gggg

I
 

.

 

Fortsättning följer här...och lite om storebror också...

Allt ordnar sig! Klas har kunnat boka om sin hemresa från Kina och kommer hem på onsdag och vår ansökan för visum kan lämnas in på torsdag. Återstår att fylla i ansökan på 4 sidor!
 
Apropå storebror Leo så är det största problemet just nu hans OTROLIGT dåliga hörsel! Det är riktigt oroväckande. Hans bägge rör har ju trillat av för ett bra tag sen och operation för att införa 2 nya rör har blivit inställt 2 ggr pga snorighet/hosta/rosslighet. Nu är ny op tid först 9 november, alltså vi har hunnit vara hemma ett tag. Hans hörsel har successivt försämrats från det att han tappat bägge rören. Han har väldigt svårt att höra vanlig samtalston vilket gör att man får höja rösten rejält och prata HÖGT direkt in i örat. Ansträngande för alla. Allra mest för lillgubben som inte hör något alls :=( Kanske kan vara därför pedagogerna på förskolan tycker att han "inte lyssnar". Men å andra sidan, ibland när vi pratar med honom hemma så hör han. Det är ju också märkligt. Men det går mer åt det hållet att han inte hör...oavsett vilket så gör han precis tvärtemot vad vi säger. Trots? Eller beror det på lillasyster stundande ankomst? Leo har blivit mer trotsig efter att vi berättade för honom att han ska blir storebror/få en lillasyster. Hur som helst är det väldigt påfrestande. När Klas är bortrest brukar vi ha det väldigt mysigt jag och han tillsammans men nu är det värre än värst. Försökte prata "allvar" med honom vid sänggående, och hoppas att något av det jag sagt fastnar. Imorgon är en annan dag...

Nr 2

Snart snart har vi samlat ihop papper för nästa adoption. Vilken tid allt tar! Lite segt är det ju oxå förstås! Som en kompis till mig sa: man har inte samma entusiam å ork som förra gången, då allt var nytt å spännande. Nu känns allt så segt. Dessutom känns det som att vi glömt bort "ordningen". Lillgubben vill helst ha en storebror, säger han. Försöker förklara att det inte går...ha ha! Många frågar om man får välja kön? Får man välja kön när man väntar sitt biologiska barn? Nä, just det. Det vore väl absurt om vi skulle välja bort nån pga kön, bara för att vi vill ha det ena eller det andra. Vi väntar ett längtansbarn och vad det än blir så är det välkommet. Barn är ingen vara, dom har vi av kärlek...


Lycka! .... och lite kiss och bajs

Känner mig lite löjlig...kan man bli lycklig över att Leo nu (kanske) slutat med blöja?? Gjorde tappra försök i somras med att försöka bli av med den där eländiga blöjan. Bajseriet har han länge skött på toaletten men kissandet har han gärna gjort i blöjan. Kissblöja...finns det något obehagligare? Usch! Man kan väl säga att han gjort lite tvärtom. Han har nämligen haft torr blöja på morgonen, efter en hel natt, ett bra tag. Vad glad man blir av det då... Förresten finns det en annan sak att bli glad över också. Å det är nattningen. Efter en låååång period av att "ligga inne i hans rum och vänta tills han somnat" - så har vi nu (tack vare min kära vän Gunilla som är förskolelärare sen länge tillbaka) en cd-spelare inne i Leos rum och spelar lugn musik, typ meditationsmusik, efter att vi läst en saga. Vi trodde själva att det skulle vara någon slags "invänjningstid" men det funkade med en gång. Vad förvånad man blir! Å varför inte komma på en sån sak själv? Jahapp...vad ska vi nu göra på kvällen när vi får så mycket tid över?? Det finns så många glädjeämnen i vardagen som Leo bjuder på. Att han dessutom pratar mycket och bra gör att vi kan kommunicera med honom på ett annat sätt än förut. Nu förstår han ju vad vi säger och vi förstår honom (i 9 fall av 10 i allafall). Hade min mamma varit i livet hade hon varit superlycklig och jätteglad för alla Leos framsteg. Jag kan höra hennes röst och hur hon uttrycker sig... Må gott, allihopa!

Jul jul strålande jul...

