På krigsstigen...
Så fort jag lagt på luren började jag googla på detta! Nu ska här tas reda på ALLT om detta!! Nåväl - 42 år är visserligen en riktlinje MEN det står även att "undantag kan göras om det handlar om adoption av syskon" och på FFIAs hemsida står det att "En individuell prövning ska alltid göras och undantag från 42-års regeln kan göras t ex om det finns tidigare barn i familjen eller om det bara är en av makarna som är något över 42 år vid ansökan".
Jag ringde till "nybliven" väninnna, även hon med ett adopterat barn, som jag brukar träffa på Öppna Förskolans grupp för adoptivbarn, och frågade vad hennes utredare hette för att ev kunna byta. Det ska också gå att göra om man inte är nöjd. Sen vet man ju inte om det blir bättre för det! Jag fick tips av henne att ringa till Adoptionsrådgivarna för konsultation. Det gjorde jag och det var mest för att få stöd och kanske också råd om hur jag/vi går vidare. Hon rekommenderade att ta kontakt med MIA, Myndigheten för Internationella Adoptioner för att där gå lite djupare in i diskussionen samt för att veta om och hur man gör för att ev överklaga ett beslut om det skulle bli så att kommunen säger nej till ett nytt medgivande. Så nu, gott folk, ska jag strida för det här. Varför ska någon annan bestämma över vårt liv och berätta för mig om jag är lämplig eller olämplig för att adoptera ett barn? Det finns många som föder barn i högre ålder än 42 så varför ska 42 vara ett stopp för adoptivföräldrar? Vi är friska, krya, röker inte, dricker inte, tar inga droger, sportar, är aktiv mm mm. Varför skulle inte vara lämpliga för att adoptera ett syskon till Leo?
Imorrn ringer jag FFIA för att rådfråga dem om vad de har för erfarenheter!
Fortsättning följer!
Idas sommarvisa & annat
Idas Sommarvisa
Du ska inte tro det blir sommar
ifall inte nå´n sätter fart
på sommarn och gör lite somrigt,
då kommer blommorna snart.
Jag gör så att blommorna blommar,
Jag gör hela kohagen grön
och nu har sommaren kommit
för jag har just tagit bort snön
Jag gör mycket vatten i bäcken
så där så det hoppar och far
Jag gör fullt med svalor som flyger
och myggor som svalorna tar.
Jag gör löven nya på träden
och små fågelbon här och där.
Jag gör himlen vacker om kvällen
för jag gör den alldeles skär.
Och smultron gör jag åt barna
för det tycker jag dom ska få
och andra små roliga saker
som passar när barna är små
Och jag gör så roliga ställen
där barna kan springa omkring
då blir barna fulla med sommar
och bena blir fulla med spring.
Min mamma sjöng mycket för mig när jag var liten. Vi satt i den vita gungfåtöljen - jag satt i mamma knä och hon sjöng från Evert Taubes bok. De sånger jag speciellt kommer ihåg är "Brevet från lillan" och "Havsörnsvalsen" för den grät jag alltid till för att jag tyckte så synd om ankungen i visan. Jag måste leta efter den boken nästa gång jag åker upp till Norrland om 1½ vecka.
Smart kille :=)
Idag t ex så skulle vi gå till Coop och handla lite. Vi kommer med vagnen ner mot gångstigen och jag ser att Leo är lite snorig och jag frågar om han vill att jag ska snyta honom. Å det vill han. Vi stannar och jag snyter honom, tar på mig handskarna och säger sedan att pappret ska vi slänga i en skräpkorg. Jag börjar gå. Då säger han "mamma, skräpkorg" och pekar bakom mig. Jag tror att han bara skojar och vänder mig om och vad har jag där? Jo, en skräpkorg! Lite undangömd bakom en stor grushög. Han är också en mycket observant kille...
De här händelsen är kanske nåt som man kan tyckas är nåt banalt men för oss är det ytterligare ett tecken på att han har en stor förståelse för vad vi säger. Sen lyssnar han ju inte alla gånger förstås men det är ju en annan historia.
24 december 2010
Han blev väldigt söt i sina finkläder! Randiga byxor, likadan väst, vit skjorta och en lilten fluga. Som en liten sockerbit! Mest populärt på julbordet var julskinka, prinskorv och sill!
