adopt

Jag har varit borta i 5 dagar från min lilla familj. Jag har varit hos min pappa i Skaulo och besökt min mamma. Vi har pratat och "skypat" med varandra även om Leo inte är så där jätteintresserad av att prata i telefon...
Klas berättade att Leo har nu börjat att pussla med ett 50-bitars pussel. Jisses, tänkte jag...lillubben som redan innan har ett dåligt tålamod ;=) hur ska detta gå? Han behövde tydligen väldigt lite hjälp. Hmmm...
När jag kom hem igår så hade mina gubbar ytterligare överraskningar till mig! Dom hade gjort fint i Leos rum! Det har varit nåt som hängt över mig/oss - att hans rum inte blivit ordentligt iordningsställt! Så till helgen hade vi faktiskt tänkt att åka till IKEA och köpa lite förvaring och andra saker så Leo kan börja sova i sitt eget rum också.

Nu ser det jättefint ut även om det fortfarande behövs lite kompletteringar :=) Men det behövdes egentligen bara en liten insats för att göra det så fint!

Vilken fin familj jag har!

Efter att ha varit på krigsstigen ett tag så har nu allt lugnat ner sig :=) Jag tog reda på så mycket som jag bara kunde om den här 42-års regeln. Ringde FFIA och fick prata med handläggaren för Kina. Mycket bra att prata med henne och jag fick mer kött på benen. 42 år är endast en rekommendation och en individuell bedömning bör alltid göras. Hon hade dock märkt att kommunerna blivit hårdare men att det fortfarande görs undantag.
Jag väntade på att vår handläggare/utredare på kommunen skulle ringa tillbaka...
När jag haft min telefon avstängd under ett par timmar hade hon naturligtvis ringt. Jag tog ett djupt andetag och fick ett kryptiskt meddelande i örat. Jo,  men det verkade som att vi kunde ta ut blanketten "Adoption 12" från Socialstyrelsens hemsida och skika in den. Jag bad för säkerhets skull Klas dubbelkolla detta och det stämde. Så nu påbörjar vi en syskonadoption! Det är en process som heter duga - precis som allt annat när det gäller adoption.

Idag ringde jag till vår utredare på Familjerätten eftersom det snart ärdags för en 1-års rapport för Leos räkning, som ska skickas till Kina. Passade samtidigt på att nämna att vi vill starta en ny hemutredning för adoption av ett syskon till Leo! Hon började genast att "knorra" i telefonen och började genast prata om vår ålder. Jag har fyllt 42 men det har inte Klas. Hon lät väldigt osäker och jag sa till henne att det är en rekommendation och inte en lag att exakt gå efter åldern. Mycket är ju beroende av ens egen hälsa, hur ens sociala nätverk ser ut, hur aktiv man själv är. Men det verkar hon inte ha tänkt på alls. Hon ville ta reda på hur dom brukar göra. Med andra ord - hon ville prata med ngn mer erfaren eftersom hon inte jobbat så länge med adoptioner. När vi skulle skaffa medgivande för Special Need-barn (som Leo är eftersom han är ett LKG barn), så var hon så himla entusiastisk men samtidigt väldigt okunnig. Hon frågade oss hela tiden så vi fick tala om för henne vilka papper som skulle fyllas i och vad hon skulle skriva. Å mina tankar om henne var inte så positiva från början medan Klas tyckte att "det var väl inge fel på henne". Jag kände på mig att hon är en dam som går "by the book" så att säga! Det verkar ju stämma... Hon sa att "dom har ju blivit så hårda nu.." och jag tänkte fråga henne vilka "dom" hon menade men kände att jag började bli irriterad så jag sa inget. Hon skulle återkomma.

Så fort jag lagt på luren började jag googla på detta! Nu ska här tas reda på ALLT om detta!! Nåväl - 42 år är visserligen en riktlinje MEN det står även att "undantag kan göras om det handlar om adoption av syskon" och på FFIAs hemsida står det att "En individuell prövning ska alltid göras och undantag från 42-års regeln kan göras t ex om det finns tidigare barn i familjen eller om det bara är en av makarna som är något över 42 år vid ansökan".   

