Hemma igen!
Hemma igen efter en minst sagt annorlunda resa!
Allt har gått jättebra och vi har fått ett litet busfrö i familjen! Leo är en jättesöt kille, en liten spjuver och med mycket spring i benen och glimt i ögat!
Av hans LKG syns inte så mycket eftersom han är opererad i läppen. Hans högersidiga gomspalt syns i munnen om man tittar. Men det där kommer att fixa sig med operation. Så snart han är nog trygg med oss kommer det att bli operation.
Det har varit mycket känslor på spel. Allt från att känna sig otillräcklig som mamma till att känna sig älskad av en liten kille som sträcker sig upp mot mamma med sina små armar! Det är en häftig känsla men samtidigt konstig! Från en dag till en annan...
Som adoptivförälder så tror jag att man ändå är lite extra förberedd eftersom det är ett barn som redan finns och man vet att det här med anknytning är så viktigt då barnet varit med om flera separationer. Men jag tror att det också är viktigt att inte helt gå upp i det utan försöka att vara nära barnet hela tiden, möta blicken, leka och busa tillsammans! Naturligtvis ska man ju lyssna på barnets behov. Jag läste ju boken som heter "Anknytning - i adoptivfamiljens vardag". Men jag blev nästan snurrig över alla tips å råd. Alla är enskilda individer oavsett om man är liten eller stor och precis som när man får ett biologiskt barn eller adopterar ett barn så gäller det att lära känna den nya individen som kommer in i familjen. Men jag kan skriva under på att det är utmaning att vara adoptivförälder.
Allt har gått jättebra och vi har fått ett litet busfrö i familjen! Leo är en jättesöt kille, en liten spjuver och med mycket spring i benen och glimt i ögat!
Av hans LKG syns inte så mycket eftersom han är opererad i läppen. Hans högersidiga gomspalt syns i munnen om man tittar. Men det där kommer att fixa sig med operation. Så snart han är nog trygg med oss kommer det att bli operation.
Det har varit mycket känslor på spel. Allt från att känna sig otillräcklig som mamma till att känna sig älskad av en liten kille som sträcker sig upp mot mamma med sina små armar! Det är en häftig känsla men samtidigt konstig! Från en dag till en annan...
Som adoptivförälder så tror jag att man ändå är lite extra förberedd eftersom det är ett barn som redan finns och man vet att det här med anknytning är så viktigt då barnet varit med om flera separationer. Men jag tror att det också är viktigt att inte helt gå upp i det utan försöka att vara nära barnet hela tiden, möta blicken, leka och busa tillsammans! Naturligtvis ska man ju lyssna på barnets behov. Jag läste ju boken som heter "Anknytning - i adoptivfamiljens vardag". Men jag blev nästan snurrig över alla tips å råd. Alla är enskilda individer oavsett om man är liten eller stor och precis som när man får ett biologiskt barn eller adopterar ett barn så gäller det att lära känna den nya individen som kommer in i familjen. Men jag kan skriva under på att det är utmaning att vara adoptivförälder.
Kommentarer
Postat av: Roland o Lena o Anton
välkomna hem och lycka till
Postat av: Iréne
Välkomna hem!
Det där med att känna sig tillräcklig/otillräcklig som förälder går verkligen upp och ner...Men för det mesta känns det bra tycker jag.
Trackback
