Nr 2
Snart snart har vi samlat ihop papper för nästa adoption. Vilken tid allt tar! Lite segt är det ju oxå förstås! Som en kompis till mig sa: man har inte samma entusiam å ork som förra gången, då allt var nytt å spännande. Nu känns allt så segt. Dessutom känns det som att vi glömt bort "ordningen". Lillgubben vill helst ha en storebror, säger han. Försöker förklara att det inte går...ha ha! Många frågar om man får välja kön? Får man välja kön när man väntar sitt biologiska barn? Nä, just det. Det vore väl absurt om vi skulle välja bort nån pga kön, bara för att vi vill ha det ena eller det andra. Vi väntar ett längtansbarn och vad det än blir så är det välkommet. Barn är ingen vara, dom har vi av kärlek...
Lycka! .... och lite kiss och bajs
Jul jul strålande jul...
Tankar
Leo, min lille busgubbe! Livet har förändrats ändå sen den dagen du kom. Ser fram emot julen! Få se om du är lika hjälpsam mot den barska tomten i år också. Mamma som trodde du skulle bli rädd - men du showade som vanligt å charmade alla gäster! I år kommer morfar att vara med också. Det är första julen utan mamma. Det kommer att kännas ledsamt men vi ska tänka på henne - precis som vi tänker på henne varje dag. Men innan julen kommer Lucia. Vi har ju redan provat pepparkaksdräkten å du var ju som en söt pepparkaka i den!
Puss på dig Leo! Mammas lilla hjärta!
Närvaro...
Jag å lillgubben var uppe hos min pappa (Leos morfar) under Allhelgonahelgen. Det blev faktiskt nästan 5 hela dagar. Fina dagar. Fast vi inte gjorde så mycket (pga att vädret var dåligt = regn och sen minusgrader som sedan blev till ishalka), så gick dagarna ändå. Det var första gången jag var uppe hos pappa sedan mamma begravdes den 9 juni. Det kändes lite märkligt... att vara där utan att mamma tassade omkring i huset. Nu förstår jag hur mycket hon pysslat om i huset, fixat, dekorerat, hängt upp nya gardiner, strykt dukar, bakat och till och med bäddat klart våra sängar när det var dags för oss att komma upp till byn till julen. Allt i perfekt ordning förstås. Mamma var en riktigt fixare. Jag kände hennes närvaro i huset, jag märkte hur hon såg mig där jag gick i huset. Allra helst i "hobbyrummet" som vi kallar det för. Inte för att det nångång har utövats nån hobby där. Det var mammas (och jag och syrrans) fixarrum. Det var där vi kammade håret, fönade det, platt-tångade det, målade oss och till och med satt och solade oss i det lilla solariet på 90-talet. DÄR kände jag hennes närvaro som mest. "Hon är här, jag vet det" sa pappa. Bara en sån sak som pelargoner, som mamma hade riktigt bra hand med. I köket växte enorma pelargoner - och blommade gjorde dom också. Där har mamma ett finger med i spelet, sa jag till pappa.
På fredagen var det ljuständning på Soutojärvi kyrkogård för alla våra nära och kära som inte längre finns med oss i livet. Åhh, vad vackert det var med alla ljus. Vi tände ljus på (min) mormor, morfars, morbrors, farmor, farfars och naturligtvis på mammas grav, där även mammas och pappas lille son ligger som dog kort efter födseln. Pappa hade gjort det väldigt fint vid graven. En ros förstås, och sedan prydnadskål och ljung. Vi ställde oss vid graven och kände in stämningen. Leo stod bredvid mig:"Mommo finns inte mer, mommo är i himlen". Allt är så sorgligt. Jag vill komma ihåg mamma som hon var när hon var frisk. Inte hur hon var när hon var sjuk, för det var inte min mamma. Det kändes som att det var något annat främmande som tagit över hennes jag. Jag undrar hur medveten man är när man är så sjuk som mamma var?
På lördagen var det minnesgudstjänst i Soutojärvi kyrka. Det slog mig att sist jag besökt kyrkan, innan begravning i somras, var när vi gifte oss den 29 juni 2002. Den 5 november 2011 var gråmulen, regning och mörk. När vi klev in i kyrkan var det som att kliva in i ljuset självt. Jag är inte religiös på något sätt, men jag kände att kanske det finns någon tro hos mig ändå. I den här stunden i allafall. Jag hade talat om för Leo att i kyrkan är det bara prästen som pratar och sen får vi sjunga allesammans, men det är enda gången som vi får "säga" något. Till min lättnad, faktiskt, så somnade Leo en kort stund efter att prästen börjat prata.
