avresa. Vi åker på tisdag!! Jag fick informationen om att om vi har önskemål att besöka barnhemmet vid den här resan så ska vi säga det till guiden när vi kommer till Beijing så kanske - alltså kanske - kan det ordnas ett besök där. Så det tror jag att vi kommer att göra. Vi är det enda svenska paret som åker från Beijing-Nanning (Nanning är provinshuvudstaden i Guangxi) och det enda svenska paret på plats att hämta vårt barn. Däremot kan det vara andra familjer från andra organisationer och andra länder där för att hämta sina barn. Eftersom vi är enda paret från Sverige kommer vi att ha en "egen" guide för våra utflykter som är ordnade. Det känns ju speciellt :o) Bara vi 3 och en guide. Lyxigt!
Förresten, i provinsen kan man säga att det är försommar, eller vad man nu ska kalla det när det är ca +26-29 grader varmt. Enligt väderprognosen är det dock regn men det kan jag ta. Regnet kommer vara det minsta problemet då vi är på väg att göra den största resan i vårt liv!
Jag behöver väl inte säga att mina tårar trillar nerför kinderna nu...av glädje!
Tiden går helt plötsligt väldigt fort!!
Det är bara att inse: man ska helst inte kombinera nytt jobb, ombyggnad av kök & bad samt adoption! Det blir alldeles för mycket att hålla reda på. Ett nytt jobb med en massa nya intryck och för att vara riktigt ärlig: väldigt mycket att göra och på gränsen till acceptabelt. Att ombyggnaden kommer i samma veva - ja, det får vi väl kanske skylla oss själva för. Hade vi inte varit så sega så hade vi haft ett nytt kök och ett nytt badrum redan förra året vid den här tiden. Adoptionen har gått fort så här på slutet i och med vårt beslut att adoptera ett barn med särskilda behov. Men när man väntat så länge så tror man att man ska få vänta ett bra tag till. Men från det att alla papper var insamlade och inskickade till FFIA så tog det ju faktiskt bara 5 veckor tills vi fick vårt efterlängtade barnbesked. Det får man ju tycka är rätt snabbt!
Nu är det snart bara 1 vecka kvar till avresa och det känns nu som att tiden går för fort! Det är mycket att tänka på och jag är mest orolig för att vi inte ska få med oss alla viktiga papper. Det som är mest troligt är att alldeles för många papper åker med av bara farten...
Ett besök hos Försäkringskassan idag gjorde att vi får lov att lämna och fylla i en massa papper igen. Men jag måste ju säga att man blir ganska luttrad efter ett tag..."jaha...det här pappret ska också fyllas i...och skickas så snabbt som möjligt...ja ja, vi gör väl som dom säger att vi ska göra..."
Damen på kassan var väldigt trevlig och vi blev faktiskt lite klokare och det var snällt av henne att kunna boka in oss på så kort varsel! Hon fick lite positiv feedback vilket jag tror är sällan förekommande då man jobbar där.
Nu ska jag nog försöka ta det lugnt så jag är pigg och utvilad tills det är dags att resa till Kina! Som dom säger på Kap Verde - "No stress"
Nu är det snart bara 1 vecka kvar till avresa och det känns nu som att tiden går för fort! Det är mycket att tänka på och jag är mest orolig för att vi inte ska få med oss alla viktiga papper. Det som är mest troligt är att alldeles för många papper åker med av bara farten...
Ett besök hos Försäkringskassan idag gjorde att vi får lov att lämna och fylla i en massa papper igen. Men jag måste ju säga att man blir ganska luttrad efter ett tag..."jaha...det här pappret ska också fyllas i...och skickas så snabbt som möjligt...ja ja, vi gör väl som dom säger att vi ska göra..."
Damen på kassan var väldigt trevlig och vi blev faktiskt lite klokare och det var snällt av henne att kunna boka in oss på så kort varsel! Hon fick lite positiv feedback vilket jag tror är sällan förekommande då man jobbar där.
Nu ska jag nog försöka ta det lugnt så jag är pigg och utvilad tills det är dags att resa till Kina! Som dom säger på Kap Verde - "No stress"
Inbjudan! ...och lite till
Nu har vår inbjudan till Kina kommit! Den kommer från FFIA med rekommenderad post på måndag förmodligen. På måndag ska vi även hämta vårt färdiga visum till Kina. Snart är det ju faktiskt bara 2 veckor kvar till avresa. Datumet närmar sig med stormsteg!
Efter en jobbig arbetsvecka kände jag att jag behövde lite "tröst" och stannade till i centrum på väg hem med bussen för att försöka hitta nåt till mig själv...och kanske till Leo också :=) Hittade en top till mig själv men sen drogs jag som av en magisk hand till barnavdelningen på Kappahl. Hittade ett par jättefina svarta mjuka byxor och randiga kortärmade tröjor (Köp 3 betala för 2). Jag ser honom framför i de kläder jag köper till honom. Jag tror Leo passar i ganska skarpa färger. Så det blev röd/vit, grön/vit och blå/vit-randiga tröjor! Jättesöta förstås.
Jag har en liten plan...kanske löjligt ;=)
När vi reser hem från Kina så ska jag och Leo ha likadana tröjor på oss = långärmad svart/vit-randig tröja. Läste i min anknytningsbok att det kan vara bra för barnet att se att vi har likadana tröjor, att vi liksom hör ihop...