Efter kaffe med dopp var det så dags för tomten! Det stora ögonblicket var inne då pappa skulle gå och köpa tidningen. Leo märkte inte ens att han var borta.
När det så knackade på dörren så sprang Leo dit i vanlig ordning. Vem kan det vara? När han öppnade dörren stod TOMTEN där! Leo backade några steg och såg lite rädd ut. Kröp upp i kusin Lollos famn. Tomten satte sig på en stol och hälsade på alla (den här tomten är ganska vresig i vanliga fall, men idag var han lite snällare faktiskt). Leo kröp nu upp i moster och Leifs famn för att titta storögt på tomten och vad han skulle hitta på.
Efter några minuter insåg han att tomten nog inte var så farlig! Han sprang fram till tomten och ville hjälpa till. Gav tomten paket så han kunde läsa vem det var till, sen delade han ut julklappen till den personen. Dessutom hade han ju sett att man ska tacka tomten. Leo gav klappen till den berörda och sträckte därefter fram handen för att tacka! Precis som tomten! Efter ett tag började han bli lite varm i kläderna och började showa lite :=)
Han såg ut som en fäktare som sträckte fram paketet och så den som skulle ha den också fick sträcka sig väldigt långt. Tacka fick man ju inte glömma att göra. Att alla skrattade åt denna lille pajas gjorde ju inte saken bättre. Han fortsatte å spexa! Det var väldigt roligt att se! Rädd för tomten - det är inte Leo i allafall!
29 juni 2002
Jag har tänkt på det där kuvertet genom åren och funderat på om det någonsin skulle bli öppnat. Vi började prata om det och Klas tyckte att Lucia skulle vara ett bra datum att öppna det på. Det kändes lite högtidligt. Vi visste vem som hade skrivit det (gamla vänner till Klas, numera tíll mig också förstås). På lappen stod följande tänkvärda och kloka ord:
"Strunta i alla måsten, strunta i släktens krav. Barnet har inga förväntningar än, det är ni som skapar era egna, lugna, sköna, roliga, skojfriska och/eller sunda familjetraditioner!"
Vi tyckte det var väldigt fina ord. Tack Kaj & Irina för dem!
Mamma-roll
För någon vecka sedan kom ett brev från Leos mormor och morfar. Bland annat innehöll den en liten kylskåpsmagnet med en liten liten bild på de två. Den var en sådan fin bild från någon av deras otaliga fiske - eller bärplockarresor. Jag började ju gråta förstås. Känslig som man är. Den visade en sådan glädje och det var en uttrycksfull bild då de både skrattade så hjärtligt. Den sitter nu på vårt kylskåp - även om jag bestämt mig för att vi inte ska ha några kylskåpsmagneter.
Allt gick bra MEN....
Allt har flytit på bra hela veckan. Har passat på att ha över vänner som inte ännu hälsat på Leo och varit och lekt i parken tillsammans med en annan Kina-kompis, varit på biblioteket och lånat lite böcker. Tiden har gått.
Lördagen kom som sagt med besked vill jag lova. Jag vaknade med världens värsta huvudvärk. Tänkte att det kanske skulle gå över med en kopp starkt kaffe! Leo åt sin frukost men jag fick inte i mig ett endaste dugg då jag mådde såååå illa! Jag öppnade köksfönstret för att få andas in lite frisk luft och då kändes det lite bättre. Jag insåg ganska snabbt att den här huvudvärken inte kommer att släppa av en Ipren utan till det här behövs starkare tabletter, som ex MIGRÄN-tabletter!! Har drabbats av detta tidigare men bara då jag tagit ut mig vid löpning. Å då vet jag, vis av erfarenhet, att det enda som hjälper är migräntabletter och att få sova. Vad göra??
Jag satte på Leos stora favorit för tillfället: Teletubbies - och hoppades att han skulle nöja sig med det ett tag. Men faktiskt inte den här gången. När han pratade så kändes det som att mitt huvud skulle sprängas i bitar. Det är väl klart att han vill ha uppmärksamhet av mamma!
Jag tog till min livlina! Jag ringde min kusin Cilla som utan att blinka sa att "Självklart kommer vi". En stund senare kom alla 4 - 2 vuxna och 2 barn. Jag fick mina efterlängtade migräntabletter och kunde gå och "dra nåt gammalt över mig" och sova!
