adopt

Det är inte klokt och inte mänskligt att få vänta i nästan 4 år för ett barn. Det är ju nästan så man ger upp och blir urless på det! Men vad ska man göra? Det är bara att snällt sitta att vänta. Hela tiden i händerna på någon annan. Hela tiden vara rädd för att något oförutsett ska hända. Vad händer om det land man står i kö hos, helt plötsligt bestämmer sig för att ändra sina regler, eller att Sverige av någon anledning blir ovän med det där landet som är så viktigt för en? Det får ju bara inte hända! Vår "graviditet" växer i våra hjärtan och längtan blir ju inte mindre för att man står längre tid i kö. Om jag blundar så är vi där...i den stunden...då vi möter vårt barn. När jag öppnar ögonen igen är det som en bubbla som spricker...det var bara en dröm. Det känns avlägset men kommer snart...en annan dag...en annan månad...ett annat år...   

Jag vill välja själv om jag ska träffa små bebisar eller inte...och den här gången väljer jag att inte göra det. Alla små barn som jag är omgiven med är naturligtvis söta och snälla och rara och jag tycker mycket om dom! Men ibland blir det för mycket för mig. Då väljer jag att inte träffa dom små liven. Eller rättare sagt...att träffa nya små liv. Så ibland är det bra att man kan skylla på att man ska vara hundvakt :o) ...och hunden gillar inte små barn (= ännu bättre).
Jag menar, om jag träffar en ny liten människa så ska jag titta på barnet, helst säga grattis till föräldrarna och dessutom (helst) tycka att barnet är det sötaste i hela världen. Inuti mig rasar samtidigt min inre värld. Jag är utesluten ur den här "lyckan" att få bära ett eget barn i min kropp, föda barnet, och få se lyckan i min mans ögon när barnet precis är fött och samtidigt känna en enorm lycka för att vi "gjort" något tillsammans. Men jag tänker ju inte så här varje gång förstås. Därför tycker jag att jag får bestämma själv om jag vill träffa dom här små bebisarna....