Efter en jobbig arbetsvecka kände jag att jag behövde lite "tröst" och stannade till i centrum på väg hem med bussen för att försöka hitta nåt till mig själv...och kanske till Leo också :=) Hittade en top till mig själv men sen drogs jag som av en magisk hand till barnavdelningen på Kappahl. Hittade ett par jättefina svarta mjuka byxor och randiga kortärmade tröjor (Köp 3 betala för 2). Jag ser honom framför i de kläder jag köper till honom. Jag tror Leo passar i ganska skarpa färger. Så det blev röd/vit, grön/vit och blå/vit-randiga tröjor! Jättesöta förstås.
Jag har en liten plan...kanske löjligt ;=)
När vi reser hem från Kina så ska jag och Leo ha likadana tröjor på oss = långärmad svart/vit-randig tröja. Läste i min anknytningsbok att det kan vara bra för barnet att se att vi har likadana tröjor, att vi liksom hör ihop...
En resplan är kommen...
Åhhh va gött det känns! Ett färdigt program för vår resa. Den ser ut ungefär så här:
9 april ankomst i Beijing (men nu blir det den 7 april eftersom vi åker tidigare än planerat för att få tid till shopping och annat, samt att träffa den andra familjen som också hämtar ett LKG-barn, en flicka). Vi bor på ett hotell som heter Jianguo Garden (ser rätt fint ut om man kollar på nätet). Information samma kväll och dagen efter är fri för aktiviteter :o) Den 11 april åker vi ner till provinsen och stannar där till den 17 april då vi flyger tillbaka till Beijing för att ordna med pass för vår lille gosse. Den 21 april flyger vi så hemåt och landar sent på Arlanda samma kväll (alltså 21 april). Tyvärr så flyger inte SAS direkt till Beijing längre så det blir till att byta i Köpenhamn både dit och hem. Hoppas att det går bra!
Vi tittade precis på programmet "Kejsarinnorna Zhang" som vi har spelat in för längre sen. Det handlar om 4 flickor som åker till Kina tillsammans med sina föräldrar och besöker barnhemmet där de bodde innan adoptionen. Mycket känslosamt...
Jag glömde säga det viktigaste...den 12 april är den riktigt stora dagen då vi får träffa vår efterlängtade son!
9 april ankomst i Beijing (men nu blir det den 7 april eftersom vi åker tidigare än planerat för att få tid till shopping och annat, samt att träffa den andra familjen som också hämtar ett LKG-barn, en flicka). Vi bor på ett hotell som heter Jianguo Garden (ser rätt fint ut om man kollar på nätet). Information samma kväll och dagen efter är fri för aktiviteter :o) Den 11 april åker vi ner till provinsen och stannar där till den 17 april då vi flyger tillbaka till Beijing för att ordna med pass för vår lille gosse. Den 21 april flyger vi så hemåt och landar sent på Arlanda samma kväll (alltså 21 april). Tyvärr så flyger inte SAS direkt till Beijing längre så det blir till att byta i Köpenhamn både dit och hem. Hoppas att det går bra!
Vi tittade precis på programmet "Kejsarinnorna Zhang" som vi har spelat in för längre sen. Det handlar om 4 flickor som åker till Kina tillsammans med sina föräldrar och besöker barnhemmet där de bodde innan adoptionen. Mycket känslosamt...
Jag glömde säga det viktigaste...den 12 april är den riktigt stora dagen då vi får träffa vår efterlängtade son!
"När du kom till oss"
I brevlådan låg ett tjockt kuvert. Jag kände inte igen handstilen. Det var ett litet hål i ena hörnet men det gick för den skull inte att se vad som låg i kuvertet. Sprang in och var ju nyfiken på vad det kunde vara.
När jag öppnade den så låg det en bok i den som heter "När du kom till oss"! Vilken underbar present...och så var det dags för dagens "översvämning"! Tack Pipsa för boken! Alla rader i den kommer att bli ifyllda. Den innehåller allt som kan vara av intresse för Leo när han blir lite äldre och ett fint minne för hela familjen! Det är sånt här som gör mig så oerhört glad över att vi har så många fina vänner som tänker på oss! Det tar liksom aldrig slut...och mitt hjärta svämmar över av lycka och kärlek för alla som bryr sig...och det är väldigt väldigt många! Ingen nämnd och heller ingen glömd...Det är inte bara vi som längtar utan många tillsammans med oss.
Nu lät det nästan lite religiöst...men vad spelar det för roll! I love You all!!
När jag öppnade den så låg det en bok i den som heter "När du kom till oss"! Vilken underbar present...och så var det dags för dagens "översvämning"! Tack Pipsa för boken! Alla rader i den kommer att bli ifyllda. Den innehåller allt som kan vara av intresse för Leo när han blir lite äldre och ett fint minne för hela familjen! Det är sånt här som gör mig så oerhört glad över att vi har så många fina vänner som tänker på oss! Det tar liksom aldrig slut...och mitt hjärta svämmar över av lycka och kärlek för alla som bryr sig...och det är väldigt väldigt många! Ingen nämnd och heller ingen glömd...Det är inte bara vi som längtar utan många tillsammans med oss.
Nu lät det nästan lite religiöst...men vad spelar det för roll! I love You all!!
Ett gråt om dagen...
Så har det blivit den senaste veckan! Det är precis som att det är några "mamma-hormoner" i min kropp! :o) Helt plötsligt är mina ögon fulla av tårar och de svämmar över.
