adopt

Vår resa till ett barn...

Lilla bebisen...

Vår lilla bebis har åkt upp till katt-himlen...
Det är så otroligt tyst och tomt utan Mimmi här. Hon blev ca 16 år. Lite svårt att veta ålder då hon redan var fullvuxen när jag fick ta hand om henne 1995. Mimmi hade ätit dåligt i ca 3veckor. Det är vanligtvis ett tecken på att katterna inte mår bra och att de håller på att ge upp livet, så att säga. Vi fick en tid till vetenrinären i torsdags. På ett sätt var jag förberedd men på ett annat sätt inte... Jag packade med hennes favorit-kartong som hon älskade att ligga/sitta/sova i: en gammal kartong som mina gummistövlar legat i. Det var hennes favoritplats i huset. Där var hon liksom "pass", ingen kunde ta henne där. När vi busade med henne (ja, hon gjorde det trots sina höga ålder..) så sprang hon ibland till lådan för att visa "du kan inte ta mig!". Jag tog även med en turkos filt som hon väldigt ofta legat på i soffan i vårt tv-rum. Mitt emellan mig och Klas. Helst har hon velat bli killad på magen samtidigt (av farsan då = Klas). Sen tog jag också med en av hennes råttor som hon lekt med. Vi lämnade grejerna i bilen medan vi gick in med katten till veterinären. Jag började gråta på en gång...visste nog vad det var för något vi var tvungna att ta beslut om. När veterinären sa att hon hade en förändring i buken. Förmodligen en tumör, lika stor som en apelsin. Då visste vi att det var dags för oss att ta farväl av vår älskade Mimmi. Vi fick vara ensamma en stund. Mimmi tittade mig i ögonen och jag tror hon förstod. Vi grät bägge två. Jag vet hur jobbigt det är. Oundvikligt. Men ändå. Jobbigt.
Mimmi fick först en avslappningsspruta. Hon fick ligga i min famn på den turkosa filten och vi klappade henne på huvudet och pratade med henne medan hon låg och blev alltmer loj och slö. Jag pussade henne mellan öronen. Det brukar hon gilla. Mimmi luktar så gott. Klas sa att hon inte luktat som sig själv de senaste dagarna. Vad vet jag...jag är förkyld och näsan är täppt. Men jag minns hur du luktar. Du luktar som bara du luktar, Mimmi. Din lukt, Mimmi... Då du brukade sitta i min famn och få flera pussar mellan öronen, purrade du. Purr, lät det...Jag tog det som ett gillande från dig...
Du låg med ditt huvud mot min arm. Svalde lite. Jag grät. Klas grät. Jag ville inte gråta. Ifall du kände att jag grät, ville jag inte att det skulle vara det sista du kom ihåg av mig. Men jag kunde inte stoppa mina tårar. Veterinären kom in och skulle ge dig den sista sprutan. En överdos av sömnmedel, fick jag veta. Det skulle göra att ditt hjärta stannade. Du skulle inte ha ont längre. Hon försökte hitta en ven på dig och fick raka bort en bit av pälsen på ditt ena ben. Du reagerade inte ens. Hon hittade ingen ven på det benet så hon fick raka bort en bit av pälsen på det andra benet också. Till slut så hittade hon en ven. Jag vet att din själ redan hade försvunnit...det enda som var kvar var din kropp. När veterinären konstaterade att ditt hjärta hade stannat så höll jag dig i min famn länge. Men jag ville inte vänta så länge så du skulle hinna bli stel. Jag ville känna din värme och din mjukhet i pälsen en sista gång. Jag lyfte dig till slut i filten till din älskade låda. Du såg så fridfull ut. Det enda som jag upptäckte som inte var som du brukar vara, var att din panna hade sjunkit ihop lite. Men annars var du lika vacker som vanligt. Den vackraste katten i världen. Vi la dina tassar så som du brukade ha dem när du sov. Korsade med varandra och sedan huvud ovanpå. Råttan fick ligga precis bredvid ditt ansikte. Jag pussade dig på kroppen och mellan öronen en sista gång. Vi valde att få hem dig till oss i en urna, med din aska. Vi tänkte ha en ceremoni hemma i trädgården. Du vet det där stället där du brukade tugga gräs. Där gräset var som längst och godast? Där tänkte vi sprida din aska.
Farväl, älskade Mimmi. Vi saknar dig enormt...