Förkylning, feber, mardröm, blixtnedslag??
Vad var det som hände?
När Leo sussat så sött i nästan 4 timmar vaknar han med ett ill-vrål! Å det gick inte att få honom att lugna ner sig på säkert 20-30minuter (kändes som det i allafall)! Både mamma och pappa engagerade sig och blev faktiskt lite oroliga...vi är nyblivna föräldrar och vet inte så mycket och känner inte Leo fullt ut ännu...så klart. När Leo somnat precis efter 20 så kom det en blixt och inte ens sekunden därefter kändes det som att en stor bomb släpptes i trädgården! Blixtnedslag någonstans inom 100m! Läskigt! Men Leo sussade vidare. Jag blev riktigt rädd och trodde blixten slagit ned i huset!
Men...som sagt...just innan midnatt vaknade han. Kan ju då inte varit av "bomben" även om man kunde tro det. Han var lite snuvig igår och med en misstänkt förkylning ?? och det blev ju inte bättre på natten av att han grät grät grät och grät. Han började hosta och grät samtidigt. Ingen bra kombination. Till slut somnade han nog av ren utmattning. Vi blev glada och han också antar jag.
Idag har han varit lite grinig men bara han är engagerad så är han glad och skrattar som vanligt. Vi är så vana nu att han ofta är glad och skrattar och busar så det blir lite ovant för oss när han helt plötsligt ändrar humör. Men så är det väl med barn...
När Leo sussat så sött i nästan 4 timmar vaknar han med ett ill-vrål! Å det gick inte att få honom att lugna ner sig på säkert 20-30minuter (kändes som det i allafall)! Både mamma och pappa engagerade sig och blev faktiskt lite oroliga...vi är nyblivna föräldrar och vet inte så mycket och känner inte Leo fullt ut ännu...så klart. När Leo somnat precis efter 20 så kom det en blixt och inte ens sekunden därefter kändes det som att en stor bomb släpptes i trädgården! Blixtnedslag någonstans inom 100m! Läskigt! Men Leo sussade vidare. Jag blev riktigt rädd och trodde blixten slagit ned i huset!
Men...som sagt...just innan midnatt vaknade han. Kan ju då inte varit av "bomben" även om man kunde tro det. Han var lite snuvig igår och med en misstänkt förkylning ?? och det blev ju inte bättre på natten av att han grät grät grät och grät. Han började hosta och grät samtidigt. Ingen bra kombination. Till slut somnade han nog av ren utmattning. Vi blev glada och han också antar jag.
Idag har han varit lite grinig men bara han är engagerad så är han glad och skrattar som vanligt. Vi är så vana nu att han ofta är glad och skrattar och busar så det blir lite ovant för oss när han helt plötsligt ändrar humör. Men så är det väl med barn...
Hemma igen!
Hemma igen efter en minst sagt annorlunda resa!
Allt har gått jättebra och vi har fått ett litet busfrö i familjen! Leo är en jättesöt kille, en liten spjuver och med mycket spring i benen och glimt i ögat!
Av hans LKG syns inte så mycket eftersom han är opererad i läppen. Hans högersidiga gomspalt syns i munnen om man tittar. Men det där kommer att fixa sig med operation. Så snart han är nog trygg med oss kommer det att bli operation.
Det har varit mycket känslor på spel. Allt från att känna sig otillräcklig som mamma till att känna sig älskad av en liten kille som sträcker sig upp mot mamma med sina små armar! Det är en häftig känsla men samtidigt konstig! Från en dag till en annan...
Som adoptivförälder så tror jag att man ändå är lite extra förberedd eftersom det är ett barn som redan finns och man vet att det här med anknytning är så viktigt då barnet varit med om flera separationer. Men jag tror att det också är viktigt att inte helt gå upp i det utan försöka att vara nära barnet hela tiden, möta blicken, leka och busa tillsammans! Naturligtvis ska man ju lyssna på barnets behov. Jag läste ju boken som heter "Anknytning - i adoptivfamiljens vardag". Men jag blev nästan snurrig över alla tips å råd. Alla är enskilda individer oavsett om man är liten eller stor och precis som när man får ett biologiskt barn eller adopterar ett barn så gäller det att lära känna den nya individen som kommer in i familjen. Men jag kan skriva under på att det är utmaning att vara adoptivförälder.
Allt har gått jättebra och vi har fått ett litet busfrö i familjen! Leo är en jättesöt kille, en liten spjuver och med mycket spring i benen och glimt i ögat!
Av hans LKG syns inte så mycket eftersom han är opererad i läppen. Hans högersidiga gomspalt syns i munnen om man tittar. Men det där kommer att fixa sig med operation. Så snart han är nog trygg med oss kommer det att bli operation.
Det har varit mycket känslor på spel. Allt från att känna sig otillräcklig som mamma till att känna sig älskad av en liten kille som sträcker sig upp mot mamma med sina små armar! Det är en häftig känsla men samtidigt konstig! Från en dag till en annan...
Som adoptivförälder så tror jag att man ändå är lite extra förberedd eftersom det är ett barn som redan finns och man vet att det här med anknytning är så viktigt då barnet varit med om flera separationer. Men jag tror att det också är viktigt att inte helt gå upp i det utan försöka att vara nära barnet hela tiden, möta blicken, leka och busa tillsammans! Naturligtvis ska man ju lyssna på barnets behov. Jag läste ju boken som heter "Anknytning - i adoptivfamiljens vardag". Men jag blev nästan snurrig över alla tips å råd. Alla är enskilda individer oavsett om man är liten eller stor och precis som när man får ett biologiskt barn eller adopterar ett barn så gäller det att lära känna den nya individen som kommer in i familjen. Men jag kan skriva under på att det är utmaning att vara adoptivförälder.