Jag ringde till "nybliven" väninnna, även hon med ett adopterat barn, som jag brukar träffa på Öppna Förskolans grupp för adoptivbarn, och frågade vad hennes utredare hette för att ev kunna byta. Det ska också gå att göra om man inte är nöjd. Sen vet man ju inte om det blir bättre för det! Jag fick tips av henne att ringa till Adoptionsrådgivarna för konsultation. Det gjorde jag och det var mest för att få stöd och kanske också råd om hur jag/vi går vidare. Hon rekommenderade att ta kontakt med MIA, Myndigheten för Internationella Adoptioner för att där gå lite djupare in i diskussionen samt för att veta om och hur man gör för att ev överklaga ett beslut om det skulle bli så att kommunen säger nej till ett nytt medgivande. Så nu, gott folk, ska jag strida för det här. Varför ska någon annan bestämma över vårt liv och berätta för mig om jag är lämplig eller olämplig för att adoptera ett barn? Det finns många som föder barn i högre ålder än 42 så varför ska 42 vara ett stopp för adoptivföräldrar? Vi är friska, krya, röker inte, dricker inte, tar inga droger, sportar, är aktiv mm mm. Varför skulle inte vara lämpliga för att adoptera ett syskon till Leo?

Imorrn ringer jag FFIA för att rådfråga dem om vad de har för erfarenheter!

Fortsättning följer!

Den här är en av min mammas favoritvisa och texten till den sitter på kylskåpet hemma hos mina föräldrar. När jag hör den gråter jag för jag vet att hon inte kommer ihåg att den är en av hennes favoriter som hon sjungit.  

Idas Sommarvisa 

Du ska inte tro det blir sommar
ifall inte nå´n sätter fart
på sommarn och gör lite somrigt,
då kommer blommorna snart.
Jag gör så att blommorna blommar,
Jag gör hela kohagen grön
och nu har sommaren kommit
för jag har just tagit bort snön

Jag gör mycket vatten i bäcken
så där så det hoppar och far
Jag gör fullt med svalor som flyger
och myggor som svalorna tar.
Jag gör löven nya på träden
och små fågelbon här och där.
Jag gör himlen vacker om kvällen
för jag gör den alldeles skär.

Och smultron gör jag åt barna
för det tycker jag dom ska få
och andra små roliga saker
som passar när barna är små
Och jag gör så roliga ställen
där barna kan springa omkring
då blir barna fulla med sommar
och bena blir fulla med spring.

Härom kvällen tittade vi på de vi spelade in när vi var i Kina och fick Leo. En väldigt speciell stund är ju förstås när vi är hos Civil Affairs och vi väntar på att hans nannys ska komma med honom. In kommer en liten rädd pojke, nyvaken och full med myggbett. Tittar jag på Leo idag så är det väldigt stor skillnad. Idag är det en glad kille med mycket bus och även en mycket smart kille. Det är nog vid sådana stunder som man inser hur mycket han egentligen förstår även om det där med att uttrycka sig inte fungerar fullt ut. Han är en riktig "bubblare" och härmar hela tiden och har en stark vilja att lära sig.

Idag t ex så skulle vi gå till Coop och handla lite. Vi kommer med vagnen ner mot gångstigen och jag ser att Leo är lite snorig och jag frågar om han vill att jag ska snyta honom. Å det vill han. Vi stannar och jag snyter honom, tar på mig handskarna och säger sedan att pappret ska vi slänga i en skräpkorg. Jag börjar gå. Då säger han "mamma, skräpkorg" och pekar bakom mig. Jag tror att han bara skojar och vänder mig om och vad har jag där? Jo, en skräpkorg! Lite undangömd bakom en stor grushög. Han är också en mycket observant kille...
De här händelsen är kanske nåt som man kan tyckas är nåt banalt men för oss är det ytterligare ett tecken på att han har en stor förståelse för vad vi säger. Sen lyssnar han ju inte alla gånger förstås men det är ju en annan historia.