I kyrkan var det solosång av en tjej som hade den mest underbara röst man kan tänka sig. Om ni har möjlighet att lyssna på sången "Ljuset" av Björn Afzelius så kan ni tänka er att höra denna vackra visa sjungas av den ljuvaste rösten. Mamma var förstås närvarande. Framme vid altaret fanns 9st ljus uppställda. 9 ljus för alla de som lämnat oss anhöriga i år. Jag tittade på ljusen och kände genast att det 5:e ljuset var mammas ljus. När prästen läste upp namnen på alla de bortgångna så var mamma det 5:e namnet.
I övrigt var minnesgudstjänsten väldigt vacker och prästen talade väldigt klokt. Det var inte bara en massa bibeltexter utan många kloka ord och liknelser.
Under helgen i Skaulo pratade jag med Mona, en tjej som är 1 år äldre än mig. Hennes mamma var också en av de 9 personer som inte längre finns i livet. Hon gick bort i Alzheimers sjukdom. Jag vet att sorgen är olika hos alla men det finns ändå en förståelse för varandra när en anhörig varit svårt sjuk. Det går aldrig att förklara för någon som inte upplevt döden så nära. Jag vet att när jag var yngre, tänkte att jag aldrig skulle klara av mina föräldrars bortgång. Éfter att mamma somnade in den 29 april kl 11.00...så såg världen likadan ut ändå. Jag ville skrika ut och säga att:"min mamma finns inte mer, fattar ni inte det?!" Men vad hade det spelat för roll? Det är min sorg och ingen annans. Livet går, på något sätt, vidare ändå. En vän till mig sa så här: "Jag är förundrad över vad den nyfödda upplever vid födseln likaväl som vad den personen som drar sitt sista andetag upplever". För oss som lever kvar efter en anhörigs bortgång finns minnen och enorm saknad....
6 månader
Jag har i allafall haft en vacker dröm om henne...och jag är den enda av mig, min syster och pappa som har drömt om henne. Drömmen var väldigt verklig. Jag delar med mig av den här...
Jag drömde att jag och pappa satt uppe vid grillstället hemma i byn. Pappa hade gjort upp eld. Mamma kom gåendes på vägen genom stugbyn. Hon hade på sin röda långa jacka, ett par svarta lite tjockare byxor, som hon ofta gick omkring med. Hon skrattade och var glad. Både jag och pappa tittade på henne. När hon kom upp vid grillstället så kröp jag upp i hennes famn och liksom försvann. Hon tittade på pappa. Jag kramade henne och hon var varm. Så sa jag till mamma:"jag älskar dig, mamma". Hon fortsatte och skrattade och var väldigt glad medan hon fortsatte titta på pappa. En mycket fin och varm dröm. Jag var tårögd när jag vaknade och samtidigt glad och uppfylld. Mamma hade kommit och hälsat på mig. Det kändes som att hon hade något att säga mig...ungefär i stilen med att "var inte ledsen över mig, jag har det bra nu".
Mamma, jag saknar dig
Ett medgivande är kommet...
Vårt medgivande kommer att gälla i 2 år. That´s it! Inget förlängt här inte - för då har vi blivit "för gamla"! Säger de som bestämmer och det är bara att rätta in sig i ledet, vara tyst och se glad ut och säga tack, tack för medgivandet och för att det är någon annan som bestämmer över oss. Lite krass är jag väl, men ibland känns det som att vi inte har någon egen bestämmanderätt. Så nästa höst, kommer vi nog ha påbörjat insamlandet av allt material för att kunna skicka in det under senhösten/vintern. Så ser vår planering ut...
Dags för förskolan igen...
Men det visade sig att det fanns ingen anledning till oro! Han har lekt för fullt och hittat på nya saker. Byggt torn, lekt med tåg och varit med på lässtunder - Leo älskar ju när vi läser för honom! Men det där med att vila verkar han vilja skippa. Han sover i varje fall inte, utan ligger väl mest och slappnar av. Men det blir ingen sömn i allafall som det var i våras när han gick på förskolan. Nu har ju Leo flyttat upp en avdelning och hans avdelning heter numera "Flamman" med 3-4 åringar. Pedagogerna är imponerade över att han pratar så bra och att han är så social och kan leka med alla barn. Han leker ofta med de äldre barnen också.