När klockan var halv ett vaknade jag och det kändes som jag hade en rejäl bakfylla och huvet kändes som en stor ballong fylld med stenar. Men jag kunde gå upprätt! Det var tyst i huset. Men bara en liten stund senare kom alla in genom dörren då de varit och uträttat lite ärenden och Leo hade liksom bara hängt med. Det var FÖRSTA BARNVAKTEN kan man säga! Å det fungerade så himla bra! Jag visste inte riktigt hur jag skulle tacka för det här var helt ovärderligt för mig! Anders t om erbjöd sig att åka till Arlanda för att hämta Klas!
Jag och Leo satte oss sedan i bilen för att hämta pappa Klas på flygplatsen. När Klas uppenbarade sig blev Leo lite blyg...men det gick över ganska fort. När vi väl kom hem så var det full fart på "buseriet" igen och sen fick ju Leo en present av pappa också! En buss som spelar en (sjukt lång) melodi! Det blev väldigt uppskattat...dock inte av alla ;=)
Ett behov av bägge föräldrarna
Efter att Leo opererats så har vi bägge känt att han mår bäst av att ha oss bägge omkring sig. Det kan nog vara så att anknytningen har tagit ett steg vidare. Han har alltid haft ett stort behov av att känna trygghet hos oss. Vara i famnen mycket och kramas och vara nära. Det är jättemysigt. Det kan vara jobbigt ibland när man bara måste göra sånt som kräver 2 händer. Men jag måste säga att att vi är duktiga på att hålla honom nära oss. Leo mår också som bäst när vi bägge är i närheten av honom. Kanske ett behov som ökat efter operationen? Det märks tydligare i allafall.
Nu ska pappa Klas snart åka till Japan och vara borta i 1 vecka. Jag är förstås nervös över att vara ensam med honom så länge. Men jag vet att jag kan engagera mig i olika saker, som ex Öppna Förskolan, hälsa på folk, leka i parken, åka till jobbet och hälsa på. Kvällarna kommer ju att bli ensamma. När Leo har somnat. Allra helst när man som jag är mörkrädd.
Klas engagerar sig mycket i Leo nu eftersom han ska vara borta så länge från honom. Det är ju dessutom första gången han är borta så länge. Bara vi klarar den här första omgången resa så går det säkert bra nästa gång. Vilken tur att vi har web-kamera att prata genom :=)
Glädje!
Efter ett andra återbesök blev det glada nyheter! Det lilla hålet som Leo haft uppe i gommen ser ut att ha krympt. Inga fler åtgärder eller mediciner. Hurra! Visserligen är det mycket stygn kvar uppe i gommen som faller av sig själv efter 3-4 veckor (typ nu eller nästa vecka) + en liten grop i gommen som gör att det blir svårt att se. Men överläkaren tittar väl med vana ögon och vad jag kunde se så finns där inget synligt hål. Leo grät krokodiltårar som vanligt men det gick snabbt över. Han fick ju visa den fina cowboy som han hade på sin tröja...sen var det frid och fröjd igen. Fick honom att säga några ord, som ex "pappa", "klocka", "banan", "nalle". Då kunde läkarn själv höra att hans ljud blivit annorlunda mot förut då han bara sa ex "gaga" om pappa. Gommen behövs för att vi ska kunna prata och med alla de nya ord vi hör från lillgubben så måste det ju tyda på att den är sluten nu. Det kommer heller inget ur näsan som det gjorde förut och vattnet kommer numera ut från munnen istället för, som förut, genom näsan. Även detta ett tecken på att det är en klar förbättring sen innan.
Läkarn avslutade med att säga att vi inte kommer att träffas igen förrän Leo är 5 år! Jag sa lite skämtsamt att då är Leo 3 år äldre och det är mamma också...och även doktorn! :=) Han har varit lite stel förut men den här gången kändes hela besöket mer avslappnat och jag kunde ju t om få läkarn att skratta! Bara en sån sak! Ha ha!
Nu väntar logoped härnäst. Vi hoppas att det kommer att bli redan i början på november. Vi stod på "vänt" för den 1 november. Jag vet inte riktigt vad det innebär men jag tror att överläkarn ska ge ok till att Leo nu kan börja hos henne. Inte nog med logoped. Det blir ju även besök hos öronläkare, sedan tandläkare för att justera tänderna och i ett senare skede justering av näsan. En sak i taget...
