Blottad...
...eller som en urvriden disktrasa. Precis så känner jag mig efter idag. Vi har idag varit på det första mötet inför en ny hemutredning för syskonadoption. Vår första hemutredning är gjord 2007 och då var det också mycket blottande. Den här gången är det 2 nya utredare. Det är dessutom FLER papper att samla in och mer "kontroll" av oss som föräldrar/blivande föräldrar till ett syskon. Sen har vi också fått en typ av hemläxa där vi ska svara på 34 frågor. Innan slutet på maj ska vi ha hunnit med följande:
- Begära att få ett skuldfrihetsintyg från Kronofogden
- Intyg från Försäkringskassan från 10 år tillbaka i tiden
- Ny hälsoundersökning
- Informera förskoleläraren på Öppna Förskolan om att dessa 2 utredare kommer att ringa och höra sig för om hur vi är tillsammans med Leo
- Svara på 34 frågor. Ex Hur får du barnet att lyda?, Vilka resurser har din familj att ta emot ett barn till?, Vad har ni för inkomst - tillgångar?, Vad gör ni på semestern när ni fått barn?, Är barnet mammas eller pappas barn? osv osv.
- Samla in brev från referenser (3 st) som även dom ska svara på en hel del frågor, där de bl a ska beskriva de blivande föräldrarnas relation till varandra, Vad känner du till om sökandes erfarenhet av och kontakt med barn osv, osv.
- Samla ihop de närmaste i vårt nätverk till den 26 maj för en sammankomst hemma hos oss (8-10 pers) som kan berätta hur vi är som föräldra för dessa utredare.
Jag känner mig helt slut redan...kommer inte ihåg att jag kände mig så nedtrampad förra gången, men jag kanske har förträngt det. Jag vet att det inte är dessa utredares fel men jag tycker att de på något sätt kunde visa sin empati och ha lite mer förståelse för att det här är en jobbig situation. Jag har inget att dölja men jag känner mig som en brottsling!
Jag avslutar med en lång suck...för nu gick luften ur mig...
Fådelsedagen 12 april 2010 - eller dagen då vi mötte Leo!
När vi gick ner till lobbyn så satt vi i en soffa och väntade och väntade. Hon var sen! Nästan 20 minuter sen. När vi kom fram till kontoret som egentligen var inhyrt på ett hotell, så såg vi även de andra familjerna som också bodde på vårt hotell. Vi hade ju vår guide för oss själva eftersom vi var det enda paret som kom från Sverige. De andra familjerna kom från Spanien, USA, Nederländerna bl a. Vi blev infösta i en hiss och hamnade på en hotellvåning. Alla samlades i ett enda stort "lekrum". Alla familjer inklusive guider. Barn efter barn kom in. Men ingen var Leo! Jag kommer speciellt ihåg det spanska paret som redan hade en adoptivtjej, förmodligen hon också från Kina. Flickan kom in i rummet och såg alldeles vettskrämd ut. Inte blev det bättre av att mamman kom väldigt nära henne och nästan trängde sig på. Flickan började gråta förstås. Jag började också gråta för att jag tyckte så synd om den lilla skrämda flickan. När de flesta hade fått sina barn så säger Cindy, vår guide, att Leo - eller Guo Bauquan som han heter/hette på kinesiska, och de 2 nannys från barnhemmet är sena. Vi blev kvar alldeles själva i rummet. Väntandes. Till slut kommer Cindy till oss och säger "They are here know". Jag kommer ihåg att mitt hjärta slog några extra volter. Hjälp! Vi reste på oss, och vi hade kommit överens om att Klas skulle filma och jag skulle ta emot honom.
Sen kommer han in! En liten skrämd, nyvaken och stapplande liten kille på 1 år och 10 månader, med kläder som såg ut att vara alldeles för stora. Han var röd om kinderna och hade röda prickar på pannan och i ansiktet av myggbett. Han hade åkt 3 timmar i bil med sina nannys. Hans alldeles egna nanny var inte den som följt med utan 2 andra från barnhemmet Beihai Social Welfare Institute,en kuststad i provinsen Guangxi i södra Kina.
