Nästa år vid den här tiden!
November 2010: Jag är mamma och Klas är pappa! För första gången på länge kommer jag att känna att det är roligt att se fram emot julen och till och med fira julen när jag har en liten krabat som jag kan skämma bort. Julen har fått en annan innebörd och jag ser en förväntan i mitt (förlåt vårt) barns ögon inför julen. Kanske blir hon/han rädd för tomten och då kan jag förklara att tomten är snäll mot alla. Jag kan läsa julsagor framför brasan, vi kan spela spel tillsammans allihopa, vi kan leka tillsammans...och så helt plötsligt är julen över. Vad fort tiden gick...och vad roligt vi hade. Jag har lärt känna en ny människa. En människa som finns i vårt liv och som gör oss till en hel familj. Livet har fått en ny innebörd.
Att vänta
Igår kom det reklam från Lindex...öppnade det och tittade igenom om det fanns något snyggt. Vanligtvis brukar jag snabbt bläddra förbi barn"avdelningen" men det var något som gjorde att mina ögon fastnade. Det var en pyjamas i rött och vitt (=passar både kille och tjej) och på bröstet fanns en text som lydde: "Special delivery". Vad kan passa bättre än det? Jag måste bara köpa den...även om storleken blir fel så måste jag bara ha den som en liten "snuttefilt"! Jag har gått på barn-avdelningarna några gånger och tänkt att jag skulle köpa ett litet plagg att ha hemma för att ha något att titta på och något ytterligare att längta efter. Men jag har kommit hem tomhänt...men nu har jag hittat plagget som jag ska köpa. Det var väl just det plagget jag väntade på kanske....
Sisådär... :o)
Den som väntar på något gott...väntar alltid för länge!
Jag väljer själv...
Jag menar, om jag träffar en ny liten människa så ska jag titta på barnet, helst säga grattis till föräldrarna och dessutom (helst) tycka att barnet är det sötaste i hela världen. Inuti mig rasar samtidigt min inre värld. Jag är utesluten ur den här "lyckan" att få bära ett eget barn i min kropp, föda barnet, och få se lyckan i min mans ögon när barnet precis är fött och samtidigt känna en enorm lycka för att vi "gjort" något tillsammans. Men jag tänker ju inte så här varje gång förstås. Därför tycker jag att jag får bestämma själv om jag vill träffa dom här små bebisarna....
Nu händer det grejer
När jag var ute på löparrunda igår så tänkte jag..."nästa höst kan jag nog inte bara snöra på mig skorna och sticka ut och springa". En annan tanke som slog mig då jag såg en pappa som nog precis hämtat sina barn på dagis och som kom sakta promenerandes på gångbanan var: "han tycker säkert att det skulle vara jätteskönt att snöra på sig löpardojorna och sticka ut å springa, men det kan han inte för att han har 2 barn han skulle hämta...medan jag tänkte tvärtom: jag önskade jag var i hans skor...att det var jag som hämtade mina 2 barn på dagis och sakta promenerade på gångbanan". Nä, jag måste ta vara på tiden som den är: här och nu! Den här tiden kommer aldrig tillbaka. Nästa höst har jag kanske fullt upp! :o)
Tjoho!!
I helgen pratade vi om att vårt nya medgivande borde komma när som helst. Så jag ringde Familjerätten igår. Det blev ju naturligtvis ett nytt!!!! Även om jag ändå trodde det innerst inne så vet man ju inte. Den kommer väl hem idag eller imorgon. Ringde och berättade det för mannen som lite kaxigt sa: "Ja, det visste jag ju". Dessutom kom ett mail från våra nyfunna vänner i Enköping där vi får veta vad som händer med deras lilla son Anton och hur det går med hans operationer. 1:a operationen 1 oktober. Jag får tårar i ögonen...
Efter samtalet med Familjerätten igår så tog jag genast upp pappret som jag tagit ut från nätet för flera månader sen. LKG-teamet i Solna. Det är där vårt barn kommer att tas om hand och opereras! Ringde dit och det var en stressad kvinna som sa att hon som är koordinator hade semester och skulle komma tillbaka imorgon (läs: idag). Så nu får Klas ringa. Eftersom jag är i full färd med C-uppsatsen och idag har jag ingen tid till det. Det börjar närma sig nu... :o)
Scary....
är vi skickar in ansökan kan det vara 3-6 månader tills vi får barnbesked. Då kan man ju faktiskt köpa en kam och börja dra stickor och räkna ned. Det känns overkligt! Men sant!
