adopt

Efter att Leo opererats så har vi bägge känt att han mår bäst av att ha oss bägge omkring sig. Det kan nog vara så att anknytningen har tagit ett steg vidare. Han har alltid haft ett stort behov av att känna trygghet hos oss. Vara i famnen mycket och kramas och vara nära. Det är jättemysigt. Det kan vara jobbigt ibland när man bara måste göra sånt som kräver 2 händer. Men jag måste säga att att vi är duktiga på att hålla honom nära oss. Leo mår också som bäst när vi bägge är i närheten av honom. Kanske ett behov som ökat efter operationen? Det märks tydligare i allafall.
Nu ska pappa Klas snart åka till Japan och vara borta i 1 vecka. Jag är förstås nervös över att vara ensam med honom så länge. Men jag vet att jag kan engagera mig i olika saker, som ex Öppna Förskolan, hälsa på folk, leka i parken, åka till jobbet och hälsa på. Kvällarna kommer ju att bli ensamma. När Leo har somnat. Allra helst när man som jag är mörkrädd.
Klas engagerar sig mycket i Leo nu eftersom han ska vara borta så länge från honom. Det är ju dessutom första gången han är borta så länge. Bara vi klarar den här första omgången resa så går det säkert bra nästa gång. Vilken tur att vi har web-kamera att prata genom :=)

Efter ett andra återbesök blev det glada nyheter! Det lilla hålet som Leo haft uppe i gommen ser ut att ha krympt. Inga fler åtgärder eller mediciner. Hurra! Visserligen är det mycket stygn kvar uppe i gommen som faller av sig själv efter 3-4 veckor (typ nu eller nästa vecka) + en liten grop i gommen som gör att det blir svårt att se. Men överläkaren tittar väl med vana ögon och vad jag kunde se så finns där inget synligt hål. Leo grät krokodiltårar som vanligt men det gick snabbt över. Han fick ju visa den fina cowboy som han hade på sin tröja...sen var det frid och fröjd igen. Fick honom att säga några ord, som ex "pappa", "klocka", "banan", "nalle". Då kunde läkarn själv höra att hans ljud blivit annorlunda mot förut då han bara sa ex "gaga" om pappa. Gommen behövs för att vi ska kunna prata och med alla de nya ord vi hör från lillgubben så måste det ju tyda på att den är sluten nu. Det kommer heller inget ur näsan som det gjorde förut och vattnet kommer numera ut från munnen istället för, som förut, genom näsan. Även detta ett tecken på att det är en klar förbättring sen innan. 

Läkarn avslutade med att säga att vi inte kommer att träffas igen förrän Leo är 5 år! Jag sa lite skämtsamt att då är Leo 3 år äldre och det är mamma också...och även doktorn! :=) Han har varit lite stel förut men den här gången kändes hela besöket mer avslappnat och jag kunde ju t om få läkarn att skratta! Bara en sån sak! Ha ha! 

Nu väntar logoped härnäst. Vi hoppas att det kommer att bli redan i början på november. Vi stod på "vänt" för den 1 november. Jag vet inte riktigt vad det innebär men jag tror att överläkarn ska ge ok till att Leo nu kan börja hos henne.  Inte nog med logoped. Det blir ju även besök hos öronläkare, sedan tandläkare för att justera tänderna och i ett senare skede justering av näsan. En sak i taget...

Vad mycket vi lär oss under tiden! Att ansöka om ett special need barn är det bästa vi gjort! Att ha fått en sån underbart go liten gosse som charmar båda sina föräldrar och alla i sin omgivningen. Jag kan inte se mig mätt på honom. Han är så otroligt söt! Som en liten sockerbit!