Igår var vi på IKEA och skulle köpa lite saker till Leo. Madrass, kudde, täcke, sängkläder, några gosedjur (min idé), förvaringslåda för leksaker och några hårda leksaker. Jag stod och höll i täcke och kudde. Då blir det "översvämning". Klas tittar på mig med stora ögon och undrar förstås varför jag gråter ;=) Ja, men fattar du, säger jag, vi köper till vår son nu och han kommer att ha det här täcket och sova på den här kudden och ha dom här sängkläderna! Undrar just hur det såg ut! Gråta bara så där! Sen gick jag och snörvlade mig igenom hela "Barnens IKEA". Smög ner några gulliga gosedjur i påsen och jag blev avslöjad när vi plockade upp varorna på bandet vid kassan. "Oooops, den måste ha krypit ner alldeles själv i påsen".
Vi gick från IKEA som två packåsnor! Men roligt var det!! JAG ÄR MAMMA!!!!!!!!!!!
Igår var vi på IKEA och skulle köpa lite saker till Leo. Madrass, kudde, täcke, sängkläder, några gosedjur (min idé), förvaringslåda för leksaker och några hårda leksaker. Jag stod och höll i täcke och kudde. Då blir det "översvämning". Klas tittar på mig med stora ögon och undrar förstås varför jag gråter ;=) Ja, men fattar du, säger jag, vi köper till vår son nu och han kommer att ha det här täcket och sova på den här kudden och ha dom här sängkläderna! Undrar just hur det såg ut! Gråta bara så där! Sen gick jag och snörvlade mig igenom hela "Barnens IKEA". Smög ner några gulliga gosedjur i påsen och jag blev avslöjad när vi plockade upp varorna på bandet vid kassan. "Oooops, den måste ha krypit ner alldeles själv i påsen".
Vi gick från IKEA som två packåsnor! Men roligt var det!! JAG ÄR MAMMA!!!!!!!!!!!
Nya upptäckter!
I veckan när vi var och handlade mat så skulle vi också köpa på oss lite "barn-prylar"! Bl a nappflaskor, haklappar, barnsalva, barnschampo/tväl, barnolja, puréer för hård & lös mage, välling mm mm. I min famn hade jag slutligen så mycket saker så jag knappt kunde bära det. Något som jag letade efter vad barnmats-burkar och välling. Jag har ju aldrig letat efter sånt här förut och upptäckte en ny värld som helt klart var utanför min egen! När jag slutligen hittade hyllan visade det sig att det var inte bara en hylla! Hmmm, välling, risgröt kan nog vara bra för honom för det är han nog van vid. Bra, då bestämmer jag mig för det...eller vänta...risgröt med banan och äpple, risgröt med aprikos och mango, fullkorns risgröt, naturell risgröt, havre risgröt.... OK, jag börjar istället med att leta efter katrinplommonpuré istället...ok, då ska vi se...var har vi det?? Står dom månne i bostavsordning eller beroende på vilket märke det är?? Semper, Nestlé, aha något ekologiskt märke också...det kan väl vara bra...Klas kom till min räddning när jag till slut blivit alldeles förvirrad av alla märken och varianter. Det är tur att nån kan bestämma sig i allafall! ;=)
Längtan...
Fick en sådan otrolig längtan. Det är klart att jag längtar hela tiden, men det liksom högg till i hjärtat. Jag tittade på den senaste bilden på sonen och tyckte han såg lite ledsen ut. Jag hoppas han blir lite gladare när han får träffa oss och lära känna oss och känner att vi kommer att ta hand om honom - att det är vi som är hans mamma och pappa.
Avresedatumet är nu 8 april. Kanske åker vi någon dag innan för att shoppa i Peking. Det får bli lite hårda leksaker :o) och lite kläder till vår son. En paraplyvagn som är lätt att ha med sig. Å även handla gåvor till barnhemmet.
Igår gjorde vi klart ett litet fotoalbum som vi tänkte skicka iväg till barnhemmet och till lille BaoQuan. Jag hoppas att personalen kommer att visa honom bilderna på hans föräldrar. Jag har virkat en liten gossefilt som har försökt krama den extra hårt för att den ska ha "vår doft" och tror att den också slinker med i paketet. Babyfilten som jag virkat redan för några månader sedan ska ju naturligtvis med när vi åker till Kina :o)
På bilderna vi fått på honom ser det ut som att han har mycket leksaker och barnhemmet ser trevligt ut. Han ser glad ut på bilderna (förutom på den senaste bilden där han ser lite ledsen ut). Men även om han ser ut att ha det bra så har vi ju ingen aning om hur han kommer att vara när vi väl träffar honom. Man får nästan räkna med precis vad som helst och anpassa sig därefter. Jag har läst någonstans att barn med särskilda behov tas om hand lite extra av barnhemspersonalen. Alla barn är ju värda mycket omsorg och kärlek men Kina är ett annat land än Sverige och man kanske tänker annorlunda...barn som ser annorlunda ut behandlas på annat sätt. Kanske är det därför han är opererad i läppen just för utseendet skull - man ser inte vid första anblicken att han har Läpp/Käk/Gomspalt och det är det som kineserna vill visa. Utåt sett ser man inget.
Vår son kommer att bli så älskad och omtyckt av oss och många andra. Jag är så otroligt glad över att det är så många som visar en sån glädje över det som vi nu har framför oss.
Nedan syns "Silver Beach" - kinesernas eget badparadis som ligger i Beihai, där vi kommer att vara om 50 dagar!
Avresedatumet är nu 8 april. Kanske åker vi någon dag innan för att shoppa i Peking. Det får bli lite hårda leksaker :o) och lite kläder till vår son. En paraplyvagn som är lätt att ha med sig. Å även handla gåvor till barnhemmet.