Julen har som sagt passerat. Idag ska vi faktiskt åka på kryssning! Min lilla familj, med man och barn och sen ska pappa med också, som är här nere och firar jul och nyår tillsammans med oss. Med på kryssningen ska minsyster, hennes man, Louise (systerdotter) men pojkvän, mfl mfl. Vi är totalt 14 st. Vi hör väl till det yngre klientelet :=) Många är äldre och pensionärer (som min pappa ex). Det blir Leos första kryssning :=) Vi var igår och tittade på Regalskeppet Vasa. Att försöka förklara för Leo som nu hunnit bli 3½ år att vi ska åka på en ännu större båt...ja, det lär han väl märka när vi ser båten (Birka Cruises). Förra året när vi firade jul så fick Klas vara tomte - han gör jobbet så bra och är en barsk tomte som är ganska envis. Han fick vara jultomte i år igen. Förra året trodde vi att Leo skulle bli rädd, men det var snarare tvärtom. Han sprang fram och skulle hjälpa tomten att dela ut julklappar och var väldigt orädd. Nåväl, det här året då...skulle han vara rädd den här gången? Först kom tomten på altanen och tittade in på oss alla som satt där och väntade. Han knackade på rutan och Leo upptäckte inte ens honom! Men sen såg han tomten och nu skulle tomten komma och knacka på ytterdörren så jag och Leo sprang iväg till dörren och väntade på tomtens knackningar. Han gömde sig lite försiktigt bakom mig och när tomten frågade om det fanns några snälla barn här? Då sa Leo med hög och klar stämma: JAAAA! Sen visade han tomten in och han fick sätta sig på en stol för att dela ut alla julklappar. Leo hjälpte tomten...och konstigt nog så valde han ut dom julklappar som var till honom själv! Jag har varit snäll, sa Leo (det är därför jag får så mycket julklappar)...Tomten fick i allafall hjälp med alla julklappar även om fokus inte var så bra på slutet, när man helst av allt ville öppna sina julklappar (Leo alltså). Jag älskar julen, mamma, sa han. Å vad han har börjat prata! Jisses! Nu försöker jag sluta att "översätta" för folk vad han säger, dom förstår ju faktiskt vad han säger. Påhittig är han också, hittar på egna sånger och namn för olika personer. Jag sa till pappa att han skulle köpa ett pussel till Leo. Ett lite svårare, eftersom han lägger ihop alla pussel med enkelhet. Aha, ett pussel med nästan 60 bitar och för barn som är 5+. Det ska väl ändå vara lite svårt för honom? Nähä, inte det...!? Jag satt bredvid honom och tittade när pusselbit efter pusselbit hamnade på rätt plats. Den enda hjälpen han fick var att jag sa till honom att han kunde titta på motivet på kartongen för att se hur bilden såg ut. Men inte ens det gjorde han! Han la hela pusselt alldeles själv! Kan man känna sig annat än stolt! En annan sak som jag tycker är rätt sött av honom att säga är: "jag är kär i dig, mamma". Ha det gott, folk!

Tankar

Leo, min lille busgubbe! Livet har förändrats ändå sen den dagen du kom. Ser fram emot julen! Få se om du är lika hjälpsam mot den barska tomten i år också. Mamma som trodde du skulle bli rädd - men du showade som vanligt å charmade alla gäster! I år kommer morfar att vara med också. Det är första julen utan mamma. Det kommer att kännas ledsamt men vi ska tänka på henne - precis som vi tänker på henne varje dag. Men innan julen kommer Lucia. Vi har ju redan provat pepparkaksdräkten å du var ju som en söt pepparkaka i den!
Puss på dig Leo! Mammas lilla hjärta!


Närvaro...

Jag å lillgubben var uppe hos min pappa (Leos morfar) under Allhelgonahelgen. Det blev faktiskt nästan 5 hela dagar. Fina dagar. Fast vi inte gjorde så mycket (pga att vädret var dåligt = regn och sen minusgrader som sedan blev till ishalka), så gick dagarna ändå. Det var första gången jag var uppe hos pappa sedan mamma begravdes den 9 juni. Det kändes lite märkligt... att vara där utan att mamma tassade omkring i huset. Nu förstår jag hur mycket hon pysslat om i huset, fixat, dekorerat, hängt upp nya gardiner, strykt dukar, bakat och till och med bäddat klart våra sängar när det var dags för oss att komma upp till byn till julen. Allt i perfekt ordning förstås. Mamma var en riktigt fixare. Jag kände hennes närvaro i huset, jag märkte hur hon såg mig där jag gick i huset. Allra helst i "hobbyrummet" som vi kallar det för. Inte för att det nångång har utövats nån hobby där. Det var mammas (och jag och syrrans) fixarrum. Det var där vi kammade håret, fönade det, platt-tångade det, målade oss och till och med satt och solade oss i det lilla solariet på 90-talet. DÄR kände jag hennes närvaro som mest. "Hon är här, jag vet det" sa pappa. Bara en sån sak som pelargoner, som mamma hade riktigt bra hand med. I köket växte enorma pelargoner - och blommade gjorde dom också. Där har mamma ett finger med i spelet, sa jag till pappa.