Lite mer positiv :o)
Men nu gäller det ju ett barn som vi ska adoptera så det är klart att det ska vara noggrant och ordentligt gjort. Även om vi hela tiden är i händerna på, och beroende av andra, så infinner man sig i detta ändå. "jaha...behövs det intyget? OK, då fixar vi det... Jaha, vi ska intyga att vi inte ska slå barnet...Nä, det är klart att vi inte ska göra...men det ska ändå stå på ett papper... OK, om vi dör så ska min syster och hennes man ta hand om vårt älskade barn... Nja, jag hade väl inte tänkt att vi skulle dö än... men vi får väl skriva ner det på ett papper i allafall".
Vi, som hela tiden är i händerna på någon annan, får bara rätta sig in i ledet.
Nåväl, vi fick "Bekräftelse från utredare" underskrivet och fick den också i handen i original, vilket kändes skönt. Ett papper är avklarat i allafall, det är ju alltid nåt :o) !
Köerna för att få adoptera ett barn från Kina är nu uppe i 4 år, kan man säga. Jag tycker det är en helt absurd och ofattbart lång tid! Jag kan då säga att det går inte jag med på. Nu har vi ju bestämt oss för att adoptera ett barn med särskilda behov och beslutet känns helt rätt! Vi har bestämt oss för ett barn med LKG. Klas säger att han kan tänka sig ett barn med andra särskilda behov också. Ja, kanske det... men jag tycker att vi kan börja så här. Vi vet ju inte hur det kommer att bli med vårt första barn. Visst, det går att åtgärda ett barn med LKG, men jag tror att det ändå kan vara en rätt tät kontakt med det LKG-team som kommer att ha hand om vårt barn. Mycket sjukhuskontakter, med andra ord. Vi vet ju heller inte hur barnet kommer att reagera.
Vi börjar så här, tycker jag.
Vacker dikt
Once there were two women who never knew each other.
One You do not remember, the other You call mother.
Two different lifes shaped to make Yours one.
One became Your guiding star, the other became Your sun.
The first gave You life, the second taught you to live it.
The first gave You need for love, the second was there to give it.
One gave You nationality, the other gave You a name.
One gave You seed of talent, the other calmed Your feers.
One saw Your first sweet smile, the other dried Yours tears.
One gave You up - it was all she could do.
The other prayed for a child and God led her straight to You.
And more You ask me through Your tears.
The age old question throughout the years.
Heredity or Environment, which are You the product of?
Neither my darling, neither, just two different kinds of love.
Pust...stånk...och stön...
Den har hela 336 sidor och där står bl a att "Huvudregeln blir att ett medgivande inte får lämnas om den eller de sökande har fyllt 43 år". Jag hoppas att detta kommer att följas och att det inte kommer att bli så att man inte får ett nytt medgivande för att det är 2 månader kvar tills man fyller 43 år. Det där kan vara mycket lurigt och kommunen kanske kan hålla på beslutet så att det sedan är för sent för nytt medgivande? Kan det vara så? Jag vet inte...
Just nu känner jag mig väldigt stressad.... öven om jag fyllde 40 för ett halvår sedan och det är långt kvar till 43....
Jag säger bara ...pust, stånk och stön!
I underläge...
I veckan var vi på Socialförvaltningen och skulle få ett nytt medgivande för att vårt går ut i oktober. Hade en känsla av att vår handläggare (vår gamla hade gått i pension - hon var det "go" i! Gillade henne!) skulle vara en som går "by the book" så att säga...Mina föreställningar om hennes utseende stämde dock inte i allafall. Hade sett framför mig en lång smal kvinna med lång ljust hår och glasögon..(av rösten i telefon att döma) rent ut sagt ganska tråkig. Men hon var precis tvärtom. Normalt byggd, kort lockigt hår och såg till en början ut att vara rätt trevlig och tillmötesgående. Jag vet inte om jag granskade henne extra noga men jag tyckte hon hade falska ögon och att hon satt och tyckte synd om oss stackare som inte kunde få egna biologiska barn. Det visade sig att hon kunde i princip "nada" om adoption. Konstigt, tycker jag, eftersom hon jobbade med det. Visserligen rätt ny men då skulle jag göra allt för att sätta mig in i ämnet som jag jobbade inom. Hon berättade att det kommer att komma nya regler för adoption fr om nästa år, 2010 alltså. Åldern kommer att sänkas till 43. Jag undrade om det bara gällde Huddinge eftersom jag vet att olika kommuner agerar olika när det gäller att godkänna ett nytt medgivande om man börjar komma upp över 40 år. Men, nej, det var över hela Sverige. Jag tycker det är konstigt eftersom jag inte läst detta någonstans och jag tycker mig vara ganska uppdaterad...får läsa vidare om detta! Nja, jag kände mig mest ledsen när jag gick därifrån. Ledsen för att andra människor ska bestämma över mitt liv. Man är ju i ett absolut underläge och är helt och hållet maktlös. Vad kan jag göra? Ingenting! Sitta och vänta på att någon ska godkänna att vi kommer att ha ett nytt medgivande för att få adoptera ett barn. Detta ska bestämmas i en nämnd, full av både kvinnor och män som förmodligen har biologiska barn och som ska bestämma över ens huvud om vi har rätten till ett barn.
