adopt

Idag ringde jag till vår utredare på Familjerätten eftersom det snart ärdags för en 1-års rapport för Leos räkning, som ska skickas till Kina. Passade samtidigt på att nämna att vi vill starta en ny hemutredning för adoption av ett syskon till Leo! Hon började genast att "knorra" i telefonen och började genast prata om vår ålder. Jag har fyllt 42 men det har inte Klas. Hon lät väldigt osäker och jag sa till henne att det är en rekommendation och inte en lag att exakt gå efter åldern. Mycket är ju beroende av ens egen hälsa, hur ens sociala nätverk ser ut, hur aktiv man själv är. Men det verkar hon inte ha tänkt på alls. Hon ville ta reda på hur dom brukar göra. Med andra ord - hon ville prata med ngn mer erfaren eftersom hon inte jobbat så länge med adoptioner. När vi skulle skaffa medgivande för Special Need-barn (som Leo är eftersom han är ett LKG barn), så var hon så himla entusiastisk men samtidigt väldigt okunnig. Hon frågade oss hela tiden så vi fick tala om för henne vilka papper som skulle fyllas i och vad hon skulle skriva. Å mina tankar om henne var inte så positiva från början medan Klas tyckte att "det var väl inge fel på henne". Jag kände på mig att hon är en dam som går "by the book" så att säga! Det verkar ju stämma... Hon sa att "dom har ju blivit så hårda nu.." och jag tänkte fråga henne vilka "dom" hon menade men kände att jag började bli irriterad så jag sa inget. Hon skulle återkomma.

Så fort jag lagt på luren började jag googla på detta! Nu ska här tas reda på ALLT om detta!! Nåväl - 42 år är visserligen en riktlinje MEN det står även att "undantag kan göras om det handlar om adoption av syskon" och på FFIAs hemsida står det att "En individuell prövning ska alltid göras och undantag från 42-års regeln kan göras t ex om det finns tidigare barn i familjen eller om det bara är en av makarna som är något över 42 år vid ansökan".   

Jag ringde till "nybliven" väninnna, även hon med ett adopterat barn, som jag brukar träffa på Öppna Förskolans grupp för adoptivbarn, och frågade vad hennes utredare hette för att ev kunna byta. Det ska också gå att göra om man inte är nöjd. Sen vet man ju inte om det blir bättre för det! Jag fick tips av henne att ringa till Adoptionsrådgivarna för konsultation. Det gjorde jag och det var mest för att få stöd och kanske också råd om hur jag/vi går vidare. Hon rekommenderade att ta kontakt med MIA, Myndigheten för Internationella Adoptioner för att där gå lite djupare in i diskussionen samt för att veta om och hur man gör för att ev överklaga ett beslut om det skulle bli så att kommunen säger nej till ett nytt medgivande. Så nu, gott folk, ska jag strida för det här. Varför ska någon annan bestämma över vårt liv och berätta för mig om jag är lämplig eller olämplig för att adoptera ett barn? Det finns många som föder barn i högre ålder än 42 så varför ska 42 vara ett stopp för adoptivföräldrar? Vi är friska, krya, röker inte, dricker inte, tar inga droger, sportar, är aktiv mm mm. Varför skulle inte vara lämpliga för att adoptera ett syskon till Leo?

Imorrn ringer jag FFIA för att rådfråga dem om vad de har för erfarenheter!

Fortsättning följer!