Jag måste ju faktiskt säga att jag är en mycket stolt mamma som har en sån duktig, rolig, fin, intelligent och skojfrisk liten kille!
En sak till jag måste nämna...som är lite komisk. När nu vilan på förskolan är "skippad" av unge herr Hedberg själv så blir resultatet att han blir ganska trött då vi varit hemma ett tag. Idag exempelvis, så tog det en liten stund för mig med maten (pappa var ute med jobbet), och sen när vi skulle äta så såg Leo väldigt trött ut. Jag vet inte hur många ggr han somnade. Huvudet föll åt sidan och han kunde inte hålla ögonen öppna. Man kan väl säga att han åt och sov samtidigt! Slå det den som kan ;=) !!
Sommar 2011
Vi har hunnit med mycket ändå denna sommar trots att jag jobbat. På helgerna har vi cyklat, gått i Mulle-skog, hälsat på vänner och släktingar, varit ute på lantstället. Början av augusti började med att Leo och pappa Klas åkte upp till Norrland för att umgås med morfar. Där har dom hittat på en massa roliga saker som ex åka till ett traktormuseum i Svartbyn utanför Överkalix, ro båt, klippa gräs, gå i skogen, grilla korv, plocka bär mm mm.
Därefter kom morfar med ner till Stockholm där vi inte haft en lugn stund :=)
Det började med födelsedagsfirande. Leos moster fyllde år i juli och vi skulle fira henne med en tur på sjön i deras fina båt. Att det var fint väder var ju inte heller helt fel. Vi slussade några gånger och det var roligt - både för liten och stor. Alla hade det mycket trevligt!
Dagen efter skulle vi gå på Vasamuséet men det var en sådan lång kö och dessutom ösregnade det så vi gick istället till Aquaria och tittade på fiskar och andra vattendjur. Leo fastnade speciellt för en ilgrön lite groda!
Måndagen hade vi ett inplanerat läkarbesök för Leo hos öronläkarn på Danderyd. Besöket tog väl kanske 5 minuter. Därför känns det extra surt att åka en sådan lång väg för ett så kort besök där läkarn konstaterade att de små rören sitter kvar i bägge öronen men att de förmodligen kommer att trilla av nu mellan 3-4 års ålder. Vi skulle höra av oss om vi tycker att hans hörsel blivit sämre. Men det är inget som vi tänkt på nån gång faktiskt. Han har, som alla andra barn, selektiv hörsel ;=)
Tisdagen var en stor dag! Då skulle färden gå till Mariefred där vi skulle åka ånglok!! Kusin Louise följde också med till Leos stora glädje! Han älskar sin kusin Lollo. Att åka ånglok var väldigt spännande och det blev en heldagsutflykt. Leo fick en tröja med ångloket på som han är mycket stolt över att bära (har haft den på sig i 4 dar i sträck tills den blev för smutsig att använda!) Under hela denna sommar har vi märkt att Leo börjat prata otroligt mycket! Det kommer nya ord och meningar hela tiden och det är riktigt roligt att höra. Han är en liten kille med mycket humor. På kvällen var vi bjudna på middag till (min) moster Clary och Torgny. Maten var suverän och vi hade mycket trevligt. Pappa (morfar) stannade där över natten eftersom dom hade så mycket att prata om.
Onsdagen blev en liten vilodag! Jag åkte och klippte håret hos syrran (Leos moster) och sen var det middag med syrran och Leffe och Louise på restaurang. När vi sitter i bilen så säger moster till Leo: "När man ska äta på restaurang så måste man sitta still som en pinne". Leo tittar på sin moster och brister ut i ett slags "hånskratt" och skakar samtidigt på huvudet och säger "neeeej"! Alla i bilen skrattar åt honom förstås! Det lät väldigt roligt.
Han "uppförde" sig väldigt bra på restaurangen och det har blivit några sådana så han har väl blivit van. Dessutom flörtar han med alla servitriser ;=)
Torsdag - dags för en tripp till Småland och till Abbetorp! Jag har längtat att få ta med pappa dit. Mamma också förstås, men det har inte varit möjligt förut. Lunch åt vi i Västervik och Leo flörtade med servitrisen som nog blev lite förtjust i honom!
