Barn...barn...barn...
Ibland blir det bara för mycket....Inne i en period då det är alldeles för mycket i skolan, dessutom har jag blivit förkyld igen!! Grrrrr. 3:e gången på ca 3 månader! Jag som skryter om att jag (nästan) aldrig är förkyld. Blir så trött på det!! Då känner jag att det blir alldeles för mycket att försöka vara glad åt andras lycka när jag har svårt att vara glad själv. Missförstå mig rätt... Orkar inte se stora tjocka magar, eller veta att någon är gravid (ååååååååååå va kul!!!)! Då är det lika bra att jag stannar hemma och deppar för mig själv. Orkar knappt träffa några barn, inte några små i allafall.
I fredags när jag skulle hämta ut pengar från Bankomaten såg jag en ursöt liten kinesisk flicka med sin kinesiska mamma förstås...Hon hade precis fått en klubba men såg ändå så ledsen ut. När jag hade hämtat mina pengar och gick tillbaka samma väg så stod hon bredvid sin mamma och bara tittade rakt ut. Hon var så himla söt med sitt svarta hår. Hon var kanske 2-3 år. Jag hade god lust att "ta henne med mig"! Tänkte att om jag var hennes mamma så skulle hon nog se mycket gladare ut ... :o)
Dom här tankarna får jag aldrig om ett "svenskt" barn. De små kinesiska barnen tilltalar mig mer, kanske för att jag redan i sinnet befinner mig i Kina...vad vet jag. Så fort jag ser ett adopterat barn (blir ofta ganska tydligt när föräldrarna är blonda och blåögda...) så vill jag slänga mig fram och ställa tusen frågor. Hur känns det? Är ni lyckliga? Hur länge har barnet varit hos er? Hur blev ert första möte? mm mm. Varför är det ingen som frågar mig nånting? "Hur mår du?" kan vara en bra fråga kanske. Jag tror inte jag har fått den frågan nån gång faktiskt. MEN skulle jag varit gravid, visst hade jag fått den frågan då, jodå, både en och två och tre gånger. Jag är den osynligt gravida kvinnan. Nä, jag tror jag drar ett täcke över huvudet och ställer klockan på mars 2011.
1 år har gått...
Jag har köpt en bok. Den heter "Nyfått barn - en bok om barnlöshet och adoption", av Britta Kignell. Den kan vara bra att läsa för alla, även för de som kan få biologiska barn. Oj, v ad jag kände igen mig. Tänk att det faktiskt inte bara är jag som känner som jag jag gör. Det här är ett utdrag ur boken där jag kände att jag lika gärna kunde ha skrivit det:
"Jag ser mest svartögda barn. Inte visste jag att världen kryllar av dem och deras glada föräldrar! Nu känns det som om det här med att vara gravid inte är någonting för mig. Det är förstås tråkigt att jag inte får använda min kropp till det den är skapt för och kanske kommer jag, i ett litet hörn av mitt hjärta, att vara en aning ledsen över det hela livet. Det utesluter inte att jag känner odelad glädje över att adoptera. Barnlöshetssorgen och adoptionsglädjen kan existera sida vid sida, det gör den redan. Jag kommer kanske inte att bära och föda mitt barn själv. Det där speciella som alla mammor pratar om. Men jag börjar känna mig mycket speciell och utvald. Jag ska få vara med om någonting helt annat som är mycket få förunnat!"
Som sagt, jag kunde ha skrivit det själv!
