Livet går vidare...

Imorgon börjar jag att jobba och Leo kommer att vara hemma med pappa till september. Visst känns det konstigt, efter att ha varit "ledig" så länge och naturligtvis att vara utan Leo hela dan. Det kommer att kännas underligt. Jag vet att Leo klarar sig utmärkt med pappa :o) men hur ska jag klara mig?

För varje dag som går lär vi känna varann bättre och bättre och nu vet vi oftast vad hans skrik beror på...behov av mat, sömn eller rent av uttråkad...Han lär ju känna oss bättre också och förstår en hel del av vad vi säger till honom. Han gör ofta roliga saker som vi skrattar åt och när han ser att vi skrattar så fortsätter han ju förstås...men det är ju kanske inte alltid så bra att skratta...i alla fall inte när han gjort något som vi inte uppskattar. Men vad gör man! Han är en liten filur!

Leo har lyckats charma dem han träffat. Moster är ju helt såld på honom! Hon har inte "haft tid" att fixa med båten tillsammans med sin man sen vi kom hem för hon har (hellre) spenderat sin tid med Leo! Å visst har han charmat dem bägge två! Så nu ska vi köpa en flytväst till Leo så han kan åka båt med dem i sommar. Mamma å pappa ska vara med också förstås :=) Moster i Tullinge är också förtjust i Leo. Där kan han leka med sin kusin som är i samma ålder. Jag tror att dom kan lära mycket av varandra. Det märktes redan igår då barnen fick leka ihop. Jag trodde att de mest skulle leka var för sig men dom kopierade varandra hela tiden. Den ena gjorde något och den andra härmade och så turades dom om. Språket? Nä, det fixar dom själva! Kroppsspråket fungerar alldeles utmärkt!  

Jag tror absolut inte att barn är en accesoar utan en rikedom i ens liv. Jag har haft det lite tufft i början och fått stöd av många. Min syster har bl a varit ovärderlig och det har gjort att vi kommit varann närmare och det känns skönt i hjärtat. Många kloka ord har även kommit från andra som berättar om sina egna erfarenheter vilket betyder att jag inte är konstig alls utan helt normal. Flera har haft samma tankar som jag...och jag tycker inte man ska "hymla" med något och låtsas att allt är som en dans på rosor för det är det inte. Mitt jobb som arbetsterapeut klarar jag av men mitt jobb som förälder är nog det svåraste jobb man kan ha och man kan bara göra så gott man kan och göra det som känns rätt.


 


Kommentarer
Postat av: Karin

Jag har ju redan förtydligat i telefonen att jag inte menat att du anser att ett barn är en accecoar, utan att många som läser bloggen kanske tänker så. man "skaffar barn" för att det hör till, inte för attt man längtar.Att jag skrev ett arg inlägg beror mest på att när du blir stressad UPPLEVER jag att du " bubblar in dej" i nån egobubbla. Jag kände mig just då upprörd över att du bara pratade eller messade om hur jobbigt allt var utifrån dej ,inte hur Leo uppfattade sin mamma, som var deppig.Jag kände helt enkelt att han inte fick det han behövde av dej eftersom du tyckte så mycket var jobbigt,gav dej rådet att prata med någon på bvc eller vårdcentralen om dina känslor.

Det är underbart att höra att allt ordnat sig utan hjälp därifrån och härligt med så många jämnåriga kusiner till Leo! Som jag sagt många, många gånger- Du blir en bra mamma !Kram

2010-05-16 @ 17:47:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0