Igår gjorde vi klart ett litet fotoalbum som vi tänkte skicka iväg till barnhemmet och till lille BaoQuan. Jag hoppas att personalen kommer att visa honom bilderna på hans föräldrar. Jag har virkat en liten gossefilt som har försökt krama den extra hårt för att den ska ha "vår doft" och tror att den också slinker med i paketet. Babyfilten som jag virkat redan för några månader sedan ska ju naturligtvis med när vi åker till Kina :o)
På bilderna vi fått på honom ser det ut som att han har mycket leksaker och barnhemmet ser trevligt ut. Han ser glad ut på bilderna (förutom på den senaste bilden där han ser lite ledsen ut). Men även om han ser ut att ha det bra så har vi ju ingen aning om hur han kommer att vara när vi väl träffar honom. Man får nästan räkna med precis vad som helst och anpassa sig därefter. Jag har läst någonstans att barn med särskilda behov tas om hand lite extra av barnhemspersonalen. Alla barn är ju värda mycket omsorg och kärlek men Kina är ett annat land än Sverige och man kanske tänker annorlunda...barn som ser annorlunda ut behandlas på annat sätt. Kanske är det därför han är opererad i läppen just för utseendet skull - man ser inte vid första anblicken att han har Läpp/Käk/Gomspalt och det är det som kineserna vill visa. Utåt sett ser man inget.
Vår son kommer att bli så älskad och omtyckt av oss och många andra. Jag är så otroligt glad över att det är så många som visar en sån glädje över det som vi nu har framför oss.
Nedan syns "Silver Beach" - kinesernas eget badparadis som ligger i Beihai, där vi kommer att vara om 50 dagar!
Nytt datum!
Jag hade sett fram emot att vi skulle få åka den 25 mars. Men nu blir det 8 april istället. Ja...vad ska man göra...ingenting helt enkelt. Det är bara att inse att så är det. Det går inte att påverka på nåt sätt! Ytterligare papper att fylla i men nu ligger det i allafall en preliminär bokning för oss den 8 april. Men vi hade tänkt åka några dar tidigare för att kunna uppleva Peking lite grann innan. Å hinna köpa lite kläder, paraplyvagn, presenter till barnhemmet osv osv. Varför får man bara ta med sig 20kg!?
Det vi gjort nu är att vi fyllt i ett papper med lite info om oss själv, som passnummer, födelsedatum, nationalitet, årsinkomst, vad vi jobbar med osv. Jag tycker vi redan fyllt i en massa men det ska ju vara enligt konstens alla regler ;o) sedan fylla i papper för visumansökan förstås och ett papper som går till resebyrån med vad vi har för önskemål som ex. tidigare avresedatum osv. Det gäller att läsa allt väldigt noggrannt för att inte missa nåt.
Passfoton har vi tagit också. 8 stycken! Som inte går till ett nytt pass...nej, det ska dels gå till visum ansökan och sen ska man ha med en massa foton till Kina också. Tur vi inte såg ut som brottslingar på korten! ;=)
Tips från andra som adopterat är mycket värdefullt! Tack Irene för dina tips och Karin också! Vi köpte en bärsele för det tror vi kommer vara bra för anknytningen. Det är nästan så att vi ställt in oss på att det är en stabil liten kille som är glad och positiv (enligt rapport från barnhemmet) men vi ska nog vara förberedda på att det kan bli helt annorlunda.
Jag håller på att virka en snuttefilt till honom som jag inte vet om jag ska skicka tillsammans med fotona på oss eller om jag ska ta med den när vi åker... Försöker krama den lite extra så "vår doft" ska finnas på den.
Kläder har vi nu en hel del. Jag köpte senast igår...(Va? tycker ni jag köper kläder ofta??) men då var det två pyjamas eftersom jag(eller rättare sagt Leo) inte haft någon förut. Sen råkade jag köpa ett par mjukisbyxor också. Vi har även fått mycket. Jättefina kläder! Jag är så glad och tacksam för att det är så många som tänker på oss alla tre!
Det vi gjort nu är att vi fyllt i ett papper med lite info om oss själv, som passnummer, födelsedatum, nationalitet, årsinkomst, vad vi jobbar med osv. Jag tycker vi redan fyllt i en massa men det ska ju vara enligt konstens alla regler ;o) sedan fylla i papper för visumansökan förstås och ett papper som går till resebyrån med vad vi har för önskemål som ex. tidigare avresedatum osv. Det gäller att läsa allt väldigt noggrannt för att inte missa nåt.
Passfoton har vi tagit också. 8 stycken! Som inte går till ett nytt pass...nej, det ska dels gå till visum ansökan och sen ska man ha med en massa foton till Kina också. Tur vi inte såg ut som brottslingar på korten! ;=)
Tips från andra som adopterat är mycket värdefullt! Tack Irene för dina tips och Karin också! Vi köpte en bärsele för det tror vi kommer vara bra för anknytningen. Det är nästan så att vi ställt in oss på att det är en stabil liten kille som är glad och positiv (enligt rapport från barnhemmet) men vi ska nog vara förberedda på att det kan bli helt annorlunda.
Jag håller på att virka en snuttefilt till honom som jag inte vet om jag ska skicka tillsammans med fotona på oss eller om jag ska ta med den när vi åker... Försöker krama den lite extra så "vår doft" ska finnas på den.
Kläder har vi nu en hel del. Jag köpte senast igår...(Va? tycker ni jag köper kläder ofta??) men då var det två pyjamas eftersom jag(eller rättare sagt Leo) inte haft någon förut. Sen råkade jag köpa ett par mjukisbyxor också. Vi har även fått mycket. Jättefina kläder! Jag är så glad och tacksam för att det är så många som tänker på oss alla tre!