Vi berättade under vårt möte att vi är dom enda som inte har några barn ännu. Alla våra vänner har nu "fått" sina barn och en del redan på väg att få fler. Snacka om att känna sig utanför...Men det verkade hon inte bry sig om. Tänkte väl tyst för sig själv att det var synd om oss...
Träffade en liten bebis idag. Inte ens 1 månad gammal. Fick höra alla saker som jag hört så många gånger förr...alla mammor säger i princip samma saker. Det är bara att hålla med och le lite grann när man i själva verket har ett rent kaos inne i kroppen och bara vill gråta och skrika och säga att jag är inte alls glad för att ni fått barn!! Förstår lyckan men är ju ändå i underläga och helt utanför denna enorma babylycka. Nu är jag faktiskt väldigt trött på att gå till barnavdelningarna och köpa babykläder...Jag vill köpa dem till vårt eget barn.
Det är bara jag och gubben ... vi är inte som "alla andra"...
Men känslan av att inte få vara med i den gemenskap som det innebär att vara en familj med barn finns där. Ibland känns det som att jag är osynlig. Det är ingen som ser mig. Jag är faktiskt också gravid, det syns bara inte. "Vi väntar barn från Kina", säger jag om någon frågar om jag/vi har barn.
När vi väl blir föräldrar kan jag öppet säga till alla som "lämnat ute oss" för att vi inte har barn, att jag har känt det så här.... Om det nu är någon som bryr sig, vill säga.
Träff i Hagaparken för föräldrar med LKG-barn, Stockholm 13 juni 2009!
Åhhhh, vad glad jag är att vi anmälde oss till den här träffen och att vi också gick dit! Jag är, som jag skrivit tidigare, ingen mingel-person. Men jag sa till Klas att vi får faktiskt ta oss i kragen och börja prata med folk även om vi inte känner dom! Vi är ju där för att träffa andra adoptivföräldrar, förhoppningsvis dem utan barn också, som alltså väntar barn från Kina. Men det verkade bara vara vi som var där utan barn. Kände oss därför lite utanför. Hur börjar man prata med folk??
Vi skulle samlas i Koppartälten eller vid Fjärilshuset om det regnade. Naturligtvis så började det småskvätta när vi var på väg in till stan, men vi gick ändå till Koppartälten. Såg nästan genast ett par med 3 barn. 2 busiga tjejer som sprang runt en vagn och i den satt en liten pojke. Vi stod mest och tittade. Till slut tänkte jag....äh, vad kan hända?? jag gick fram och började prata. Pojken i vagnen (Markus) hade de bara varit hemma med i 7 veckor. Han hade redan varit opererad då de hämtade honom och det syntes knappt något alls vid läppen! Vi pratade en stund och sedan visade det sig att vi skulle samlas vid Fjärilshuset ändå. Vi drog vidare och släppte kontaken med familjen med de 3 barnen eftersom de började prata med några andra (även de med barn).
Vi kom in i fiket och där inne var en hel del föräldrar med sina barn (nu pratar jag bara om de adopterade barnen och deras föräldrar). Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra. Kände oss lite dumma. Jag tyckte att den som var ansvarig skulle kunna säga nåt, typ att välkommen till den här träffen eller nåt liknande. Men inte....
Till slut ser jag ett par som kommer in i full fart med en sitt-vagn och i den sitter en pojke med tydlig Läpp-, Käk - och Gomspalt. Marit, kvinnan som är ansvarig för träffen (förstår jag sedan) kommer fram och hälsar paret välkommen. Ja, hur ska hon kunna veta att vi också är där för den här träffens skull när vi inte har något barn med oss?