Från den 7 december kl 13.58 till 6 april kl 18.05
Tänk vad tiden går fort men ändå långsamt...det är en märklig känsla.
Den 7 december fick vi barnbesked och jag kommer ihåg vilken härlig känsla det var - det var så mycket glädje så allt bara bubblade inne i kroppen. Sedan dess har mycket hänt..en examen, nytt jobb, stor kök och bad renovering och en resa som kommer att förändra vårt liv så totalt! Det är svårt att föreställa sig. Men nu ska vi alltså snart resa för att hämta vår lille son. Många frågar hur det känns...är jag nervös, har resfeber osv. Jag går igenom första mötet med honom i mitt huvud hela tiden. I huvudet spelas upp olika scenarios. Hur överlämnadet kommer att gå till. Kommer han att bli förskräckt? Kommer han att le och titta på oss nyfiket? Kommer han att gråta kanske? Att få se 2 människor som ska bli hans mamma och pappa - och dom ser inte ut som han gör. Så jag vet inte hur jag känner. Är jag nervös? Har jag resfeber? Kanske är jag nervös. Det är en ovanlig känsla i kroppen - eller rättare sagt - det är många olika känslor i kroppen. Naturligtvis en enorm glädje men också en nervositet och en stor dos av förväntan. Hur kommer det att gå? Jag (vi) har aldrig varit i den här situationen förut så det är svårt att tala om för andra hur det känns.
Efter ett samtal från FFIA igår så kändes det som att jag vaknade till lite mer. Vaa, jaaa, vi ska ju faktiskt åka snart! Jag har hela tiden räknat ner. Nu är det 1 månad kvar till avresa. Sen är det 3 veckor. 2½ vecka. 2 veckor. Nu är det mindre än 1 vecka till avresa. Vi åker på tisdag!! Jag fick informationen om att om vi har önskemål att besöka barnhemmet vid den här resan så ska vi säga det till guiden när vi kommer till Beijing så kanske - alltså kanske - kan det ordnas ett besök där. Så det tror jag att vi kommer att göra. Vi är det enda svenska paret som åker från Beijing-Nanning (Nanning är provinshuvudstaden i Guangxi) och det enda svenska paret på plats att hämta vårt barn. Däremot kan det vara andra familjer från andra organisationer och andra länder där för att hämta sina barn. Eftersom vi är enda paret från Sverige kommer vi att ha en "egen" guide för våra utflykter som är ordnade. Det känns ju speciellt :o) Bara vi 3 och en guide. Lyxigt!
Förresten, i provinsen kan man säga att det är försommar, eller vad man nu ska kalla det när det är ca +26-29 grader varmt. Enligt väderprognosen är det dock regn men det kan jag ta. Regnet kommer vara det minsta problemet då vi är på väg att göra den största resan i vårt liv!
Jag behöver väl inte säga att mina tårar trillar nerför kinderna nu...av glädje!
Den 7 december fick vi barnbesked och jag kommer ihåg vilken härlig känsla det var - det var så mycket glädje så allt bara bubblade inne i kroppen. Sedan dess har mycket hänt..en examen, nytt jobb, stor kök och bad renovering och en resa som kommer att förändra vårt liv så totalt! Det är svårt att föreställa sig. Men nu ska vi alltså snart resa för att hämta vår lille son. Många frågar hur det känns...är jag nervös, har resfeber osv. Jag går igenom första mötet med honom i mitt huvud hela tiden. I huvudet spelas upp olika scenarios. Hur överlämnadet kommer att gå till. Kommer han att bli förskräckt? Kommer han att le och titta på oss nyfiket? Kommer han att gråta kanske? Att få se 2 människor som ska bli hans mamma och pappa - och dom ser inte ut som han gör. Så jag vet inte hur jag känner. Är jag nervös? Har jag resfeber? Kanske är jag nervös. Det är en ovanlig känsla i kroppen - eller rättare sagt - det är många olika känslor i kroppen. Naturligtvis en enorm glädje men också en nervositet och en stor dos av förväntan. Hur kommer det att gå? Jag (vi) har aldrig varit i den här situationen förut så det är svårt att tala om för andra hur det känns.
Efter ett samtal från FFIA igår så kändes det som att jag vaknade till lite mer. Vaa, jaaa, vi ska ju faktiskt åka snart! Jag har hela tiden räknat ner. Nu är det 1 månad kvar till avresa. Sen är det 3 veckor. 2½ vecka. 2 veckor. Nu är det mindre än 1 vecka till avresa. Vi åker på tisdag!! Jag fick informationen om att om vi har önskemål att besöka barnhemmet vid den här resan så ska vi säga det till guiden när vi kommer till Beijing så kanske - alltså kanske - kan det ordnas ett besök där. Så det tror jag att vi kommer att göra. Vi är det enda svenska paret som åker från Beijing-Nanning (Nanning är provinshuvudstaden i Guangxi) och det enda svenska paret på plats att hämta vårt barn. Däremot kan det vara andra familjer från andra organisationer och andra länder där för att hämta sina barn. Eftersom vi är enda paret från Sverige kommer vi att ha en "egen" guide för våra utflykter som är ordnade. Det känns ju speciellt :o) Bara vi 3 och en guide. Lyxigt!
Förresten, i provinsen kan man säga att det är försommar, eller vad man nu ska kalla det när det är ca +26-29 grader varmt. Enligt väderprognosen är det dock regn men det kan jag ta. Regnet kommer vara det minsta problemet då vi är på väg att göra den största resan i vårt liv!
Jag behöver väl inte säga att mina tårar trillar nerför kinderna nu...av glädje!
