adopt

Leo, min lille busgubbe! Livet har förändrats ändå sen den dagen du kom. Ser fram emot julen! Få se om du är lika hjälpsam mot den barska tomten i år också. Mamma som trodde du skulle bli rädd - men du showade som vanligt å charmade alla gäster! I år kommer morfar att vara med också. Det är första julen utan mamma. Det kommer att kännas ledsamt men vi ska tänka på henne - precis som vi tänker på henne varje dag. Men innan julen kommer Lucia. Vi har ju redan provat pepparkaksdräkten å du var ju som en söt pepparkaka i den!
Puss på dig Leo! Mammas lilla hjärta!

Jag å lillgubben var uppe hos min pappa (Leos morfar) under Allhelgonahelgen. Det blev faktiskt nästan 5 hela dagar. Fina dagar. Fast vi inte gjorde så mycket (pga att vädret var dåligt = regn och sen minusgrader som sedan blev till ishalka), så gick dagarna ändå. Det var första gången jag var uppe hos pappa sedan mamma begravdes den 9 juni. Det kändes lite märkligt... att vara där utan att mamma tassade omkring i huset. Nu förstår jag hur mycket hon pysslat om i huset, fixat, dekorerat, hängt upp nya gardiner, strykt dukar, bakat och till och med bäddat klart våra sängar när det var dags för oss att komma upp till byn till julen. Allt i perfekt ordning förstås. Mamma var en riktigt fixare. Jag kände hennes närvaro i huset, jag märkte hur hon såg mig där jag gick i huset. Allra helst i "hobbyrummet" som vi kallar det för. Inte för att det nångång har utövats nån hobby där. Det var mammas (och jag och syrrans) fixarrum. Det var där vi kammade håret, fönade det, platt-tångade det, målade oss och till och med satt och solade oss i det lilla solariet på 90-talet. DÄR kände jag hennes närvaro som mest. "Hon är här, jag vet det" sa pappa. Bara en sån sak som pelargoner, som mamma hade riktigt bra hand med. I köket växte enorma pelargoner - och blommade gjorde dom också. Där har mamma ett finger med i spelet, sa jag till pappa.

På fredagen var det ljuständning på Soutojärvi kyrkogård för alla våra nära och kära som inte längre finns med oss i livet. Åhh, vad vackert det var med alla ljus. Vi tände ljus på (min) mormor, morfars, morbrors, farmor, farfars och naturligtvis på mammas grav, där även mammas och pappas lille son ligger som dog kort efter födseln. Pappa hade gjort det väldigt fint vid graven. En ros förstås, och sedan prydnadskål och ljung. Vi ställde oss vid graven och kände in stämningen. Leo stod bredvid mig:"Mommo finns inte mer, mommo är i himlen". Allt är så sorgligt. Jag vill komma ihåg mamma som hon var när hon var frisk. Inte hur hon var när hon var sjuk, för det var inte min mamma. Det kändes som att det var något annat främmande som tagit över hennes jag. Jag undrar hur medveten man är när man är så sjuk som mamma  var? 

På lördagen var det minnesgudstjänst i Soutojärvi kyrka. Det slog mig att sist jag besökt kyrkan, innan begravning i somras, var när vi gifte oss den 29 juni 2002. Den 5 november 2011 var gråmulen, regning och mörk. När vi klev in i kyrkan var det som att kliva in i ljuset självt. Jag är inte religiös på något sätt, men jag kände att kanske det finns någon tro hos mig ändå. I den här stunden i allafall. Jag hade talat om för Leo att i kyrkan är det bara prästen som pratar och sen får vi sjunga allesammans, men det är enda gången som vi får "säga" något. Till min lättnad, faktiskt, så somnade Leo en kort stund efter att prästen börjat prata. 
I kyrkan var det solosång av en tjej som hade den mest underbara röst man kan tänka sig. Om ni har möjlighet att lyssna på sången "Ljuset" av Björn Afzelius så kan ni tänka er att höra denna vackra visa sjungas av den ljuvaste rösten. Mamma var förstås närvarande. Framme vid altaret fanns 9st ljus uppställda. 9 ljus för alla de som lämnat oss anhöriga i år. Jag tittade på ljusen och kände genast att det 5:e ljuset var mammas ljus. När prästen läste upp namnen på alla de bortgångna så var mamma det 5:e namnet. 
I övrigt var minnesgudstjänsten väldigt vacker och prästen talade väldigt klokt. Det var inte bara en massa bibeltexter utan många kloka ord och liknelser. 

Under helgen i Skaulo pratade jag med Mona, en tjej som är 1 år äldre än mig. Hennes mamma var också en av de 9 personer som inte längre finns i livet. Hon gick bort i Alzheimers sjukdom. Jag vet att sorgen är olika hos alla men det finns ändå en förståelse för varandra när en anhörig varit svårt sjuk. Det går aldrig att förklara för någon som inte upplevt döden så nära. Jag vet att när jag var yngre, tänkte att jag aldrig skulle klara av mina föräldrars bortgång. Éfter att mamma somnade in den 29 april kl 11.00...så såg världen likadan ut ändå. Jag ville skrika ut och säga att:"min mamma finns inte mer, fattar ni inte det?!" Men vad hade det spelat för roll? Det är min sorg och ingen annans. Livet går, på något sätt, vidare ändå. En vän till mig sa så här: "Jag är förundrad över vad den nyfödda upplever vid födseln likaväl som vad den personen som drar sitt sista andetag upplever". För oss som lever kvar efter en anhörigs bortgång finns minnen och enorm saknad....