Vi har försökt att visa pappa en del av Småland. Varit på Pukebergs glasbruk där pappa fått se glasblåsning, promenerat runt i butiken där och fikat lite. Vi åkte till Kalmar och gick runt på slottet. Sen lunch på en väldigt mysigt ställe med live jazz som pappa uppskattade mycket. Vi andra också för den delen. Leo satt som ett tänt ljus och lyssnade på musiken.
Lördagen kom och det var dags för den stora släkt-kräftskivan!! Den här gången skulle vi bli många! Hela 26 personer blev vi till slut! Pappa åt kräftor för första gången (möjligen har han ätit det på 80-talet men glömt bort det enligt en säker källa he he). (På dagen gjorde vi utflykt till Abodaklint - där dom byggt ett högt utsiktstorn. Vilken utsikt!)
Leo åt också kräftor! Tyckte det var gott!
Mycket har hänt den här sommaren som sagt! Att Leo börjat prata så mycket och dessutom vuxit och blivit både längre och tyngre är roligt att se! Att min pappa varit här nere i Stockholm gjorde nog honom mycket gott och annat att tänka på. Han tog med sig många fina minnen tillbaka till Skaulo. Å vi har många fina minnen tillsammans med pappa/morfar/svärfar!
Ekorrens begravning
Jag grät vid ekorrens grav när jag berättade för Leo om mommo. Vi får se hur det går för honom nästa vecka, både i kyrkan, vid gravsättningen och vid minnesstunden. Under jordfästningen i kyrkan kommer Leo att tas om hand av min underbara vän Desirée som tagit ledigt från jobbet för att komma på begravningen och för att ta hand om Leo under den tiden. Leo är sedan med oss vid gravsättningen och minnesstunden. Det kommer att vara en fin stund att ta farväl av mamma men samtidigt en av de jobbigaste händelserna i mitt liv.
Det värsta är över?
Det känns som att det värsta är över i allafall. Nu är det bara att vänta på att nämnden ska ta sitt beslut så att vi får vårt medgivande. Det kommer att ske i september - det är egentligen det bästa. För oss i allafall. Då får ju vi längre tid på oss.
I en annan del av livet
Idag är det 19 dagar sedan mamma somnade in. 19 dagar 10 timmar och 8 minuter. Hon dyker upp hos mig varje dag. Ikväll har jag bakat rulltårta till Klas födelsedag på söndag. Jag tänkte på mamma under tiden jag bakade. Den blev inte speciellt bra. Mamma hade gjort den i det närmaste perfekt. Min ser lite klumpig ut. Men jag är bra på en massa annan bakning. Som ex surdegsbröd. Som jag aldrig hant berätta för mamma att jag börjat baka. Det är nämligen hon som gjort mig intresserad för bakning som många andra saker. Jag tänker att jag "tar vid där mamma slutade". När jag var uppe hos mamma och pappa i november, då mamma fortfarande bodde kvar hemma, så bestämde jag mig för att baka åt dem. Mamma var då ganska långt gången i sin demens i den mening att hon hade kognitiva svårigheter. Det var så sorgligt att se att det som mamma älskat så mycket bara hade försvunnit.
Efter jobbet idag åkte jag och skulle handla present till Klas. Jag tänkte att jag samtidigt skulle köpa en klänning till begravningen. Vi (=jag och min syster) hade pratat om att det vore bra om vi kunde hitta en mörkblå/marinblå klänning för att undvika det svarta och sorgliga. Pappa kommer att ha på sig en marinblå kostym och då tänkte vi att vi också kunde ha liknande färg. Vår sorg sitter inte i kläderna och jag tror också att mamma hade uppskattat att vi är lika fina alla tre och så att säga matchar varann. Jag stod framför spegeln i den marinblåa klänningen och såg mamma framför mig...
En sak som slog oss alla 3 (=mig, Monica och pappa) var att livet ändå fortsätter som vanligt och att man själv håller sig upprätt. Jag ser folk gå förbi mig på gatan och tänker "hur kan ni bara gå där och stressa, fattar ni inte att jag sörjer, min mamma finns inte längre"!!