På fredagen var det ljuständning på Soutojärvi kyrkogård för alla våra nära och kära som inte längre finns med oss i livet. Åhh, vad vackert det var med alla ljus. Vi tände ljus på (min) mormor, morfars, morbrors, farmor, farfars och naturligtvis på mammas grav, där även mammas och pappas lille son ligger som dog kort efter födseln. Pappa hade gjort det väldigt fint vid graven. En ros förstås, och sedan prydnadskål och ljung. Vi ställde oss vid graven och kände in stämningen. Leo stod bredvid mig:"Mommo finns inte mer, mommo är i himlen". Allt är så sorgligt. Jag vill komma ihåg mamma som hon var när hon var frisk. Inte hur hon var när hon var sjuk, för det var inte min mamma. Det kändes som att det var något annat främmande som tagit över hennes jag. Jag undrar hur medveten man är när man är så sjuk som mamma  var? 

På lördagen var det minnesgudstjänst i Soutojärvi kyrka. Det slog mig att sist jag besökt kyrkan, innan begravning i somras, var när vi gifte oss den 29 juni 2002. Den 5 november 2011 var gråmulen, regning och mörk. När vi klev in i kyrkan var det som att kliva in i ljuset självt. Jag är inte religiös på något sätt, men jag kände att kanske det finns någon tro hos mig ändå. I den här stunden i allafall. Jag hade talat om för Leo att i kyrkan är det bara prästen som pratar och sen får vi sjunga allesammans, men det är enda gången som vi får "säga" något. Till min lättnad, faktiskt, så somnade Leo en kort stund efter att prästen börjat prata. 
I kyrkan var det solosång av en tjej som hade den mest underbara röst man kan tänka sig. Om ni har möjlighet att lyssna på sången "Ljuset" av Björn Afzelius så kan ni tänka er att höra denna vackra visa sjungas av den ljuvaste rösten. Mamma var förstås närvarande. Framme vid altaret fanns 9st ljus uppställda. 9 ljus för alla de som lämnat oss anhöriga i år. Jag tittade på ljusen och kände genast att det 5:e ljuset var mammas ljus. När prästen läste upp namnen på alla de bortgångna så var mamma det 5:e namnet. 
I övrigt var minnesgudstjänsten väldigt vacker och prästen talade väldigt klokt. Det var inte bara en massa bibeltexter utan många kloka ord och liknelser. 

Under helgen i Skaulo pratade jag med Mona, en tjej som är 1 år äldre än mig. Hennes mamma var också en av de 9 personer som inte längre finns i livet. Hon gick bort i Alzheimers sjukdom. Jag vet att sorgen är olika hos alla men det finns ändå en förståelse för varandra när en anhörig varit svårt sjuk. Det går aldrig att förklara för någon som inte upplevt döden så nära. Jag vet att när jag var yngre, tänkte att jag aldrig skulle klara av mina föräldrars bortgång. Éfter att mamma somnade in den 29 april kl 11.00...så såg världen likadan ut ändå. Jag ville skrika ut och säga att:"min mamma finns inte mer, fattar ni inte det?!" Men vad hade det spelat för roll? Det är min sorg och ingen annans. Livet går, på något sätt, vidare ändå. En vän till mig sa så här: "Jag är förundrad över vad den nyfödda upplever vid födseln likaväl som vad den personen som drar sitt sista andetag upplever". För oss som lever kvar efter en anhörigs bortgång finns minnen och enorm saknad....
 