Leo blev inlagd på ALB (Astrid Lindgrens Barnsjukhus) på morgonen den 1 sep. Först duschning hemma och sedan även då vi fått vårt rum. Leo visste inte riktigt vad det var frågan om. Den som var ansvarig för oss var en sjuksköterska som hette Mia - en supergullig tjej som var jättego med Leo. Men vad hjälpte det när pvk:n skulle sättas (infart). Han skrek som en stucken gris, stackarn. Till slut så var den satt i allafall. Vi fick vet att hans operation skulle vara nån gång vid halv tolv. Klockslaget stämde faktiskt ganska bra. Vi blev nerkörd allihopa till op. Bara en förälder fick vara med vid narkosen. Jag bestämde mig för att skippa det. Jag hade redan gråtit då Leo fick pvk:n insatt. Han fick narkos redan i Klas famn så det han gjorde var att lägga ned honom på britsen bara. Men jag är glad att det var Klas som var med. Leo hade kanske blivit rädd av att se mamma gråta.

Efter ca 3 timmar var operationen färdig. Överläkaren och plastikkirurgen Erik kom och berättade att den gått bra. De hade lossat på väg från insidan gommen vid tänderna för att bygga ihop den "nya" gommen, så där var det hål. Men vi skulle inte bli rädda för det. "Hålen" skulle läka igen av sig själv på ca 2v. Spalten var ganska bred, ca 13mm. De hade också tagit bort en liten "flärp" som Leo haft på insidan av läppen på höger sida + opererat in små tunna rör i öronen.

Vid kvart över tre fick vi gå in till lillgubben på uppvaket. Han var fortfarande väldigt sömning efter narkosen och fick morfin intravenöst. Han vaknade till nån gång och såg mamma och pappa och somnade om igen. Under den här tiden fick Leo på sig armskenor. Dessa är till för att han inte ska stoppa in tummen eller nallen i munnen,vilket han väldigt ofta gör. Efter 4h fick vi äntligen komma upp på avdelning Q62.

Vi hade sedan tidigare bestämt att jag skulle sova över första natten, så Klas åkte hem vid 20-tiden. Jag var ganska trött så jag gjorde i ordning mig för natten och la mig att läsa. De kom personal in varje timme för att kolla av morfinet och glukoset för att se till så att allt stod rätt till. Leo vaknade vid 2-tiden och höll mig vaken i 2 timmar. Han hade nog upptäckt sina armskenor. Han var helt otröstlig...jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag kände mig helt maktlös. Till slut somnade han. Förmodligen av utmattning. Men han vaknade flera ggr under natten. Dessutom pep maskinen med glukosdroppet hela tiden så jag fick kalla på personal under en lång stund vilket också störde min sömn.

När Leo sedan vaknade på morgonen var jag ganska  groggy - kändes som att det var jag som fått morfin...Då började han med att dricka saft! Sen var det ingen hejd på "kalaset" - det blev mer saft, fil, yoghurt. Bara flytande t om söndag. Därefter passerad mat. Armskenor i 3 veckors tid!

Morfindosen halverades ganska snabbt och på fredag morgon vid 8 var Leo helt utan smärtlindring. Vi fick åka hem vid 14-tiden. Skönt! SKöterskan Mia sa att det brukar alltid vara lättare hemma...men det vette tusan!

Efter att ha fått på armskenorna på Leo på fredag kväll (första natten hemma) somnade han men sov i kanske 20 minuter och sen var det i gång...Vi har sovit av och till under natten. Leo har vaknat 2 ggr och varit otröstlig. Skrikit och varit hysterisk i nästan 1 timme innan vi fick honom lugn. Han fick alvedon innan sängdags men det är svårt att säga om det är ont han har. Vi tror ju snarare på att han blir skitförbannad på skenorna. Han ser ut som Frankensteins monster i dem. Med armarna helt orörliga...

Vi hoppas att denna natt, alltså natt 2 hemma, ska bli bättre. Men han var väldigt arg då vi satte på honom skenorna ikväll. Det är svårt att försöka förklara för honom att det är för hans eget bästa och inte för att vara elak.

Jag gissar att fortsättning följer i ämnet armskenor....