Fina små ord...
Not flesh of my flesh
Nor bone of my bone,
But still miraculously my own
Never forget for a single minute
You didn’t grow under my heart
But in it
Mycket på en gång...
Oj, vad det är roligt att det händer grejer! Igår kom mail från FFIA på adressen till barnhemmet. Vi ska nämligen ta lite foton på oss själva och skicka det till vår lille son! Det är ingen garanti att det kommer fram men man kan alltid göra ett försök... :o) Kanske ska man skicka med ett litet gosedjur (som en väninna föreslog) - det är ju faktiskt ingen dum idé! Om det gosedjuret hamnar hos någon annan av barnen på barnhemmet så gör det ju inget. Vår son kan sedan få så många gosedjur han vill!
Efter att ha shoppat lite kläder (eehhh...ganska mycket) så tänkte jag att jag skulle tvätta dem. Det kändes lite konstigt...tvätta barnkläder. Å sedan hänga upp dem. Det va gulligt! Tänk att man kan bli glad för en sådan liten sak!
Igår var jag till hemutredaren och fick lite underskrifter på papper som ska skickas vidare till FFIA så snart som möjligt. Eller rättare sagt när Klas har kommit hem från sin långresa och kan underteckna! Sen är det bara att vänta på inbjudan från Kina för att kunna skaffa visum och resan blir då definitiv! Det är ju så otroligt spännande!
Eller vad tycker ni som läser och följer min blogg? ;o)
Efter att ha shoppat lite kläder (eehhh...ganska mycket) så tänkte jag att jag skulle tvätta dem. Det kändes lite konstigt...tvätta barnkläder. Å sedan hänga upp dem. Det va gulligt! Tänk att man kan bli glad för en sådan liten sak!
Igår var jag till hemutredaren och fick lite underskrifter på papper som ska skickas vidare till FFIA så snart som möjligt. Eller rättare sagt när Klas har kommit hem från sin långresa och kan underteckna! Sen är det bara att vänta på inbjudan från Kina för att kunna skaffa visum och resan blir då definitiv! Det är ju så otroligt spännande!
Eller vad tycker ni som läser och följer min blogg? ;o)
Jag förstår inte... :o) ...eller gör jag?
Nu är det min tur att inte fatta nåt! :o)
Samtal från FFIA idag. Jag satt på jobbet och skrev journal. Hade min telefon på ljudlöst mitt framför näsan på mig. Bara idag. Har inte haft den på mig eller nära mig förrän idag...(det var kanske meningen). Jag ser att det ringer...ett Göteborgs-nummer! Jag var snabb på att svara och det var från FFIA :o) Jag fattade inte riktigt vad hon sa men NU ÄR VI OFFICIELLT FÖRÄLDRAR TILL LILLE GOSSEN!!! Kinesiska myndigheterna har bestämt sig för att han nu är vår pojke :o) ! Imorgon kommer det papper hem till oss som vi ska skriva under och som vår utredare på Socialnämnden ska skriva under för att sedan skicka det tillbaka till FFIA snabbt som ögat. Därefter ska papprena till Kina och sedan blir det dags för oss att resa till Kina för att hämta honom. Fatta!!! Vi har fått ett prel datum!!!! 25 mars är det tänkt att vi ska sitta på planet till Beijing.
Så här var det...egentligen skulle vi haft ett prel datum den 11 mars (min pappas 75 års dag för övrigt), men de papper som kommer från FFIA imorrn måste vi bägge två skriva under. Å det går ju inte så bra eftersom Klas precis har åkt till...ja, just det...Kina (och Japan) i tjänsten. Han blir borta 2 veckor och kommer inte tillbaka förrän 5 februari. Så det blir 25 mars istället. Det blir kanske bättre så, eftersom det annars blir lite "stressigt" (ha ha...väntat nästan 2 år på barn och jag känner mig stressad!!). Men när Klas kommer hem ska han sedan iväg igen - då inom Sverige - för tester (i jobbet) - då är han borta 1 vecka!!
Nästa vecka ska jag till vår utredare och få dessa papper underteckande. Jag får göra som i lumpen...köpa en kam och dra en pigg för varje dag som går :o)
En annan sak...tänker på Irene som nu är i Kina med sin man och snart kommer att få sitt barn i sin famn. Snart är vi också där....
Samtal från FFIA idag. Jag satt på jobbet och skrev journal. Hade min telefon på ljudlöst mitt framför näsan på mig. Bara idag. Har inte haft den på mig eller nära mig förrän idag...(det var kanske meningen). Jag ser att det ringer...ett Göteborgs-nummer! Jag var snabb på att svara och det var från FFIA :o) Jag fattade inte riktigt vad hon sa men NU ÄR VI OFFICIELLT FÖRÄLDRAR TILL LILLE GOSSEN!!! Kinesiska myndigheterna har bestämt sig för att han nu är vår pojke :o) ! Imorgon kommer det papper hem till oss som vi ska skriva under och som vår utredare på Socialnämnden ska skriva under för att sedan skicka det tillbaka till FFIA snabbt som ögat. Därefter ska papprena till Kina och sedan blir det dags för oss att resa till Kina för att hämta honom. Fatta!!! Vi har fått ett prel datum!!!! 25 mars är det tänkt att vi ska sitta på planet till Beijing.