Jag vill gärna prata med mamma. Högt alltså. Men jag har inte vågat ännu. Jag tror att jag bara skulle börja gråta. Men jag pratar med henne tyst inne i mitt eget huvud. Jag hoppas någonstans att hon ser vad jag gör och att hon faktiskt har lärt mig mycket. Vi brukade prata om plantor. Jag hade sått tomatplantor. Körsbärstomater. Jag tog med mig en hel drös med små tomater upp till mamma och pappa den sommaren, för att dom skulle få smaka och njuta av dessa söta och goda tomater. Mamma blev förstås jätteglad. För inte så länge sedan så hittade jag en handskriven lapp där det stod så här: "Tack Gumman för de jättegoda tomaterna. Jag har ätit upp nästan alla själv. Kram mamma". Den där lappen står jag och håller i och läser ibland. jag vill inte slänga den. Jag kan se henne framför mig där hon står i köket och tar sig en liten tomat då och då. Hon åt nog upp dom så fort att pappa inte hant med helt enkelt. Den där lappen hade jag lagt som ett bokmärke i en bok.
Mamma, jag vill bara säga att jag saknar dig. Nästa helg är det Morsdag och det här blir allra första gången som vi inte kan skicka dig blommor. Det kommer att kännas konstigt.
Älskar dig, mamma....
Blottad...
...eller som en urvriden disktrasa. Precis så känner jag mig efter idag. Vi har idag varit på det första mötet inför en ny hemutredning för syskonadoption. Vår första hemutredning är gjord 2007 och då var det också mycket blottande. Den här gången är det 2 nya utredare. Det är dessutom FLER papper att samla in och mer "kontroll" av oss som föräldrar/blivande föräldrar till ett syskon. Sen har vi också fått en typ av hemläxa där vi ska svara på 34 frågor. Innan slutet på maj ska vi ha hunnit med följande:
- Begära att få ett skuldfrihetsintyg från Kronofogden
- Intyg från Försäkringskassan från 10 år tillbaka i tiden
- Ny hälsoundersökning
- Informera förskoleläraren på Öppna Förskolan om att dessa 2 utredare kommer att ringa och höra sig för om hur vi är tillsammans med Leo
- Svara på 34 frågor. Ex Hur får du barnet att lyda?, Vilka resurser har din familj att ta emot ett barn till?, Vad har ni för inkomst - tillgångar?, Vad gör ni på semestern när ni fått barn?, Är barnet mammas eller pappas barn? osv osv.
- Samla in brev från referenser (3 st) som även dom ska svara på en hel del frågor, där de bl a ska beskriva de blivande föräldrarnas relation till varandra, Vad känner du till om sökandes erfarenhet av och kontakt med barn osv, osv.
- Samla ihop de närmaste i vårt nätverk till den 26 maj för en sammankomst hemma hos oss (8-10 pers) som kan berätta hur vi är som föräldra för dessa utredare.
Jag känner mig helt slut redan...kommer inte ihåg att jag kände mig så nedtrampad förra gången, men jag kanske har förträngt det. Jag vet att det inte är dessa utredares fel men jag tycker att de på något sätt kunde visa sin empati och ha lite mer förståelse för att det här är en jobbig situation. Jag har inget att dölja men jag känner mig som en brottsling!
Jag avslutar med en lång suck...för nu gick luften ur mig...
Fådelsedagen 12 april 2010 - eller dagen då vi mötte Leo!
När vi gick ner till lobbyn så satt vi i en soffa och väntade och väntade. Hon var sen! Nästan 20 minuter sen. När vi kom fram till kontoret som egentligen var inhyrt på ett hotell, så såg vi även de andra familjerna som också bodde på vårt hotell. Vi hade ju vår guide för oss själva eftersom vi var det enda paret som kom från Sverige. De andra familjerna kom från Spanien, USA, Nederländerna bl a. Vi blev infösta i en hiss och hamnade på en hotellvåning. Alla samlades i ett enda stort "lekrum". Alla familjer inklusive guider. Barn efter barn kom in. Men ingen var Leo! Jag kommer speciellt ihåg det spanska paret som redan hade en adoptivtjej, förmodligen hon också från Kina. Flickan kom in i rummet och såg alldeles vettskrämd ut. Inte blev det bättre av att mamman kom väldigt nära henne och nästan trängde sig på. Flickan började gråta förstås. Jag började också gråta för att jag tyckte så synd om den lilla skrämda flickan. När de flesta hade fått sina barn så säger Cindy, vår guide, att Leo - eller Guo Bauquan som han heter/hette på kinesiska, och de 2 nannys från barnhemmet är sena. Vi blev kvar alldeles själva i rummet. Väntandes. Till slut kommer Cindy till oss och säger "They are here know". Jag kommer ihåg att mitt hjärta slog några extra volter. Hjälp! Vi reste på oss, och vi hade kommit överens om att Klas skulle filma och jag skulle ta emot honom.