Jag sträcker fram min tass och talar om varför vi är här men att vi inte har något barn med oss. Jo, visst, vi var ju välkomna vi också förstås! Jag passar på att snabbt försöka få en kontakt med paret som just kommit. Vi drar oss mot det stora bordet där alla sitter och tar en plats längst ut på kanten. Det finns ytterligare 2 platser (lagom till paret med pojken!). Så klart kommer de och frågar om det är ledigt och sedan är samtalet i full gång! Jag hade tusen frågor och dom var väldigt trevliga och vänliga och öppna med att svara på allt.
Hon var 45 (såg yngre ut) och han var 49 år. Pojken hette Anton och hade en enkelsidig läpp, - käk och gomspalt. Han var 18 månader och de hade varit hemma med honom sen 20 maj. Han såg verkligen ut som att han alltid hört till dem. Det där med läppen...det tänkte vi inte på till slut. Han var helt enkelt jättesöt! Han var väldigt snäll, fick vi veta, och allt hade gått jättebra. De kom från Eskilstuna och hade en etablerad kontakt med ett behandlingsteam som kommer att ta hand om Antons läpp. käk och gom. Detta ända upp till 9-10 års ålder då man gör det sista av totalt 3 ingrepp.
De hade varit 5 par som åkt tillsammans för att adoptera varsitt Special Need-barn, kallat SN-barn. Det äldsta barnet hade varit en 8-årig flicka. Hon hade opererats för hjärtfel i 6 månaders ålder. Man kan undra varför det tagit så lång tid innan hon blivit tillgänglig för adoption. Det är inte helt lätt att förstå de olika turerna....
Annars hade de andra barnen varit pojkar. Paret sa att de flesta barn verkar vara pojkar, i allafall just med LKG.
Jag kände att mina tårar var på väg flera gånger. Fick verkligen koncentrera mig på att inte börja gråta. Jag kände så oerhört starkt för dessa människor. Jag såg verkligen glädjen i deras ögon och att just Anton var deras eget barn. Han var deras och ingen annans. Han hörde ihop med dem. Mamman sa, tror hon hette Lena, att de stått i kö ca 3 år innan de bestämde sig att adoptera ett SN-barn och när de väl fick se bilden på Anton så förstod de varför de väntat så länge. Det var för att Anton var menad att komma till dem och ingen annan.
Jag har läst att LKG-barnen kan ha svårt med att både tugga,suga och svälja. Men det hade inte Anton. Han var jätteduktig! (Gå gärna in på föreningen och läs om dessa barn, se länk till höger längre ner).
Jag frågade om hade lust att ha mailkontakt med oss och det ville dom. Så jag fick hans mailadress. Dom ville gärna hjälpa oss med vad än må vara. Jag sa att det vore kul att få veta hur det går för Anton!
Det lönar sig att kasta sig ut i det okända och börja prata med folk. det var inte så farligt som jag trodde. Om folk inte vill prata så får dom väl säga ifrån. Men det verkar som att om man frågar så berättar folk gärna. Jag tror att jag hade varit likadan faktiskt!
Det fanns många söta flickor där också förstås... :o) Det satt en flicka bredvid mig när vi satt och fikade som petade på mig. Jag vände mig om och där satt en ursöt kinesisk flicka. "Hej, vad heter du?" frågade jag. Hon svarade men jag hörde inte riktigt vad hon sa. "Jag tål inte laktos", sa hon högt till mig och gjorde en rolig min. Vi hade en sådan intressant pratstund med paret som hade Anton att jag tyvärr inte hade tid att ägna mer uppmärksamhet åt den lilla flickan. Ja, vi satt säkert och pratade i 1 timme.
Detta kan kanske vara en framtida kontakt och möjligen ett par som man kan ha mycket gemensamt med. Kanske kan de hjälpa oss i vår process med att adoptera en liten flicka eller pojke med läpp,-käk och gomspalt! De erbjöd ju själv sin hjälp så det är bara att tacka och ta emot. Om vi hade fått ett biologiskt barn skulle vi nog aldrig få samma kontaktnät som man får då man adopterar ett barn.
Klas sa till mig: "Du, för våra framtida Kina-träffar så kan vi alla samlas i Abbetorp, där är stort nog för många!"
LKG-träff!
Lilla bebisen...
Vår lilla bebis har åkt upp till katt-himlen...