Vad mycket vi lär oss under tiden! Att ansöka om ett special need barn är det bästa vi gjort! Att ha fått en sån underbart go liten gosse som charmar båda sina föräldrar och alla i sin omgivningen. Jag kan inte se mig mätt på honom. Han är så otroligt söt! Som en liten sockerbit!
Armskenor väck!
Leo har börjat uttrycka sig på ett annat sätt. "Pappa" låter mer som pappa än förut :=) Tror att han själv också märker att det låter annorlunda när orden kommer ut. Vi tyckte att det var ganska gulligt förut att han sög på sin lilla tumme och det var också ett tecken på att han var trött. Men nu suger han inte på tummen längre och nalle är inte heller i munnen längre...(nallen "Surbjörn"...men det är en annan historia...). Det är ju bra :=)
Han äter mat som aldrig förr så aptiten är det inte något fel på nu heller. Det är enorma skedar mat Leo lastar in i munnen och precisionen är mycket bra. Det är otroligt att se att han spiller så lite. Kan ha att göra med att han inte gillar att "grisa" med maten...Kladd och klet är inget för den här lille gossen.
På torsdag ska jag och Leo på återbesök till ALB igen för att kolla om det lilla hålet i gommen läkt ihop. Jag håller tummarna.
Duktig liten gubbe!
Imorgon är en ny dag och vår hemutredare från Familjerättsenheten kommer hem till oss för att skriva uppföljningsrapport som ska göras efter 6 månader hemma. I oktober ska den vara inne hos FFIA så vi är ute i god tid. Men det känns bra. Nu kan vi ju lägga till rapporten att Leo har blivit opererad och det gillar nog kineserna, skulle jag tro. :=)
Operationsdag 1 sep
Leo blev inlagd på ALB (Astrid Lindgrens Barnsjukhus) på morgonen den 1 sep. Först duschning hemma och sedan även då vi fått vårt rum. Leo visste inte riktigt vad det var frågan om. Den som var ansvarig för oss var en sjuksköterska som hette Mia - en supergullig tjej som var jättego med Leo. Men vad hjälpte det när pvk:n skulle sättas (infart). Han skrek som en stucken gris, stackarn. Till slut så var den satt i allafall. Vi fick vet att hans operation skulle vara nån gång vid halv tolv. Klockslaget stämde faktiskt ganska bra. Vi blev nerkörd allihopa till op. Bara en förälder fick vara med vid narkosen. Jag bestämde mig för att skippa det. Jag hade redan gråtit då Leo fick pvk:n insatt. Han fick narkos redan i Klas famn så det han gjorde var att lägga ned honom på britsen bara. Men jag är glad att det var Klas som var med. Leo hade kanske blivit rädd av att se mamma gråta.
Efter ca 3 timmar var operationen färdig. Överläkaren och plastikkirurgen Erik kom och berättade att den gått bra. De hade lossat på väg från insidan gommen vid tänderna för att bygga ihop den "nya" gommen, så där var det hål. Men vi skulle inte bli rädda för det. "Hålen" skulle läka igen av sig själv på ca 2v. Spalten var ganska bred, ca 13mm. De hade också tagit bort en liten "flärp" som Leo haft på insidan av läppen på höger sida + opererat in små tunna rör i öronen.
Vid kvart över tre fick vi gå in till lillgubben på uppvaket. Han var fortfarande väldigt sömning efter narkosen och fick morfin intravenöst. Han vaknade till nån gång och såg mamma och pappa och somnade om igen. Under den här tiden fick Leo på sig armskenor. Dessa är till för att han inte ska stoppa in tummen eller nallen i munnen,vilket han väldigt ofta gör. Efter 4h fick vi äntligen komma upp på avdelning Q62.
Vi hade sedan tidigare bestämt att jag skulle sova över första natten, så Klas åkte hem vid 20-tiden. Jag var ganska trött så jag gjorde i ordning mig för natten och la mig att läsa. De kom personal in varje timme för att kolla av morfinet och glukoset för att se till så att allt stod rätt till. Leo vaknade vid 2-tiden och höll mig vaken i 2 timmar. Han hade nog upptäckt sina armskenor. Han var helt otröstlig...jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag kände mig helt maktlös. Till slut somnade han. Förmodligen av utmattning. Men han vaknade flera ggr under natten. Dessutom pep maskinen med glukosdroppet hela tiden så jag fick kalla på personal under en lång stund vilket också störde min sömn.