Så här var det...egentligen skulle vi haft ett prel datum den 11 mars (min pappas 75 års dag för övrigt), men de papper som kommer från FFIA imorrn måste vi bägge två skriva under. Å det går ju inte så bra eftersom Klas precis har åkt till...ja, just det...Kina (och Japan) i tjänsten. Han blir borta 2 veckor och kommer inte tillbaka förrän 5 februari. Så det blir 25 mars istället. Det blir kanske bättre så, eftersom det annars blir lite "stressigt" (ha ha...väntat nästan 2 år på barn och jag känner mig stressad!!). Men när Klas kommer hem ska han sedan iväg igen - då inom Sverige - för tester (i jobbet) - då är han borta 1 vecka!!
Nästa vecka ska jag till vår utredare och få dessa papper underteckande. Jag får göra som i lumpen...köpa en kam och dra en pigg för varje dag som går :o)
En annan sak...tänker på Irene som nu är i Kina med sin man och snart kommer att få sitt barn i sin famn. Snart är vi också där....
"Anknytning - i adoptivfamiljerns vardag"
Jag har beställt en bok via bokförlaget Vulkan (www.vulkan.se) som heter enligt ovan. Den är skriven av Sara Larsson och är en väldigt "matnyttig" bok för oss adoptivfamiljer och kan även vara bra att läsa för de som inte har adopterade barn! Jag ska ta några exempel ur boken...
Författaren tar upp bl a det här: " att föräldrarna kunde inte få egna barn". Adopterade är barn till sina föräldrar precis som biologiska barn, både juridiskt och känslomässigt. Jag själv (detta är mina egna ord!) har hört ett flertal gånger att vi gör en "bra insats" som adopterar. Jag har lite svårt för att hantera just det uttrycket eftersom jag inte tycker att det stämmer och att det inte riktigt är tanken med en adoption. Rent krasst skulle jag kunna säga att det faktiskt är av rent egiostiska skäl som vi adopterar. Vi fick aldrig några biologiska barn och vi väljer därför att adoptera ett barn - inte för att göra en god insats eller för att "vi tycker synd" om alla föräldralösa barn. Apropå uttrycket "föräldralösa barn" som jag också hört - så är ju barnet inte utan föräldrar. Vanligtvis så lever ju de biologiska föräldrarna men kan av någon anledning inte ta hand om det och lämnar i de fallen sitt barn till ett barnhem eller någon offentlig plats för att någon ska hitta det och ta hand om det. Detta skriver Sara Larsson om i sin bok.
Hon tar även upp olika ordval som man ska vara försiktig med att uttrycka sig med som ex.
Negativt ordval:
- Riktig förälder
- Eget barn
- Adoptivdotter/son
- Ta...(ex Var ska ni ta barnet ifrån?)
- Tillgängligt barn
- Söka rötter
- Återförening
- ....är adopterad
- Blodsband
Det är i så fall bättre att använda sig av följande ordval:
Positivt ordval:
- Biologisk förälder
- Biologiskt barn
- Dotter/son
- Förlder
- Adoptera (ex Var ska ni adoptera ifrån?)
- Barn i behov av familj
- Söka kontakt med biologisk förälder
- Få kontakt med biologisk förälder
- Adopterades
- Biologiskt släktskap
Författaren tar upp bl a det här: " att föräldrarna kunde inte få egna barn". Adopterade är barn till sina föräldrar precis som biologiska barn, både juridiskt och känslomässigt. Jag själv (detta är mina egna ord!) har hört ett flertal gånger att vi gör en "bra insats" som adopterar. Jag har lite svårt för att hantera just det uttrycket eftersom jag inte tycker att det stämmer och att det inte riktigt är tanken med en adoption. Rent krasst skulle jag kunna säga att det faktiskt är av rent egiostiska skäl som vi adopterar. Vi fick aldrig några biologiska barn och vi väljer därför att adoptera ett barn - inte för att göra en god insats eller för att "vi tycker synd" om alla föräldralösa barn. Apropå uttrycket "föräldralösa barn" som jag också hört - så är ju barnet inte utan föräldrar. Vanligtvis så lever ju de biologiska föräldrarna men kan av någon anledning inte ta hand om det och lämnar i de fallen sitt barn till ett barnhem eller någon offentlig plats för att någon ska hitta det och ta hand om det. Detta skriver Sara Larsson om i sin bok.
Hon tar även upp olika ordval som man ska vara försiktig med att uttrycka sig med som ex.
Negativt ordval:
- Riktig förälder
- Eget barn
- Adoptivdotter/son
- Ta...(ex Var ska ni ta barnet ifrån?)
- Tillgängligt barn
- Söka rötter
- Återförening
- ....är adopterad
- Blodsband
Det är i så fall bättre att använda sig av följande ordval:
Positivt ordval:
- Biologisk förälder
- Biologiskt barn
- Dotter/son
- Förlder
- Adoptera (ex Var ska ni adoptera ifrån?)
- Barn i behov av familj
- Söka kontakt med biologisk förälder
- Få kontakt med biologisk förälder
- Adopterades
- Biologiskt släktskap
"Varför tar det så lång tid?"