Det är så otroligt tyst och tomt utan Mimmi här. Hon blev ca 16 år. Lite svårt att veta ålder då hon redan var fullvuxen när jag fick ta hand om henne 1995. Mimmi hade ätit dåligt i ca 3veckor. Det är vanligtvis ett tecken på att katterna inte mår bra och att de håller på att ge upp livet, så att säga. Vi fick en tid till vetenrinären i torsdags. På ett sätt var jag förberedd men på ett annat sätt inte... Jag packade med hennes favorit-kartong som hon älskade att ligga/sitta/sova i: en gammal kartong som mina gummistövlar legat i. Det var hennes favoritplats i huset. Där var hon liksom "pass", ingen kunde ta henne där. När vi busade med henne (ja, hon gjorde det trots sina höga ålder..) så sprang hon ibland till lådan för att visa "du kan inte ta mig!". Jag tog även med en turkos filt som hon väldigt ofta legat på i soffan i vårt tv-rum. Mitt emellan mig och Klas. Helst har hon velat bli killad på magen samtidigt (av farsan då = Klas). Sen tog jag också med en av hennes råttor som hon lekt med. Vi lämnade grejerna i bilen medan vi gick in med katten till veterinären. Jag började gråta på en gång...visste nog vad det var för något vi var tvungna att ta beslut om. När veterinären sa att hon hade en förändring i buken. Förmodligen en tumör, lika stor som en apelsin. Då visste vi att det var dags för oss att ta farväl av vår älskade Mimmi. Vi fick vara ensamma en stund. Mimmi tittade mig i ögonen och jag tror hon förstod. Vi grät bägge två. Jag vet hur jobbigt det är. Oundvikligt. Men ändå. Jobbigt.
Mimmi fick först en avslappningsspruta. Hon fick ligga i min famn på den turkosa filten och vi klappade henne på huvudet och pratade med henne medan hon låg och blev alltmer loj och slö. Jag pussade henne mellan öronen. Det brukar hon gilla. Mimmi luktar så gott. Klas sa att hon inte luktat som sig själv de senaste dagarna. Vad vet jag...jag är förkyld och näsan är täppt. Men jag minns hur du luktar. Du luktar som bara du luktar, Mimmi. Din lukt, Mimmi... Då du brukade sitta i min famn och få flera pussar mellan öronen, purrade du. Purr, lät det...Jag tog det som ett gillande från dig...
Du låg med ditt huvud mot min arm. Svalde lite. Jag grät. Klas grät. Jag ville inte gråta. Ifall du kände att jag grät, ville jag inte att det skulle vara det sista du kom ihåg av mig. Men jag kunde inte stoppa mina tårar. Veterinären kom in och skulle ge dig den sista sprutan. En överdos av sömnmedel, fick jag veta. Det skulle göra att ditt hjärta stannade. Du skulle inte ha ont längre. Hon försökte hitta en ven på dig och fick raka bort en bit av pälsen på ditt ena ben. Du reagerade inte ens. Hon hittade ingen ven på det benet så hon fick raka bort en bit av pälsen på det andra benet också. Till slut så hittade hon en ven. Jag vet att din själ redan hade försvunnit...det enda som var kvar var din kropp. När veterinären konstaterade att ditt hjärta hade stannat så höll jag dig i min famn länge. Men jag ville inte vänta så länge så du skulle hinna bli stel. Jag ville känna din värme och din mjukhet i pälsen en sista gång. Jag lyfte dig till slut i filten till din älskade låda. Du såg så fridfull ut. Det enda som jag upptäckte som inte var som du brukar vara, var att din panna hade sjunkit ihop lite. Men annars var du lika vacker som vanligt. Den vackraste katten i världen. Vi la dina tassar så som du brukade ha dem när du sov. Korsade med varandra och sedan huvud ovanpå. Råttan fick ligga precis bredvid ditt ansikte. Jag pussade dig på kroppen och mellan öronen en sista gång. Vi valde att få hem dig till oss i en urna, med din aska. Vi tänkte ha en ceremoni hemma i trädgården. Du vet det där stället där du brukade tugga gräs. Där gräset var som längst och godast? Där tänkte vi sprida din aska.
Farväl, älskade Mimmi. Vi saknar dig enormt...
Då var vi där igen...
Kände mig minst sagt utanför. Där satt alla - som dessutom kände varann - och pratade och skrattade, med barnen springandes runt omkring. Ganska normalt men för mig ganska avlägset. Om nu barn var det enda samtalsämnet så skulle nog jag ständigt vara tyst. Visst kan jag kommentera, men hur kul är det på en skala...? Komma med råd hur alla som är mammor och pappor ska uppfostra sina barn? "Gör si och gör så så blir det nog bra". Nä, det var ganska skönt att komma hem på kvällen, ta av sig fest-kläderna, byta om till myskläder och krypa upp i soffan och bara glo på tv....
