Det värsta är över?
Jaha, då har vi haft vår sammankomst hemma hos oss. Jag har gått och varit nervös för den ganska länge. Vi kunde bjuda på lite fika bara, sa "tanterna". Men alla kommer direkt från jobbet så vi bjöd faktiskt på buffé. Med en matig sallad med olika skinkor, bröd och sedan rabarber och persiko-smulpaj med vaniljsås. Kanske det imponerade lite på dem? Dom gick runt och pratade med alla och om vilken slags kontakt dom var och hur dom kände oss. Alla tyckte det var ganska avslappnat men jag var väldigt spänd hela tiden. Jag kände mig granskad. Leo lekte med sin kusin Ester hela tiden så det var ju bra att dom kunde se att Leo är som vilken unge som helst och att han inte "tagit skada" av att vara adoptivbarn! Jag hoppas att dom inte tvekar över att vi är bra föräldrar.
Det känns som att det värsta är över i allafall. Nu är det bara att vänta på att nämnden ska ta sitt beslut så att vi får vårt medgivande. Det kommer att ske i september - det är egentligen det bästa. För oss i allafall. Då får ju vi längre tid på oss.
Det känns som att det värsta är över i allafall. Nu är det bara att vänta på att nämnden ska ta sitt beslut så att vi får vårt medgivande. Det kommer att ske i september - det är egentligen det bästa. För oss i allafall. Då får ju vi längre tid på oss.
I en annan del av livet
Jag har känt ett behov ett tag att skriva om min sorg efter min mammas bortgång som ett sätt att bearbeta den. Jag tycker att det blir "bökigt" att starta en ny blogg så jag kommer faktiskt att skriva här. Leo är ju involverad i mitt liv och även i min sorg.
Idag är det 19 dagar sedan mamma somnade in. 19 dagar 10 timmar och 8 minuter. Hon dyker upp hos mig varje dag. Ikväll har jag bakat rulltårta till Klas födelsedag på söndag. Jag tänkte på mamma under tiden jag bakade. Den blev inte speciellt bra. Mamma hade gjort den i det närmaste perfekt. Min ser lite klumpig ut. Men jag är bra på en massa annan bakning. Som ex surdegsbröd. Som jag aldrig hant berätta för mamma att jag börjat baka. Det är nämligen hon som gjort mig intresserad för bakning som många andra saker. Jag tänker att jag "tar vid där mamma slutade". När jag var uppe hos mamma och pappa i november, då mamma fortfarande bodde kvar hemma, så bestämde jag mig för att baka åt dem. Mamma var då ganska långt gången i sin demens i den mening att hon hade kognitiva svårigheter. Det var så sorgligt att se att det som mamma älskat så mycket bara hade försvunnit.
Efter jobbet idag åkte jag och skulle handla present till Klas. Jag tänkte att jag samtidigt skulle köpa en klänning till begravningen. Vi (=jag och min syster) hade pratat om att det vore bra om vi kunde hitta en mörkblå/marinblå klänning för att undvika det svarta och sorgliga. Pappa kommer att ha på sig en marinblå kostym och då tänkte vi att vi också kunde ha liknande färg. Vår sorg sitter inte i kläderna och jag tror också att mamma hade uppskattat att vi är lika fina alla tre och så att säga matchar varann. Jag stod framför spegeln i den marinblåa klänningen och såg mamma framför mig...
En sak som slog oss alla 3 (=mig, Monica och pappa) var att livet ändå fortsätter som vanligt och att man själv håller sig upprätt. Jag ser folk gå förbi mig på gatan och tänker "hur kan ni bara gå där och stressa, fattar ni inte att jag sörjer, min mamma finns inte längre"!!