Ja...det kan man fråga sig. Det är många som ställer den frågan till mig när jag berättar av vi stått i kö sedan februari 2008. När vi nu fått barnbesked i början på december så får vi i allafall vänta innan vi kan hämta gossen. "Varför tar det sån tid?" - frågar alla. Tänk om jag visste det. Men jag kan gissa vad detta beror på. Det finns många barn som är utan föräldrar och som mycket väl behöver ett kärelskfullt hem med kärleksfulla föräldrar och en trygg och säker uppväxt. MEN alla barn är inte tillgängliga för adoption. Alla länder som adopterar sina barn internationellt har olika regler för hur allt ska gå till. Mycket handlar naturligtvis om administration. Man kan tycka att när man väl får ett barnbesked så är det ju "bara" att åka och hämta barnet. Men det är mycket som ska ordnas innan. Fler och fler väljer, precis som vi gjort, att adoptera ett barn med s.k särskilda behov, vilket gör att det s.k pappersarbetet tar längre tid just för det stora intresset för dessa barn som, precis som alla andra barn, behöver föräldrar. Det är inte bara Sverige som adopterar från ex. Kina utan det finns fler länder som väljer Kina som adoptionsland.
Men vi kan inte göra något för att påverka utan det är bara att snällt vänta in nästa kontakt med adoptionsorganisationen som meddelar när det kan bli dags för oss att hämta hem vår gosse. De har ju i sin tur fått besked från CCAA - China Center of Adoption Affairs. Som vi ju alla vet är kontakt med myndigheter lite stelt och tar lång tid och Kina är ju inget undantag.
Vi är så glada över vårt barn och nu vet vi hur länge vi max behöver vänta på att få åka till Kina så har vi väntat så här länge så kan vi vänta lite till. Förr eller senare har vi honom i vår famn!
Men vi kan inte göra något för att påverka utan det är bara att snällt vänta in nästa kontakt med adoptionsorganisationen som meddelar när det kan bli dags för oss att hämta hem vår gosse. De har ju i sin tur fått besked från CCAA - China Center of Adoption Affairs. Som vi ju alla vet är kontakt med myndigheter lite stelt och tar lång tid och Kina är ju inget undantag.
Vi är så glada över vårt barn och nu vet vi hur länge vi max behöver vänta på att få åka till Kina så har vi väntat så här länge så kan vi vänta lite till. Förr eller senare har vi honom i vår famn!
Snart jul...
Jag gick å handlade idag. För jag skulle baka som vanligt ;o) Då tänkte jag på vår lille gosse som är så långt borta. Jag såg honom springa framför mig när jag gick hemåt. Jag hoppas han tycker om vintern. Han kommer ju från södra Kina och jag gissar att det är rätt varmt där. Vinter vet jag faktiskt inte om de har...Nästa jul kan vi nog klä granen tillsammans. Jag tänker så om många saker nu: "Nästa år vid den här tiden så gör vi kanske det här..."
I söndags när jag rensade i ett av våra skåp i hallen och skulle göra plats för annat, så hittade jag Klas gamla sjömans-kostym! Jag har inte ens funderat över den på väldigt länge. Jag har "tänkt bort den" eftersom jag förmodade att vi skulle få en flicka från Kina. Nu kommer det ju en liten gosse som kanske kan passa i den där söta sjömans-kostymen! Den är nog lite omodern men det är ju absolut värt att testa om den passar.
Julkorten har börjat ramla in...det är bild på än det ena och än det andra lilla barnet. Om situationen varit annorlunda så hade jag blivit jätteledsen över dem och förmodligen lagt de julkorten allra längst ned i högen. Men nu är jag ju mamma själv :o) nu tycker jag inte att det spelar så stor roll. Vad konstigt det kan bli! Även om vår lille gosse inte är här hos oss så finns han i mitt hjärta hela tiden.
I söndags när jag rensade i ett av våra skåp i hallen och skulle göra plats för annat, så hittade jag Klas gamla sjömans-kostym! Jag har inte ens funderat över den på väldigt länge. Jag har "tänkt bort den" eftersom jag förmodade att vi skulle få en flicka från Kina. Nu kommer det ju en liten gosse som kanske kan passa i den där söta sjömans-kostymen! Den är nog lite omodern men det är ju absolut värt att testa om den passar.
Julkorten har börjat ramla in...det är bild på än det ena och än det andra lilla barnet. Om situationen varit annorlunda så hade jag blivit jätteledsen över dem och förmodligen lagt de julkorten allra längst ned i högen. Men nu är jag ju mamma själv :o) nu tycker jag inte att det spelar så stor roll. Vad konstigt det kan bli! Även om vår lille gosse inte är här hos oss så finns han i mitt hjärta hela tiden.
Den bästa julklappen i världen!
Vi har fått den bästa julklappen som man kan tänka sig! Vi har blivit föräldrar!
I måndags ringde FFIA när jag satt i skolan och jag lyssnat på en opponering. Jag hörde att det skakade i min väska - hade telefonen på ljudlöst - och vet att jag tänkte...vem är det som ringer NU? Jag tog upp telefonen och såg att det var ett Göteborgs-nummer...hmmm...jag känner ingen i Göteborg...eller vänta...det kan vara FFIA...nä, men det måste ha något med vår ansökan att göra. Jag svarade och i luren hörde jag henne säga: "Nu kommer det där samtalet du väntat på". Hela min värld bara snurrade...kunde det verkligen vara sant? Jag låste in mig toaletten och gjorde mig redo för att lyssna på vad hon hade att säga. Jo, det fanns en liten gosse till oss! Han är 1½ år gammal, född med en högersidig LKG. Utvecklas normalt. Ja, vad sa hon mer...? Jag kommer knappt ihåg! Vi hade bara till nästa dag kl 12 att bestämma oss om vi ville adoptera honom eller inte. Just då fanns det inget "inte adoptera". Vi hade fått en son! Jag försökte ringa till Klas men det var upptaget!! Det var mycket frustrerande! Han sitter förstås i telefonmöte! Jag ringde och ringde och ringde...men det var bara upptaget. Till slut gick jag ut från toaletten och ute stod några av mina klasskamrater och såg förvånat på mig. Jag var ju alldeles tårögd! Jag kramade om min kära väninna Karin och fick en varm kram tillbaka. Jag sa med gråten i halsen: "Dom har en pojke till oss"... och hon grät precis som jag. Mina klasskamrater stod fortfarande och stirrade på mig när jag fick fram - med gråten i halsen...:"Jag tror jag har blivit mamma". Jag försökte ringa Klas igen och till slut skickade jag ett sms med stora bokstäver: "DU MÅSTE RINGA MIG. DET ÄR JÄTTEVIKTIGT". Jag hant sätta mig på nästa opponering när jag såg att han ringt på min telefon. Jag smög ut och ringde upp honom och berättade att FFIA ringt. Klas lät lite smått chockad. Jag tror inte att han trodde på mig. Lät nog lite förvånad också. Resten av eftermiddagen i skolan är som ett stort töcken...jag kommer inte ihåg nånting. Istället ägnade jag tiden åt att skriva upp olika tänkbara namn på vår lille gosse.