 


6 månader

Idag, den 29 oktober, är det 6 månader sedan mamma somnade in. När jag tittar på en bild av henne så har jag fortfarande svårt att förstå att hon är borta. Det känns overkligt. Ibland ser jag mamma och Leo framför mig. Jag ser henne ta Leo i sin famn och skratta och krama om honom. Pussa på honom. Jag är så ledsen för att mamma inte hant med att lära känna Leo och att Leo inte hant lära känna sin mormor. Vi pratar ibland om mormor och Leo säger att mormor är i himlen. Jag hoppas mamma kan se Leo från där hon är nu, och vara med honom på ett annorlunda sätt. Jag pratar med mamma ibland, i allafall dom gånger jag är igång och ska baka. Jag berättar för henne om allt jag bakar nu och som m jag aldrig hant tala om för henne att jag börjat baka. Som exempel mina surdegsbröd. Jag är helt övertygad om att mamma blivit nyfiken. Även allt annat jag bakar. Jag saknar mina samtal med henne när vi pratade om bakning, blommor och andra tips å råd hon kunde ge mig. Hon gav alltid väldigt ingående beskrivningar av allt. Jag kunde bli irriterad på det ibland...klart att jag visste dom mest banala sakerna men hon ville bara väl och det var hennes sätt att berätta och förklara för mig.

Jag har i allafall haft en vacker dröm om henne...och jag är den enda av mig, min syster och pappa som har drömt om henne. Drömmen var väldigt verklig. Jag delar med mig av den här...

Jag drömde att jag och pappa satt uppe vid grillstället hemma i byn. Pappa hade gjort upp eld. Mamma kom gåendes på vägen genom stugbyn. Hon hade på sin röda långa jacka, ett par svarta lite tjockare byxor, som hon ofta gick omkring med. Hon skrattade och var glad. Både jag och pappa tittade på henne. När hon kom upp vid grillstället så kröp jag upp i hennes famn och liksom försvann. Hon tittade på pappa. Jag kramade henne och hon var varm. Så sa jag till mamma:"jag älskar dig, mamma". Hon fortsatte och skrattade och var väldigt glad medan hon fortsatte titta på pappa. En mycket fin och varm dröm. Jag var tårögd när jag vaknade och samtidigt glad och uppfylld. Mamma hade kommit och hälsat på mig. Det kändes som att hon hade något att säga mig...ungefär i stilen med att "var inte ledsen över mig, jag har det bra nu".

Mamma, jag saknar dig

Ett medgivande är kommet...

Det var nåt speciellt med 1 september! Jag började återigen mitt arbete på Karolinska Sjukhuset i Huddinge...och Socialnämnden i Huddinge tog beslut om att vi får ett medgivande för att adoptera ett utländskt barn. Det var visserligen inte någon större tvekan om det, men man kan ju aldrig veta faktiskt! Men att det ska vara sånt "pyssel" innan med all insamling av material, nätverksträffar, träff med handläggare, referensbrev och för att inte tala om de där frågorna vi skulle svara på. Som ett polisförhör... Ja, ja. Nu är det gjort i allafall och vi har fått vårt medgivande. Leo kommer att få ett syskon! Även denna gång blir det ett special need barn. Vi har funderat på ytterligare en diagnos, utöver LKG, och det är enklare hjärtfel. Vet att det för många kan kännas som: "hjälp, vad ger ni er in i?". Men så tänker inte vi. Det är ju inte så att barnet kommer att vara dödssjuk när det kommer till oss, utan det brukar oftast handla om enklare hjärtfel, som sagt. Jag återkommer i den frågan i ett annat inlägg.

Vårt medgivande kommer att gälla i 2 år. That´s it! Inget förlängt här inte - för då har vi blivit "för gamla"! Säger de som bestämmer och det är bara att rätta in sig i ledet, vara tyst och se glad ut och säga tack, tack för medgivandet och för att det är någon annan som bestämmer över oss. Lite krass är jag väl, men ibland känns det som att vi inte har någon egen bestämmanderätt. Så nästa höst, kommer vi nog ha påbörjat insamlandet av allt material för att kunna skicka in det under senhösten/vintern. Så ser vår planering ut...

Dags för förskolan igen...

