Skämma bort?
I de anknytningsböcker som jag läst - och det är en del - så har jag läst om att man inte kan "skämma" bort sitt (adoptiv)barn. Men jag börjar fundera om det är precis det som har skett?
Leo har varit hos oss nästan 1 år. Han har fått vår fulla uppmärksamhet med bokläsning, sång, pussel, bus å övrig lek. Nu har det blivit så att om han inte får all uppmärksamhet så är det full protest. Man kan nästan kalla det för "tinnitus-skrik" - med andra ord - stor risk att både mamma och pappa blir döva på kuppen. Inte kul...
Leo kan sitta själv och leka också, det är inte det. Men så fort vi är hemma bägge 2, som ex på helgen så är det nästan ännu mer protester. Ingen uppmärksamhet - protester i högan sky! Eller är de testning som pågår? Är man extra nojig som adoptivförälder? Rädd för att göra nåt fel? Tolkar varenda protest som att han kommer att få men för livet för att man inte gav honom den uppmärksamhet han ber om? Jag blir frustrerad...
