adopt

Ibland blir det bara för mycket....Inne i en period då det är alldeles för mycket i skolan, dessutom har jag blivit förkyld igen!! Grrrrr. 3:e gången på ca 3 månader! Jag som skryter om att jag (nästan) aldrig är förkyld. Blir så trött på det!! Då känner jag att det blir alldeles för mycket att försöka vara glad åt andras lycka när jag har svårt att vara glad själv. Missförstå mig rätt... Orkar inte se stora tjocka magar, eller veta att någon är gravid (ååååååååååå va kul!!!)! Då är det lika bra att jag stannar hemma och deppar för mig själv. Orkar knappt träffa några barn, inte några små i allafall.
I fredags när jag skulle hämta ut pengar från Bankomaten såg jag en ursöt liten kinesisk flicka med sin kinesiska mamma förstås...Hon hade precis fått en klubba men såg ändå så ledsen ut. När jag hade hämtat mina pengar och gick tillbaka samma väg så stod hon bredvid sin mamma och bara tittade rakt ut. Hon var så himla söt med sitt svarta hår. Hon var kanske 2-3 år. Jag hade god lust att "ta henne med mig"! Tänkte att om jag var hennes mamma så skulle hon nog se mycket gladare ut ... :o)
Dom här tankarna får jag aldrig om ett "svenskt" barn. De små kinesiska barnen tilltalar mig mer, kanske för att jag redan i sinnet befinner mig i Kina...vad vet jag. Så fort jag ser ett adopterat barn (blir ofta ganska tydligt när föräldrarna är blonda och blåögda...) så vill jag slänga mig fram och ställa tusen frågor. Hur känns det? Är ni lyckliga? Hur länge har barnet varit hos er? Hur blev ert första möte? mm mm.  Varför är det ingen som frågar mig nånting? "Hur mår du?" kan vara en bra fråga kanske. Jag tror inte jag har fått den frågan nån gång faktiskt. MEN skulle jag varit gravid, visst hade jag fått den frågan då, jodå, både en och två och tre gånger. Jag är den osynligt gravida kvinnan. Nä, jag tror jag drar ett täcke över huvudet och ställer klockan på mars 2011.