I måndags började lillgubben på förskolan igen. I sommar har han faktiskt blivit lite feg :-) och med det menar jag att han inte riktigt vågar gå själv och ex tvätta händerna, eller vara ensam i rummet på övervåningen. Han säger att det är "lite läskigt" och att det finns spöken. Det där med spöken kommer nog från en bok som heter "Milla och Mållgan" (samma författare som till Alfons-böckerna), där Mållgan är ett snällt spöke som skyddar Milla på kvällen när hon ser en massa konstiga skuggor och hör ljud. Inget konstigt med det men kanske lite läskigt för en 3-åring. Ändå vill han att jag ska läsa den. Jo, det jag ville komma till var att vi var lite oroliga för när han skulle börja på förskolan i måndags.
Men det visade sig att det fanns ingen anledning till oro! Han har lekt för fullt och hittat på nya saker. Byggt torn, lekt med tåg och varit med på lässtunder - Leo älskar ju när vi läser för honom! Men det där med att vila verkar han vilja skippa. Han sover i varje fall inte, utan ligger väl mest och slappnar av. Men det blir ingen sömn i allafall som det var i våras när han gick på förskolan. Nu har ju Leo flyttat upp en avdelning och hans avdelning heter numera "Flamman" med 3-4 åringar. Pedagogerna är imponerade över att han pratar så bra och att han är så social och kan leka med alla barn. Han leker ofta med de äldre barnen också. 
Jag måste ju faktiskt säga att jag är en mycket stolt mamma som har en sån duktig, rolig, fin, intelligent och skojfrisk liten kille! 
En sak till jag måste nämna...som är lite komisk. När nu vilan på förskolan är "skippad" av unge herr Hedberg själv så blir resultatet att han blir ganska trött då vi varit hemma ett tag. Idag exempelvis, så tog det en liten stund för mig med maten (pappa var ute med jobbet), och sen när vi skulle äta så såg Leo väldigt trött ut. Jag vet inte hur många ggr han somnade. Huvudet föll åt sidan och han kunde inte hålla ögonen öppna. Man kan väl säga att han åt och sov samtidigt! Slå det den som kan ;=) !!

  

Sommar 2011

Nu har snart sommarn snart passerat. Även om jag har min sista semester vecka nu. Jag har ju jobbat hela sommaren eftersom jag endast har ett vik. Klas har varit hemma i snart 7 veckor med Leo. 4 veckors semester och resten föräldraledigt. Leo har fått ha lång-semester!
Vi har hunnit med mycket ändå denna sommar trots att jag jobbat. På helgerna har vi cyklat, gått i Mulle-skog, hälsat på vänner och släktingar, varit ute på lantstället. Början av augusti började med att Leo och pappa Klas åkte upp till Norrland för att umgås med morfar. Där har dom hittat på en massa roliga saker som ex åka till ett traktormuseum i Svartbyn utanför Överkalix, ro båt, klippa gräs, gå i skogen, grilla korv, plocka bär mm mm.
Därefter kom morfar med ner till Stockholm där vi inte haft en lugn stund :=)
Det började med födelsedagsfirande. Leos moster fyllde år i juli och vi skulle fira henne med en tur på sjön i deras fina båt. Att det var fint väder var ju inte heller helt fel. Vi slussade några gånger och det var roligt - både för liten och stor. Alla hade det mycket trevligt!
Dagen efter skulle vi gå på Vasamuséet men det var en sådan lång kö och dessutom ösregnade det så vi gick istället till Aquaria och tittade på fiskar och andra vattendjur. Leo fastnade speciellt för en ilgrön lite groda!
Måndagen hade vi ett inplanerat läkarbesök för Leo hos öronläkarn på Danderyd. Besöket tog väl kanske 5 minuter. Därför känns det extra surt att åka en sådan lång väg för ett så kort besök där läkarn konstaterade att de små rören sitter kvar i bägge öronen men att de förmodligen kommer att trilla av nu mellan 3-4 års ålder. Vi skulle höra av oss om vi tycker att hans hörsel blivit sämre. Men det är inget som vi tänkt på nån gång faktiskt. Han har, som alla andra barn, selektiv hörsel ;=) 

Tisdagen var en stor dag! Då skulle färden gå till Mariefred där vi skulle åka ånglok!! Kusin Louise följde också med till Leos stora glädje! Han älskar sin kusin Lollo.  Att åka ånglok var väldigt spännande och det blev en heldagsutflykt. Leo fick en tröja med ångloket på som han är mycket stolt över att bära (har haft den på sig i 4 dar i sträck tills den blev för smutsig att använda!) Under hela denna sommar har vi märkt att Leo börjat prata otroligt mycket! Det kommer nya ord och meningar hela tiden och det är riktigt roligt att höra. Han är en liten kille med mycket humor. På kvällen var vi bjudna på middag till (min) moster Clary och Torgny. Maten var suverän och vi hade mycket trevligt. Pappa (morfar) stannade där över natten eftersom dom hade så mycket att prata om.