Sen kommer han in! En liten skrämd, nyvaken och stapplande liten kille på 1 år och 10 månader, med kläder som såg ut att vara alldeles för stora. Han var röd om kinderna och hade röda prickar på pannan och i ansiktet av myggbett. Han hade åkt 3 timmar i bil med sina nannys. Hans alldeles egna nanny var inte den som följt med utan 2 andra från barnhemmet Beihai Social Welfare Institute,en kuststad i provinsen Guangxi i södra Kina.
Han stapplar fram till en stor boll och jag försöker möta honom där. Jag ville inte vara påflugen (som den spanska mamman). Vi tittar på bollen lite och sen fortsätter vi fram i rummet och tittar lite försiktigt på leksakerna som finns där. Till slut är han i min famn. Inte alldeles överförtjust förstås. Men han accepterar mig. Vi sätter oss i en soffa och vi har med oss lite godsaker till honom som han äter. Vi hade också med en liten bok som han fick titta i.
Vi hade sammanställt en hel del frågor som vi ville ha svar på. Men de kunde inte svara på alla. Vi var mest intresserade av att veta hur hans rutiner varit fram till nu och hans "ät - och sovtider" . Mycket visste vi sedan innan också. Nannys:arna verkade jättegulliga! Vi fick mycket tid på oss i rummet och jag var glad att vi faktiskt fick vara ensamma där. Så småningom var det ju dags att åka tillbaka tlll hotellet. Cindy följde med oss. Vi skulle träffa henne senare på kvällen för middag på hotellet. Men dessförinnan skulle en läkare komma och undersöka Leo. Det gick väldigt snabbt. Hon bara konstaterade att han var fullt normal. Första kvällen var väldigt omtumlande. Det var svårt att förstå att vi blivit föräldrar och det kan fortfarande vara svårt idag - 1 år senare! På kvällen fick han ta på sig sin pyjamas, den som jag av en slump hittat och som var vit och röd randig med en text på bröstet där det stod "Special Delivery". Han fick dricka välling och jag sjöng "När trollmor har lagt sina elva små troll och bundit fast dom i svansen...", den sjöng mamma för mig när jag var liten. Resten av tiden i Kina försökte vi i allra högsta grad lära känna varann.
Dagen efter fick vi skriva på alla papper och lova och svära på att vi skulle ta hand om honom. Från barnhemmet fick vi en fin minnesbok med bilder och text på kinesiska, på Leo från det att han kommit till barnhemmet och ända till den dagen då han reste för att träffa sina föräldrar.... Men det...är en helt annan historia...
Mamma
Vilken skillnad det har blivit. Snabbt. Jag tänker mycket på hur det var när Louise var liten och på hur mycket tid som mormor och morfar ägnat åt henne - fiske, plocka bär, gå i skogen, åka båt, busa i snön på vintern, åka skoter...ja, det tar aldrig slut. Vår lille Leo kommer inte att komma ihåg sin mormor. Den tiden som varit kommer i varje fall inte tillbaka. Det är bara minnen. Men jag kommer i allafall ihåg att både mamma och pappa blev väldigt glada över att dom blivit mormor och morfar för andra gången när jag ringde dom den 8 december 2009. Då var mamma redan sjuk men inte alls på samma sätt som hon är nu. Jag kan fortfarande höra deras glädje i telefonen och mammas glada röst när hon säger GRATTIS! Jag är glad att vi var uppe hos dem i somras och hann med att ta en massa fina bilder på Leo, mormor och morfar tillsammans. Sedan har allt gått jättefort. Hinner liksom inte med...
Snart är det dags för en ny resa upp till norr.
Vad är det med folk?
När man adopterar ett barn - är man då några slags superhjältar?! Jag bara undrar? Hade en diskussion med en kvinna igår och när jag sedan berättar att vår son kommer att få ett syskon så småningom så lyser falskheten genom ögonen på henne när hon ler stort, blinkar med ögonen och säger "guu, va mysigt..guu, va roligt". Usch, jag ville bara gå därifrån. Låt mig vara, tänkte jag... Inte sagt att alla reagerar och kommenterar som den här kvinnan. Men hon är inte den enda som gör det.
