Över 1 månad har gått...
Vi hör att försöker prata. Vi hör det på själva melodin när han försöker uttala något. Jag försöker sjunga visor för honom där man gör rörelser till och han har snappat upp det väldigt fort. Han gillar när vi sjunger för honom och gillar när han får lyssna på (barn)musik och gungar liksom med.
När jag kommer hem från jobbet blir Leo jätteglad! Vill genast komma i min famn och sitta där länge. Å då är det gött att gosa med honom och pussa honom i massor! När jag går till jobbet på morgonen får jag alltid en eller ett par slängkyssar! Det tycker jag är så gulligt och värmer i mitt hjärta.
I juni har vi fått tid hos LKG teamet. Det blir väl förmodligen en första undersökning för att bestämma vad som ska göras gällande hans gomspalt. Kanske kommer dom att korrigera läppen och näsan också. Vi får väl se vad dom säger.
Livet går vidare...
För varje dag som går lär vi känna varann bättre och bättre och nu vet vi oftast vad hans skrik beror på...behov av mat, sömn eller rent av uttråkad...Han lär ju känna oss bättre också och förstår en hel del av vad vi säger till honom. Han gör ofta roliga saker som vi skrattar åt och när han ser att vi skrattar så fortsätter han ju förstås...men det är ju kanske inte alltid så bra att skratta...i alla fall inte när han gjort något som vi inte uppskattar. Men vad gör man! Han är en liten filur!
Leo har lyckats charma dem han träffat. Moster är ju helt såld på honom! Hon har inte "haft tid" att fixa med båten tillsammans med sin man sen vi kom hem för hon har (hellre) spenderat sin tid med Leo! Å visst har han charmat dem bägge två! Så nu ska vi köpa en flytväst till Leo så han kan åka båt med dem i sommar. Mamma å pappa ska vara med också förstås :=) Moster i Tullinge är också förtjust i Leo. Där kan han leka med sin kusin som är i samma ålder. Jag tror att dom kan lära mycket av varandra. Det märktes redan igår då barnen fick leka ihop. Jag trodde att de mest skulle leka var för sig men dom kopierade varandra hela tiden. Den ena gjorde något och den andra härmade och så turades dom om. Språket? Nä, det fixar dom själva! Kroppsspråket fungerar alldeles utmärkt!
Jag tror absolut inte att barn är en accesoar utan en rikedom i ens liv. Jag har haft det lite tufft i början och fått stöd av många. Min syster har bl a varit ovärderlig och det har gjort att vi kommit varann närmare och det känns skönt i hjärtat. Många kloka ord har även kommit från andra som berättar om sina egna erfarenheter vilket betyder att jag inte är konstig alls utan helt normal. Flera har haft samma tankar som jag...och jag tycker inte man ska "hymla" med något och låtsas att allt är som en dans på rosor för det är det inte. Mitt jobb som arbetsterapeut klarar jag av men mitt jobb som förälder är nog det svåraste jobb man kan ha och man kan bara göra så gott man kan och göra det som känns rätt.
Att lära känna ett barn...
Det är inte lätt. Att lära känna en annan människa menar jag. Jag har något att erkänna...kanske något som fler har känt? Jag pratar om depression. Man kan ju inte prata om förlossningsdepression direkt. Men "nyfått-barn-depression" kanske?
Det är svårt att förklara, men kanske kan jag förklara det med en otillräcklighet? Men det är inte heller det ordet jag söker. Mina känslor gick verkligen upp å ner. Leo kändes inte som "min" och jag tyckte det kändes konstigt att kalla mig själv för mamma när det var det minsta jag kände mig som. Jag tror inte heller jag var beredd på hur mycket jobb det är med en liten parvel i huset. Jag kanske hade en föreställning om att han skulle göra precis som jag säger, lyda mig och lyssna på mig när jag säger "aja baja, inte röra". Leo skulle vara en liten kille som skulle göra som mamma och pappa sa. Men så är det ju naturligtvis inte.
I efterhand har jag tänkt att jag varit så "uppe i" hela processen med adoptionen och kanske blivit påverkad av min omgivning som hela tiden sagt att det är så spännande och roligt. Det har kanske gjort att jag glömt bort att tänka på hur det egentligen kommer att bli, förbereda mig (...men det kanske inte går att förbereda sig ändå...) och föreställa mig om hur vårt liv skulle komma att ändra sig. Jag trodde också att jag skulle bli "störtförälskad" i min son...men det blev jag inte.
Nu har vi lärt känna varandra lite mer och jag mår mycket bättre än jag gjorde i början. Mina känslor för Leo är nu mycket mycket starkare än vad de var i början. Visst var jag glad i början, men inte hela tiden... Jag känner att mina känslor för honom blir starkare varje dag och när tiden kommer så kommer jag att älska honom så mycket så det gör ont i hela min kropp. Jag känner också att jag saknar honom när han är iväg med pappa.
Nu har jag blottat mig och mina känslor men jag vet att jag inte är ensam om dem. Det här tror jag gäller oavsett om det gäller ett barn som är adopterat eller ett biologiskt fött barn.
