Blottad...
...eller som en urvriden disktrasa. Precis så känner jag mig efter idag. Vi har idag varit på det första mötet inför en ny hemutredning för syskonadoption. Vår första hemutredning är gjord 2007 och då var det också mycket blottande. Den här gången är det 2 nya utredare. Det är dessutom FLER papper att samla in och mer "kontroll" av oss som föräldrar/blivande föräldrar till ett syskon. Sen har vi också fått en typ av hemläxa där vi ska svara på 34 frågor. Innan slutet på maj ska vi ha hunnit med följande:
- Begära att få ett skuldfrihetsintyg från Kronofogden
- Intyg från Försäkringskassan från 10 år tillbaka i tiden
- Ny hälsoundersökning
- Informera förskoleläraren på Öppna Förskolan om att dessa 2 utredare kommer att ringa och höra sig för om hur vi är tillsammans med Leo
- Svara på 34 frågor. Ex Hur får du barnet att lyda?, Vilka resurser har din familj att ta emot ett barn till?, Vad har ni för inkomst - tillgångar?, Vad gör ni på semestern när ni fått barn?, Är barnet mammas eller pappas barn? osv osv.
- Samla in brev från referenser (3 st) som även dom ska svara på en hel del frågor, där de bl a ska beskriva de blivande föräldrarnas relation till varandra, Vad känner du till om sökandes erfarenhet av och kontakt med barn osv, osv.
- Samla ihop de närmaste i vårt nätverk till den 26 maj för en sammankomst hemma hos oss (8-10 pers) som kan berätta hur vi är som föräldra för dessa utredare.
Jag känner mig helt slut redan...kommer inte ihåg att jag kände mig så nedtrampad förra gången, men jag kanske har förträngt det. Jag vet att det inte är dessa utredares fel men jag tycker att de på något sätt kunde visa sin empati och ha lite mer förståelse för att det här är en jobbig situation. Jag har inget att dölja men jag känner mig som en brottsling!
Jag avslutar med en lång suck...för nu gick luften ur mig...