När Leo sedan vaknade på morgonen var jag ganska groggy - kändes som att det var jag som fått morfin...Då började han med att dricka saft! Sen var det ingen hejd på "kalaset" - det blev mer saft, fil, yoghurt. Bara flytande t om söndag. Därefter passerad mat. Armskenor i 3 veckors tid!
Morfindosen halverades ganska snabbt och på fredag morgon vid 8 var Leo helt utan smärtlindring. Vi fick åka hem vid 14-tiden. Skönt! SKöterskan Mia sa att det brukar alltid vara lättare hemma...men det vette tusan!
Efter att ha fått på armskenorna på Leo på fredag kväll (första natten hemma) somnade han men sov i kanske 20 minuter och sen var det i gång...Vi har sovit av och till under natten. Leo har vaknat 2 ggr och varit otröstlig. Skrikit och varit hysterisk i nästan 1 timme innan vi fick honom lugn. Han fick alvedon innan sängdags men det är svårt att säga om det är ont han har. Vi tror ju snarare på att han blir skitförbannad på skenorna. Han ser ut som Frankensteins monster i dem. Med armarna helt orörliga...
Vi hoppas att denna natt, alltså natt 2 hemma, ska bli bättre. Men han var väldigt arg då vi satte på honom skenorna ikväll. Det är svårt att försöka förklara för honom att det är för hans eget bästa och inte för att vara elak.
Jag gissar att fortsättning följer i ämnet armskenor....
Från ingen uppmärksamhet till mycket uppmärksamhet....
Man kan nicka igenkännande till par med adopterade barn. Vi har liksom nåt gemensamt.
Natti natti...
...ge mindre välling, ge middag lite tidigare, läs en saga och sjung 1 sång (inte sjunga Trollmors vaggvisa 10ggr som jag gjort...jo, jag har räknat) och därefter lägga barnet i sängen och säga godnatt och sov så gott. Dröm vackra drömmar... (och för vår del: sätta på babyvakten).
OK, vi testar.
Min väninna med 2 buspojkar skulle komma sent samma kväll. Vad göra? Börja med den nya strategien redan samma kväll eller vänta tills efter helgen då de åkt hem? Ähhh, jag testar!
Döm om min förvåning när det hela går utomordentligt smidigt. Halva dosen välling, sjunga Trollmors vaggvisa 1 (!) gång, lägga Leo i sängen. Vinka, slänga slängkyss och säga Godnatt och sov gott...dröm vackra drömmar. Vi ses imorgon. Å sedan sakta gå ut och stänga dörren. Från babyvakten hördes inte ett ljud...!
Vem får dåligt samvete då? Jo, vi som föräldrar förstås! OJ, är det för tidigt. Tänk om han tror att vi inte bryr oss. Han kanske tror att det här är ett barnhem? Är det här bra för anknytningen? Gör man så här med ett adoptivbarn??
Vi kom till sans sedan och tänkte att han nu varit hos oss i över 4 månader. Han är trygg och vet vem som är mamma och vem som är pappa. Han känns som en trygg liten kille nu! Anknytningen fortsätter förstås ändå...
Vår älskade lille Leo! Du är en så go liten kille och dessutom en mycket smart liten Leo! Du ger oss väldigt mycket glädje och ibland får vi stanna upp för att verkligen förstå att du är hos oss nu!
Vi älskar dig,lillgubben!
Operation 1 september!
ÖNH Danderyd
Sen fick han ett litet klistermärke av sköterskan och då blev han lite gladare. När vi skulle gå så fick läkarn både vinkning och en slängkyss och det var likadant med sköterskan. Tjejen i receptionen fick också det.... :=) När vi kom hem märktes ju inget av det som hänt. Han var samma glada och goa kille som vanligt!
Kommer han från Kina?