Han stapplar fram till en stor boll och jag försöker möta honom där. Jag ville inte vara påflugen (som den spanska mamman). Vi tittar på bollen lite och sen fortsätter vi fram i rummet och tittar lite försiktigt på leksakerna som finns där. Till slut är han i min famn. Inte alldeles överförtjust förstås. Men han accepterar mig. Vi sätter oss i en soffa och vi har med oss lite godsaker till honom som han äter. Vi hade också med en liten bok som han fick titta i.
Vi hade sammanställt en hel del frågor som vi ville ha svar på. Men de kunde inte svara på alla. Vi var mest intresserade av att veta hur hans rutiner varit fram till nu och hans "ät - och sovtider" . Mycket visste vi sedan innan också. Nannys:arna verkade jättegulliga! Vi fick mycket tid på oss i rummet och jag var glad att vi faktiskt fick vara ensamma där. Så småningom var det ju dags att åka tillbaka tlll hotellet. Cindy följde med oss. Vi skulle träffa henne senare på kvällen för middag på hotellet. Men dessförinnan skulle en läkare komma och undersöka Leo. Det gick väldigt snabbt. Hon bara konstaterade att han var fullt normal. Första kvällen var väldigt omtumlande. Det var svårt att förstå att vi blivit föräldrar och det kan fortfarande vara svårt idag - 1 år senare! På kvällen fick han ta på sig sin pyjamas, den som jag av en slump hittat och som var vit och röd randig med en text på bröstet där det stod "Special Delivery". Han fick dricka välling och jag sjöng "När trollmor har lagt sina elva små troll och bundit fast dom i svansen...", den sjöng mamma för mig när jag var liten. Resten av tiden i Kina försökte vi i allra högsta grad lära känna varann.
Dagen efter fick vi skriva på alla papper och lova och svära på att vi skulle ta hand om honom. Från barnhemmet fick vi en fin minnesbok med bilder och text på kinesiska, på Leo från det att han kommit till barnhemmet och ända till den dagen då han reste för att träffa sina föräldrar.... Men det...är en helt annan historia...
Mamma
Vilken skillnad det har blivit. Snabbt. Jag tänker mycket på hur det var när Louise var liten och på hur mycket tid som mormor och morfar ägnat åt henne - fiske, plocka bär, gå i skogen, åka båt, busa i snön på vintern, åka skoter...ja, det tar aldrig slut. Vår lille Leo kommer inte att komma ihåg sin mormor. Den tiden som varit kommer i varje fall inte tillbaka. Det är bara minnen. Men jag kommer i allafall ihåg att både mamma och pappa blev väldigt glada över att dom blivit mormor och morfar för andra gången när jag ringde dom den 8 december 2009. Då var mamma redan sjuk men inte alls på samma sätt som hon är nu. Jag kan fortfarande höra deras glädje i telefonen och mammas glada röst när hon säger GRATTIS! Jag är glad att vi var uppe hos dem i somras och hann med att ta en massa fina bilder på Leo, mormor och morfar tillsammans. Sedan har allt gått jättefort. Hinner liksom inte med...
Snart är det dags för en ny resa upp till norr.
Vad är det med folk?
När man adopterar ett barn - är man då några slags superhjältar?! Jag bara undrar? Hade en diskussion med en kvinna igår och när jag sedan berättar att vår son kommer att få ett syskon så småningom så lyser falskheten genom ögonen på henne när hon ler stort, blinkar med ögonen och säger "guu, va mysigt..guu, va roligt". Usch, jag ville bara gå därifrån. Låt mig vara, tänkte jag... Inte sagt att alla reagerar och kommenterar som den här kvinnan. Men hon är inte den enda som gör det.