Jag vill gärna prata med mamma. Högt alltså. Men jag har inte vågat ännu. Jag tror att jag bara skulle börja gråta. Men jag pratar med henne tyst inne i mitt eget huvud. Jag hoppas någonstans att hon ser vad jag gör och att hon faktiskt har lärt mig mycket. Vi brukade prata om plantor. Jag hade sått tomatplantor. Körsbärstomater. Jag tog med mig en hel drös med små tomater upp till mamma och pappa den sommaren, för att dom skulle få smaka och njuta av dessa söta och goda tomater. Mamma blev förstås jätteglad. För inte så länge sedan så hittade jag en handskriven lapp där det stod så här: "Tack Gumman för de jättegoda tomaterna. Jag har ätit upp nästan alla själv. Kram mamma". Den där lappen står jag och håller i och läser ibland. jag vill inte slänga den. Jag kan se henne framför mig där hon står i köket och tar sig en liten tomat då och då. Hon åt nog upp dom så fort att pappa inte hant med helt enkelt. Den där lappen hade jag lagt som ett bokmärke i en bok.
Mamma, jag vill bara säga att jag saknar dig. Nästa helg är det Morsdag och det här blir allra första gången som vi inte kan skicka dig blommor. Det kommer att kännas konstigt.
Älskar dig, mamma....
Idag är det 19 dagar sedan mamma somnade in. 19 dagar 10 timmar och 8 minuter. Hon dyker upp hos mig varje dag. Ikväll har jag bakat rulltårta till Klas födelsedag på söndag. Jag tänkte på mamma under tiden jag bakade. Den blev inte speciellt bra. Mamma hade gjort den i det närmaste perfekt. Min ser lite klumpig ut. Men jag är bra på en massa annan bakning. Som ex surdegsbröd. Som jag aldrig hant berätta för mamma att jag börjat baka. Det är nämligen hon som gjort mig intresserad för bakning som många andra saker. Jag tänker att jag "tar vid där mamma slutade". När jag var uppe hos mamma och pappa i november, då mamma fortfarande bodde kvar hemma, så bestämde jag mig för att baka åt dem. Mamma var då ganska långt gången i sin demens i den mening att hon hade kognitiva svårigheter. Det var så sorgligt att se att det som mamma älskat så mycket bara hade försvunnit.
Efter jobbet idag åkte jag och skulle handla present till Klas. Jag tänkte att jag samtidigt skulle köpa en klänning till begravningen. Vi (=jag och min syster) hade pratat om att det vore bra om vi kunde hitta en mörkblå/marinblå klänning för att undvika det svarta och sorgliga. Pappa kommer att ha på sig en marinblå kostym och då tänkte vi att vi också kunde ha liknande färg. Vår sorg sitter inte i kläderna och jag tror också att mamma hade uppskattat att vi är lika fina alla tre och så att säga matchar varann. Jag stod framför spegeln i den marinblåa klänningen och såg mamma framför mig...
En sak som slog oss alla 3 (=mig, Monica och pappa) var att livet ändå fortsätter som vanligt och att man själv håller sig upprätt. Jag ser folk gå förbi mig på gatan och tänker "hur kan ni bara gå där och stressa, fattar ni inte att jag sörjer, min mamma finns inte längre"!!
Jag vill gärna prata med mamma. Högt alltså. Men jag har inte vågat ännu. Jag tror att jag bara skulle börja gråta. Men jag pratar med henne tyst inne i mitt eget huvud. Jag hoppas någonstans att hon ser vad jag gör och att hon faktiskt har lärt mig mycket. Vi brukade prata om plantor. Jag hade sått tomatplantor. Körsbärstomater. Jag tog med mig en hel drös med små tomater upp till mamma och pappa den sommaren, för att dom skulle få smaka och njuta av dessa söta och goda tomater. Mamma blev förstås jätteglad. För inte så länge sedan så hittade jag en handskriven lapp där det stod så här: "Tack Gumman för de jättegoda tomaterna. Jag har ätit upp nästan alla själv. Kram mamma". Den där lappen står jag och håller i och läser ibland. jag vill inte slänga den. Jag kan se henne framför mig där hon står i köket och tar sig en liten tomat då och då. Hon åt nog upp dom så fort att pappa inte hant med helt enkelt. Den där lappen hade jag lagt som ett bokmärke i en bok.
Mamma, jag vill bara säga att jag saknar dig. Nästa helg är det Morsdag och det här blir allra första gången som vi inte kan skicka dig blommor. Det kommer att kännas konstigt.
Älskar dig, mamma....
