Lite mer positiv :o)
Lämnade in lite hälsointyg och övriga intyg till Familjerätten igår. Hade också med mig ett annat papper som vår utredare skulle fylla i. Det var en "Bekräftelse från utredare". Vilket betyder att hon intygar att vi pratat om att adoptera ett barn med särskilda behov. Det verkar inte som att det bara är i Sverige man ska ha en massa intyg och papper för allt möjligt. Kina verkar också vara ganska förtjust i det... :o)
Men nu gäller det ju ett barn som vi ska adoptera så det är klart att det ska vara noggrant och ordentligt gjort. Även om vi hela tiden är i händerna på, och beroende av andra, så infinner man sig i detta ändå. "jaha...behövs det intyget? OK, då fixar vi det... Jaha, vi ska intyga att vi inte ska slå barnet...Nä, det är klart att vi inte ska göra...men det ska ändå stå på ett papper... OK, om vi dör så ska min syster och hennes man ta hand om vårt älskade barn... Nja, jag hade väl inte tänkt att vi skulle dö än... men vi får väl skriva ner det på ett papper i allafall".
Vi, som hela tiden är i händerna på någon annan, får bara rätta sig in i ledet.
Nåväl, vi fick "Bekräftelse från utredare" underskrivet och fick den också i handen i original, vilket kändes skönt. Ett papper är avklarat i allafall, det är ju alltid nåt :o) !
Köerna för att få adoptera ett barn från Kina är nu uppe i 4 år, kan man säga. Jag tycker det är en helt absurd och ofattbart lång tid! Jag kan då säga att det går inte jag med på. Nu har vi ju bestämt oss för att adoptera ett barn med särskilda behov och beslutet känns helt rätt! Vi har bestämt oss för ett barn med LKG. Klas säger att han kan tänka sig ett barn med andra särskilda behov också. Ja, kanske det... men jag tycker att vi kan börja så här. Vi vet ju inte hur det kommer att bli med vårt första barn. Visst, det går att åtgärda ett barn med LKG, men jag tror att det ändå kan vara en rätt tät kontakt med det LKG-team som kommer att ha hand om vårt barn. Mycket sjukhuskontakter, med andra ord. Vi vet ju heller inte hur barnet kommer att reagera.
Vi börjar så här, tycker jag.
Men nu gäller det ju ett barn som vi ska adoptera så det är klart att det ska vara noggrant och ordentligt gjort. Även om vi hela tiden är i händerna på, och beroende av andra, så infinner man sig i detta ändå. "jaha...behövs det intyget? OK, då fixar vi det... Jaha, vi ska intyga att vi inte ska slå barnet...Nä, det är klart att vi inte ska göra...men det ska ändå stå på ett papper... OK, om vi dör så ska min syster och hennes man ta hand om vårt älskade barn... Nja, jag hade väl inte tänkt att vi skulle dö än... men vi får väl skriva ner det på ett papper i allafall".
Vi, som hela tiden är i händerna på någon annan, får bara rätta sig in i ledet.
Nåväl, vi fick "Bekräftelse från utredare" underskrivet och fick den också i handen i original, vilket kändes skönt. Ett papper är avklarat i allafall, det är ju alltid nåt :o) !
Köerna för att få adoptera ett barn från Kina är nu uppe i 4 år, kan man säga. Jag tycker det är en helt absurd och ofattbart lång tid! Jag kan då säga att det går inte jag med på. Nu har vi ju bestämt oss för att adoptera ett barn med särskilda behov och beslutet känns helt rätt! Vi har bestämt oss för ett barn med LKG. Klas säger att han kan tänka sig ett barn med andra särskilda behov också. Ja, kanske det... men jag tycker att vi kan börja så här. Vi vet ju inte hur det kommer att bli med vårt första barn. Visst, det går att åtgärda ett barn med LKG, men jag tror att det ändå kan vara en rätt tät kontakt med det LKG-team som kommer att ha hand om vårt barn. Mycket sjukhuskontakter, med andra ord. Vi vet ju heller inte hur barnet kommer att reagera.
Vi börjar så här, tycker jag.
Kommentarer
Trackback
