"Anknytning - i adoptivfamiljerns vardag"
Författaren tar upp bl a det här: " att föräldrarna kunde inte få egna barn". Adopterade är barn till sina föräldrar precis som biologiska barn, både juridiskt och känslomässigt. Jag själv (detta är mina egna ord!) har hört ett flertal gånger att vi gör en "bra insats" som adopterar. Jag har lite svårt för att hantera just det uttrycket eftersom jag inte tycker att det stämmer och att det inte riktigt är tanken med en adoption. Rent krasst skulle jag kunna säga att det faktiskt är av rent egiostiska skäl som vi adopterar. Vi fick aldrig några biologiska barn och vi väljer därför att adoptera ett barn - inte för att göra en god insats eller för att "vi tycker synd" om alla föräldralösa barn. Apropå uttrycket "föräldralösa barn" som jag också hört - så är ju barnet inte utan föräldrar. Vanligtvis så lever ju de biologiska föräldrarna men kan av någon anledning inte ta hand om det och lämnar i de fallen sitt barn till ett barnhem eller någon offentlig plats för att någon ska hitta det och ta hand om det. Detta skriver Sara Larsson om i sin bok.
Hon tar även upp olika ordval som man ska vara försiktig med att uttrycka sig med som ex.
Negativt ordval:
- Riktig förälder
- Eget barn
- Adoptivdotter/son
- Ta...(ex Var ska ni ta barnet ifrån?)
- Tillgängligt barn
- Söka rötter
- Återförening
- ....är adopterad
- Blodsband
Det är i så fall bättre att använda sig av följande ordval:
Positivt ordval:
- Biologisk förälder
- Biologiskt barn
- Dotter/son
- Förlder
- Adoptera (ex Var ska ni adoptera ifrån?)
- Barn i behov av familj
- Söka kontakt med biologisk förälder
- Få kontakt med biologisk förälder
- Adopterades
- Biologiskt släktskap
Jag har hört mycket, att jag inte är barnens riktiga mamma...hmm är jag gjord av plast, en robot? Barnen är inte mina egna, nej, jag har adopterat dem tillsammans med min make, dessutom äger man inte sina barn, de är sina egna individer. Vi som adopterat kan själva välja vad vi föredrar säga för ord. Söka sina rötter stör mig personligen inte ett dugg och det behöver ju nödvändigtvis inte betyda att uppsöka biologiska föräldrarna. Det kan vara att se platsen där barnet är född, hittats, besöka byn, träffa barnmorska etc. För mig är det viktigare folk omkring mig kanske har "fel ordval" men vågar och vill prata om adoptionen än att de är tysta för de är rädda säga fel. Sedan för man stå ut med att förklara att man inte gjort en insats som adopterat. jag brukar säga som det är, att mina älskade barn har räddat mig från att vara en mycket, mycket ledsen kvinna. Mina tre döttrar har räddat mitt liv, och jag älskar dem oändligt...