Väntande blivande föräldrar...
Jag å Leo hade bestämt date med Sofia idag. Det var vår tur att åka till henne. Pratade med henne på förmiddagen och då nämnde hon att de haft besök i helgen och att de fortfarande var kvar. De skulle nämligen till Adoptionscentrum för information. Sofia nämnde att de stod i kö för att adoptera och nu skulle få information för att adoptera ett barn med särskilda behov. Sofia undrade om det var ok att vi träffades? Jo, visst var det det!
Det blev inte så lång stund eftersom de skulle iväg. Men vi hant prata lite grann i allafall. Plötsligt inser jag att "Men, herregud, här är jag ju nu med min son som jag längtat och väntat på!" och tänker på hur det var när vi väntade och väntade och väntade...när allt kändes hopplöst. Jag kände att jag nästan var tvungen att nypa mig själv i armen för att "vakna".
Som jag nämnt förut så tycker inte jag att man ska tveka inför möjligheten att adoptera ett barn med särskilda behov. De här barnen behöver föräldrar precis som alla andra barn. Det som klassas som sk särskilda behov i andra länder behöver nödvändigtvis inte klassas som det hos oss. När man väntar och längtar så vill man inget annat än att tiden ska gå fort. Det stora problemet är att man sitter i händerna på andra och kan inte göra annat än att vänta. Det var nog därför som vi kände att vi i allafall ville ta reda på information om SN-barn och när vi gjort det och bestämt oss så fanns det ju ingen tvekan. Jag är glad att vi gjorde det för annars hade vi ju inte haft den lille guldklimpen som vi har idag.
Skämma bort?
I de anknytningsböcker som jag läst - och det är en del - så har jag läst om att man inte kan "skämma" bort sitt (adoptiv)barn. Men jag börjar fundera om det är precis det som har skett?
Leo har varit hos oss nästan 1 år. Han har fått vår fulla uppmärksamhet med bokläsning, sång, pussel, bus å övrig lek. Nu har det blivit så att om han inte får all uppmärksamhet så är det full protest. Man kan nästan kalla det för "tinnitus-skrik" - med andra ord - stor risk att både mamma och pappa blir döva på kuppen. Inte kul...
Leo kan sitta själv och leka också, det är inte det. Men så fort vi är hemma bägge 2, som ex på helgen så är det nästan ännu mer protester. Ingen uppmärksamhet - protester i högan sky! Eller är de testning som pågår? Är man extra nojig som adoptivförälder? Rädd för att göra nåt fel? Tolkar varenda protest som att han kommer att få men för livet för att man inte gav honom den uppmärksamhet han ber om? Jag blir frustrerad...
Vad fort det går!
Klas berättade att Leo har nu börjat att pussla med ett 50-bitars pussel. Jisses, tänkte jag...lillubben som redan innan har ett dåligt tålamod ;=) hur ska detta gå? Han behövde tydligen väldigt lite hjälp. Hmmm...
När jag kom hem igår så hade mina gubbar ytterligare överraskningar till mig! Dom hade gjort fint i Leos rum! Det har varit nåt som hängt över mig/oss - att hans rum inte blivit ordentligt iordningsställt! Så till helgen hade vi faktiskt tänkt att åka till IKEA och köpa lite förvaring och andra saker så Leo kan börja sova i sitt eget rum också.
Nu ser det jättefint ut även om det fortfarande behövs lite kompletteringar :=) Men det behövdes egentligen bara en liten insats för att göra det så fint!
Vilken fin familj jag har!
Fortsättningen följer här...
Jag väntade på att vår handläggare/utredare på kommunen skulle ringa tillbaka...
När jag haft min telefon avstängd under ett par timmar hade hon naturligtvis ringt. Jag tog ett djupt andetag och fick ett kryptiskt meddelande i örat. Jo, men det verkade som att vi kunde ta ut blanketten "Adoption 12" från Socialstyrelsens hemsida och skika in den. Jag bad för säkerhets skull Klas dubbelkolla detta och det stämde. Så nu påbörjar vi en syskonadoption! Det är en process som heter duga - precis som allt annat när det gäller adoption.