Vi blev ju hungriga förstås och Klas tyckte att vi skulle gå på Kina-restaurang för att äta lite lunch. Vi klev in där och bakom kassan stod en man i vår ålder och såg väldigt glad ut och tittade på Leo. Jag sa att vi ville äta buffé men han fortsatte att titta på Leo. "Är han från Kina?" undrade han. Det tog flera sekunder (kändes som det var minuter) innan jag fattade att det var Leo han pratade om. Vadå, från Kina, tänkte jag??!! Sen kom jag på det...det var ju Leo han menade. Han frågade vilken provins och vilken stad och såg jätteglad ut. Vi satte oss ned och tog mat. Jag åt med en märklig känsla i kroppen. Leo har ju blivit en med familjen! Jag går väl inte runt hela tiden och tänker att han kommer från Kina. När vi sedan skulle gå stod jag med Leo i famnen vid utgången och väntade på Klas. Mannen bakom kassan såg fortfarande väldigt glad ut. Sedan kom det...det sedvanliga vinkandet och sedan en slängkyss ;=) Han gjorde nog ett bestående intryck på mannen bakom disken.
Middagsbjudning!
Vi hade glömt ta med Leos stol så han fick sitta i en "vanlig" stol. Å där satt han...precis som han inte gjort nåt annat. Såg hur väluppfostrad ut som helst :=) och som han åt...jag tror inte jag har sett honom äta så mycket nånsin. Man kunde ju nästan tro att han inte får nån mat hemma alls...ha ha! Leo har ju också precis börja äta själv med sked. Vi "måste" fortfarande föra upp maten på skeden (oftast) men sen vill han själv föra in skeden i munnen med sin hand. Urgulligt förstås...och så duktig han är. Det låter vi honom få veta också! Han blir så stolt när vi säger att han är duktig.
Nåväl...vi trodde inte han skulle äta räkor eller lax...tji fick vi. Det gick ner som en dans. Bearnaisesås...inga problem...jordgubbar och glass inga problem så klart. Jag ehöver väl inte tala om hur söt han var när han satt där på sin stol...stilla som ett tänt ljus! Jag tror nog faktiskt han lyckades med att charma dom också!
Han är en riktigt liten charmör, vår lille guldgosse! :0)
Rolig liten prick...
Det bästa var när vi hade varit på 30-års fest förra helgen och kom hem vid 21-tiden. Han var ganska uppe i varv (vi åkte för att det nog blev för mycket för honom) och satte då på klockradion och därifrån strömmade popmusik ut. Men det stoppade inte herr Hedberg junior...han tittade på mig och stod och svängde med armarna i uppåtgående rörelser och såg väldigt rolig ut. När Klas skulle filma så var det slut på det roliga...
Leo leker väldigt bra med andra barn. Vill faktiskt vara lite beskyddande. Delar med sig av leksaker, absolut inte ego, och härmar andra barn (och blir även härmad). Den han träffat mest av alla barn vi träffar bland våra bekanta är Elsa. Det går väldigt bra att leka tillsammans. Elsa är lite äldre och visar Leo hur han ska göra och vad (hmmm) han får och inte får röra av hennes saker....hi hi! Badat i liten pool har dom också gjort. Dom kom bra överens då också trots att poolen var väldigt minimal.
Idag har han lekt med Linnea som snart fyller 1 år. Enligt rapport så gick det också bra. Leo var väldigt omtänksam och såg till att Linnea hade det bra. Linnea lekte med Leos traktor och när Leo också ville leka med den och tog den från Linnea blev hon ledsen. Då kom Leo tillbaka med traktorn och gav den Linnea! Är inte det omtänksamt så säg! Vi har fått en liten gentleman i familjen! Å ordningsman också för den delen.
Hej för nu...vi hörs en annan dag!
Kram!!
Över 1 månad har gått...
Vi hör att försöker prata. Vi hör det på själva melodin när han försöker uttala något. Jag försöker sjunga visor för honom där man gör rörelser till och han har snappat upp det väldigt fort. Han gillar när vi sjunger för honom och gillar när han får lyssna på (barn)musik och gungar liksom med.
När jag kommer hem från jobbet blir Leo jätteglad! Vill genast komma i min famn och sitta där länge. Å då är det gött att gosa med honom och pussa honom i massor! När jag går till jobbet på morgonen får jag alltid en eller ett par slängkyssar! Det tycker jag är så gulligt och värmer i mitt hjärta.
I juni har vi fått tid hos LKG teamet. Det blir väl förmodligen en första undersökning för att bestämma vad som ska göras gällande hans gomspalt. Kanske kommer dom att korrigera läppen och näsan också. Vi får väl se vad dom säger.