Onsdagen blev en liten vilodag! Jag åkte och klippte håret hos syrran (Leos moster) och sen var det middag med syrran och Leffe och Louise på restaurang. När vi sitter i bilen så säger moster till Leo: "När man ska äta på restaurang så måste man sitta still som en pinne". Leo tittar på sin moster och brister ut i ett slags "hånskratt" och skakar samtidigt på huvudet och säger "neeeej"! Alla i bilen skrattar åt honom förstås! Det lät väldigt roligt. 
Han "uppförde" sig väldigt bra på restaurangen och det har blivit några sådana så han har väl blivit van. Dessutom flörtar han med alla servitriser ;=) 

Torsdag - dags för en tripp till Småland och till Abbetorp! Jag har längtat att få ta med pappa dit. Mamma också förstås, men det har inte varit möjligt förut. Lunch åt vi i Västervik och Leo flörtade med servitrisen som nog blev lite förtjust i honom! 

Vi har försökt att visa pappa en del av Småland. Varit på Pukebergs glasbruk där pappa fått se glasblåsning, promenerat runt i butiken där och fikat lite. Vi åkte till Kalmar och gick runt på slottet. Sen lunch på en väldigt mysigt ställe med live jazz som pappa uppskattade mycket. Vi andra också för den delen. Leo satt som ett tänt ljus och lyssnade på musiken. 

Lördagen kom och det var dags för den stora släkt-kräftskivan!! Den här gången skulle vi bli många! Hela 26 personer blev vi till slut! Pappa åt kräftor för första gången (möjligen har han ätit det på 80-talet men glömt bort det enligt en säker källa he he). (På dagen gjorde vi utflykt till Abodaklint - där dom byggt ett högt utsiktstorn. Vilken utsikt!)
Leo åt också kräftor! Tyckte det var gott! 

Mycket har hänt den här sommaren som sagt! Att Leo börjat prata så mycket och dessutom vuxit och blivit både längre och tyngre är roligt att se! Att min pappa varit här nere i Stockholm gjorde nog honom mycket gott och annat att tänka på. Han tog med sig många fina minnen tillbaka till Skaulo. Å vi har många fina minnen tillsammans med pappa/morfar/svärfar! 

 

 



Ekorrens begravning

Idag var vi ute på landet. Ganska snart efter att vi hade kommit så hittade jag och Leo en liten ekorre som hade dött precis nedanför altanen. Vi tittade på den och jag frågade Leo om vi skulle begrava den. Jo, det tyckte han. Vi gick för att leta efter en fin plats för den lilla ekorren. Vi hittade en fin plats bredvid en stor buske. Pappa Klas hjälpte till med att gräva en grop med spaden. Sen gick vi och hämtade ekorren. Ekorren la vi i "graven" och innan dess hade vi plockat lite blommor som vi kastade ned i "graven". Därefter skottade vi grus över ekorren och Leo sa hejdå till den. Jag försökte förklara för Leo att nu har ekorren åkt till himlen. Jag försökte också förklara för honom att mommo också har åkt upp till himlen och att hon är bland änglarna nu. Hur mycket han förstår av det hela vet jag inte. Jag berättade att vi skulle begrava mommo nästa vecka och att man gör på ett liknande sätt då. 
Jag grät vid ekorrens grav när jag berättade för Leo om mommo. Vi får se hur det går för honom nästa vecka, både i kyrkan, vid gravsättningen och vid minnesstunden. Under jordfästningen i kyrkan kommer Leo att tas om hand av min underbara vän Desirée som tagit ledigt från jobbet för att komma på begravningen och för att ta hand om Leo under den tiden. Leo är sedan med oss vid gravsättningen och minnesstunden. Det kommer att vara en fin stund att ta farväl av mamma men samtidigt en av de jobbigaste händelserna i mitt liv.

Det värsta är över?