Klas kom hem tidigare från jobbet och vi gick direkt in på vår mail och kunde läsa all information som fanns om honom. En glad och social liten kille, tycker om att titta på bilderböcker, höra på sagor, leka med leksaksbilar och att lyssna på musik. Det låter ju helt fantastiskt! När bilden dök upp så fanns det ingen annan än han! Det är väl klart att han är vår pojke, vår gosse, vår son!
Vi tackade JA så klart och nu är det bara att vänta. Det tar mellan 3-6 månader innan vi kan hämta honom och vi hoppas ju att tiden går fort!
Han finns ständigt i mina tankar! När jag kliver upp på morgonen är han den första jag tänker på och den sista jag tänker på när jag går och lägger mig.
Ikväll ska vi fira att vi blivit mamma och pappa! Med fin-middag och champagne! Vi har blivit en familj! Våra familjer och vänner är också glada för vår skull och dom vet hur länge vi väntat.
Ibland kommer allt över mig och mina tårar rinner. Men det är tårar av lycka för att alla år av väntan nu är över.
I måndags ringde FFIA när jag satt i skolan och jag lyssnat på en opponering. Jag hörde att det skakade i min väska - hade telefonen på ljudlöst - och vet att jag tänkte...vem är det som ringer NU? Jag tog upp telefonen och såg att det var ett Göteborgs-nummer...hmmm...jag känner ingen i Göteborg...eller vänta...det kan vara FFIA...nä, men det måste ha något med vår ansökan att göra. Jag svarade och i luren hörde jag henne säga: "Nu kommer det där samtalet du väntat på". Hela min värld bara snurrade...kunde det verkligen vara sant? Jag låste in mig toaletten och gjorde mig redo för att lyssna på vad hon hade att säga. Jo, det fanns en liten gosse till oss! Han är 1½ år gammal, född med en högersidig LKG. Utvecklas normalt. Ja, vad sa hon mer...? Jag kommer knappt ihåg! Vi hade bara till nästa dag kl 12 att bestämma oss om vi ville adoptera honom eller inte. Just då fanns det inget "inte adoptera". Vi hade fått en son! Jag försökte ringa till Klas men det var upptaget!! Det var mycket frustrerande! Han sitter förstås i telefonmöte! Jag ringde och ringde och ringde...men det var bara upptaget. Till slut gick jag ut från toaletten och ute stod några av mina klasskamrater och såg förvånat på mig. Jag var ju alldeles tårögd! Jag kramade om min kära väninna Karin och fick en varm kram tillbaka. Jag sa med gråten i halsen: "Dom har en pojke till oss"... och hon grät precis som jag. Mina klasskamrater stod fortfarande och stirrade på mig när jag fick fram - med gråten i halsen...:"Jag tror jag har blivit mamma". Jag försökte ringa Klas igen och till slut skickade jag ett sms med stora bokstäver: "DU MÅSTE RINGA MIG. DET ÄR JÄTTEVIKTIGT". Jag hant sätta mig på nästa opponering när jag såg att han ringt på min telefon. Jag smög ut och ringde upp honom och berättade att FFIA ringt. Klas lät lite smått chockad. Jag tror inte att han trodde på mig. Lät nog lite förvånad också. Resten av eftermiddagen i skolan är som ett stort töcken...jag kommer inte ihåg nånting. Istället ägnade jag tiden åt att skriva upp olika tänkbara namn på vår lille gosse.
Klas kom hem tidigare från jobbet och vi gick direkt in på vår mail och kunde läsa all information som fanns om honom. En glad och social liten kille, tycker om att titta på bilderböcker, höra på sagor, leka med leksaksbilar och att lyssna på musik. Det låter ju helt fantastiskt! När bilden dök upp så fanns det ingen annan än han! Det är väl klart att han är vår pojke, vår gosse, vår son!
Vi tackade JA så klart och nu är det bara att vänta. Det tar mellan 3-6 månader innan vi kan hämta honom och vi hoppas ju att tiden går fort!
Han finns ständigt i mina tankar! När jag kliver upp på morgonen är han den första jag tänker på och den sista jag tänker på när jag går och lägger mig.
Ikväll ska vi fira att vi blivit mamma och pappa! Med fin-middag och champagne! Vi har blivit en familj! Våra familjer och vänner är också glada för vår skull och dom vet hur länge vi väntat.
Ibland kommer allt över mig och mina tårar rinner. Men det är tårar av lycka för att alla år av väntan nu är över.
