I underläge...
I veckan var vi på Socialförvaltningen och skulle få ett nytt medgivande för att vårt går ut i oktober. Hade en känsla av att vår handläggare (vår gamla hade gått i pension - hon var det "go" i! Gillade henne!) skulle vara en som går "by the book" så att säga...Mina föreställningar om hennes utseende stämde dock inte i allafall. Hade sett framför mig en lång smal kvinna med lång ljust hår och glasögon..(av rösten i telefon att döma) rent ut sagt ganska tråkig. Men hon var precis tvärtom. Normalt byggd, kort lockigt hår och såg till en början ut att vara rätt trevlig och tillmötesgående. Jag vet inte om jag granskade henne extra noga men jag tyckte hon hade falska ögon och att hon satt och tyckte synd om oss stackare som inte kunde få egna biologiska barn. Det visade sig att hon kunde i princip "nada" om adoption. Konstigt, tycker jag, eftersom hon jobbade med det. Visserligen rätt ny men då skulle jag göra allt för att sätta mig in i ämnet som jag jobbade inom. Hon berättade att det kommer att komma nya regler för adoption fr om nästa år, 2010 alltså. Åldern kommer att sänkas till 43. Jag undrade om det bara gällde Huddinge eftersom jag vet att olika kommuner agerar olika när det gäller att godkänna ett nytt medgivande om man börjar komma upp över 40 år. Men, nej, det var över hela Sverige. Jag tycker det är konstigt eftersom jag inte läst detta någonstans och jag tycker mig vara ganska uppdaterad...får läsa vidare om detta! Nja, jag kände mig mest ledsen när jag gick därifrån. Ledsen för att andra människor ska bestämma över mitt liv. Man är ju i ett absolut underläge och är helt och hållet maktlös. Vad kan jag göra? Ingenting! Sitta och vänta på att någon ska godkänna att vi kommer att ha ett nytt medgivande för att få adoptera ett barn. Detta ska bestämmas i en nämnd, full av både kvinnor och män som förmodligen har biologiska barn och som ska bestämma över ens huvud om vi har rätten till ett barn.
Vi berättade under vårt möte att vi är dom enda som inte har några barn ännu. Alla våra vänner har nu "fått" sina barn och en del redan på väg att få fler. Snacka om att känna sig utanför...Men det verkade hon inte bry sig om. Tänkte väl tyst för sig själv att det var synd om oss...
Träffade en liten bebis idag. Inte ens 1 månad gammal. Fick höra alla saker som jag hört så många gånger förr...alla mammor säger i princip samma saker. Det är bara att hålla med och le lite grann när man i själva verket har ett rent kaos inne i kroppen och bara vill gråta och skrika och säga att jag är inte alls glad för att ni fått barn!! Förstår lyckan men är ju ändå i underläga och helt utanför denna enorma babylycka. Nu är jag faktiskt väldigt trött på att gå till barnavdelningarna och köpa babykläder...Jag vill köpa dem till vårt eget barn.