Jaha, då har vi haft vår sammankomst hemma hos oss. Jag har gått och varit nervös för den ganska länge. Vi kunde bjuda på lite fika bara, sa "tanterna". Men alla kommer direkt från jobbet så vi bjöd faktiskt på buffé. Med en matig sallad med olika skinkor, bröd och sedan rabarber och persiko-smulpaj med vaniljsås. Kanske det imponerade lite på dem? Dom gick runt och pratade med alla och om vilken slags kontakt dom var och hur dom kände oss. Alla tyckte det var ganska avslappnat men jag var väldigt spänd hela tiden. Jag kände mig granskad. Leo lekte med sin kusin Ester hela tiden så det var ju bra att dom kunde se att Leo är som vilken unge som helst och att han inte "tagit skada" av att vara adoptivbarn! Jag hoppas att dom inte tvekar över att vi är bra föräldrar.

Det känns som att det värsta är över i allafall. Nu är det bara att vänta på att nämnden ska ta sitt beslut så att vi får vårt medgivande. Det kommer att ske i september - det är egentligen det bästa. För oss i allafall. Då får ju vi längre tid på oss.

I en annan del av livet

Jag har känt ett behov ett tag att skriva om min sorg efter min mammas bortgång som ett sätt att bearbeta den. Jag tycker att det blir "bökigt" att starta en ny blogg så jag kommer faktiskt att skriva här. Leo är ju involverad i mitt liv och även i min sorg.

Idag är det 19 dagar sedan mamma somnade in. 19 dagar 10 timmar och 8 minuter. Hon dyker upp hos mig varje dag. Ikväll har jag bakat rulltårta till Klas födelsedag på söndag. Jag tänkte på mamma under tiden jag bakade. Den blev inte speciellt bra. Mamma hade gjort den i det närmaste perfekt. Min ser lite klumpig ut. Men jag är bra på en massa annan bakning. Som ex surdegsbröd. Som jag aldrig hant berätta för mamma att jag börjat baka. Det är nämligen hon som gjort mig intresserad för bakning som många andra saker. Jag tänker att jag "tar vid där mamma slutade". När jag var uppe hos mamma och pappa i november, då mamma fortfarande bodde kvar hemma, så bestämde jag mig för att baka åt dem. Mamma var då ganska långt gången i sin demens i den mening att hon hade kognitiva svårigheter. Det var så sorgligt att se att det som mamma älskat så mycket bara hade försvunnit.

Efter jobbet idag åkte jag och skulle handla present till Klas. Jag tänkte att jag samtidigt skulle köpa en klänning till begravningen. Vi (=jag och min syster) hade pratat om att det vore bra om vi kunde hitta en mörkblå/marinblå klänning för att undvika det svarta och sorgliga. Pappa kommer att ha på sig en marinblå kostym och då tänkte vi att vi också kunde ha liknande färg. Vår sorg sitter inte i kläderna och jag tror också att mamma hade uppskattat att vi är lika fina alla tre och så att säga matchar varann. Jag stod framför spegeln i den marinblåa klänningen och såg mamma framför mig...

En sak som slog oss alla 3 (=mig, Monica och pappa) var att livet ändå fortsätter som vanligt och att man själv håller sig upprätt. Jag ser folk gå förbi mig på gatan och tänker "hur kan ni bara gå där och stressa, fattar ni inte att jag sörjer, min mamma finns inte längre"!! 
Jag vill gärna prata med mamma. Högt alltså. Men jag har inte vågat ännu. Jag tror att jag bara skulle börja gråta. Men jag pratar med henne tyst inne i mitt eget huvud. Jag hoppas någonstans att hon ser vad jag gör och att hon faktiskt har lärt mig mycket. Vi brukade prata om plantor. Jag hade sått tomatplantor. Körsbärstomater. Jag tog med mig en hel drös med små tomater upp till mamma och pappa den sommaren, för att dom skulle få smaka och njuta av dessa söta och goda tomater. Mamma blev förstås jätteglad. För inte så länge sedan så hittade jag en handskriven lapp där det stod så här: "Tack Gumman för de jättegoda tomaterna. Jag har ätit upp nästan alla själv. Kram mamma". Den där lappen står jag och håller i och läser ibland. jag vill inte slänga den. Jag kan se henne framför mig där hon står i köket och tar sig en liten tomat då och då. Hon åt nog upp dom så fort att pappa inte hant med helt enkelt. Den där lappen hade jag lagt som ett bokmärke i en bok. 

Mamma, jag vill bara säga att jag saknar dig. Nästa helg är det Morsdag och det här blir allra första gången som vi inte kan skicka dig blommor. Det kommer att kännas konstigt. 

Älskar dig, mamma....
 


RSS 2.0