NU!!
Jag vill ha barn nu...jag har varit redo tillräckligt länge. Kanske det vore nåt med en syskonadoption men läste någonstans att det inte går fortare ändå. Inte så vanligt med syskon från Kina. Jag behöver mer kontroll över mig själv. Jag är hela tiden i händerna på någon/något annat: skolan, jobb, adoptionsorganistationen... Jag vill själv bestämma nån gång! Mer kontroll till mig! Jag ska ta å beställa en Mindfulness-bok för att kunna vara mer närvarande i nuet. Inte tänka bakåt och kanske inte heller framåt. Vara här och nu och njuta av det livet ger mig idag. Jag behöver lära mig det. Nu är det dags att ta kontrollen över mig själv!!
Barn...barn...barn...
Ibland blir det bara för mycket....Inne i en period då det är alldeles för mycket i skolan, dessutom har jag blivit förkyld igen!! Grrrrr. 3:e gången på ca 3 månader! Jag som skryter om att jag (nästan) aldrig är förkyld. Blir så trött på det!! Då känner jag att det blir alldeles för mycket att försöka vara glad åt andras lycka när jag har svårt att vara glad själv. Missförstå mig rätt... Orkar inte se stora tjocka magar, eller veta att någon är gravid (ååååååååååå va kul!!!)! Då är det lika bra att jag stannar hemma och deppar för mig själv. Orkar knappt träffa några barn, inte några små i allafall.
I fredags när jag skulle hämta ut pengar från Bankomaten såg jag en ursöt liten kinesisk flicka med sin kinesiska mamma förstås...Hon hade precis fått en klubba men såg ändå så ledsen ut. När jag hade hämtat mina pengar och gick tillbaka samma väg så stod hon bredvid sin mamma och bara tittade rakt ut. Hon var så himla söt med sitt svarta hår. Hon var kanske 2-3 år. Jag hade god lust att "ta henne med mig"! Tänkte att om jag var hennes mamma så skulle hon nog se mycket gladare ut ... :o)
Dom här tankarna får jag aldrig om ett "svenskt" barn. De små kinesiska barnen tilltalar mig mer, kanske för att jag redan i sinnet befinner mig i Kina...vad vet jag. Så fort jag ser ett adopterat barn (blir ofta ganska tydligt när föräldrarna är blonda och blåögda...) så vill jag slänga mig fram och ställa tusen frågor. Hur känns det? Är ni lyckliga? Hur länge har barnet varit hos er? Hur blev ert första möte? mm mm. Varför är det ingen som frågar mig nånting? "Hur mår du?" kan vara en bra fråga kanske. Jag tror inte jag har fått den frågan nån gång faktiskt. MEN skulle jag varit gravid, visst hade jag fått den frågan då, jodå, både en och två och tre gånger. Jag är den osynligt gravida kvinnan. Nä, jag tror jag drar ett täcke över huvudet och ställer klockan på mars 2011.
1 år har gått...
Jag har köpt en bok. Den heter "Nyfått barn - en bok om barnlöshet och adoption", av Britta Kignell. Den kan vara bra att läsa för alla, även för de som kan få biologiska barn. Oj, v ad jag kände igen mig. Tänk att det faktiskt inte bara är jag som känner som jag jag gör. Det här är ett utdrag ur boken där jag kände att jag lika gärna kunde ha skrivit det:
"Jag ser mest svartögda barn. Inte visste jag att världen kryllar av dem och deras glada föräldrar! Nu känns det som om det här med att vara gravid inte är någonting för mig. Det är förstås tråkigt att jag inte får använda min kropp till det den är skapt för och kanske kommer jag, i ett litet hörn av mitt hjärta, att vara en aning ledsen över det hela livet. Det utesluter inte att jag känner odelad glädje över att adoptera. Barnlöshetssorgen och adoptionsglädjen kan existera sida vid sida, det gör den redan. Jag kommer kanske inte att bära och föda mitt barn själv. Det där speciella som alla mammor pratar om. Men jag börjar känna mig mycket speciell och utvald. Jag ska få vara med om någonting helt annat som är mycket få förunnat!"
Som sagt, jag kunde ha skrivit det själv!
