Väntande blivande föräldrar...
Jag å Leo hade bestämt date med Sofia idag. Det var vår tur att åka till henne. Pratade med henne på förmiddagen och då nämnde hon att de haft besök i helgen och att de fortfarande var kvar. De skulle nämligen till Adoptionscentrum för information. Sofia nämnde att de stod i kö för att adoptera och nu skulle få information för att adoptera ett barn med särskilda behov. Sofia undrade om det var ok att vi träffades? Jo, visst var det det!
Det blev inte så lång stund eftersom de skulle iväg. Men vi hant prata lite grann i allafall. Plötsligt inser jag att "Men, herregud, här är jag ju nu med min son som jag längtat och väntat på!" och tänker på hur det var när vi väntade och väntade och väntade...när allt kändes hopplöst. Jag kände att jag nästan var tvungen att nypa mig själv i armen för att "vakna".
Som jag nämnt förut så tycker inte jag att man ska tveka inför möjligheten att adoptera ett barn med särskilda behov. De här barnen behöver föräldrar precis som alla andra barn. Det som klassas som sk särskilda behov i andra länder behöver nödvändigtvis inte klassas som det hos oss. När man väntar och längtar så vill man inget annat än att tiden ska gå fort. Det stora problemet är att man sitter i händerna på andra och kan inte göra annat än att vänta. Det var nog därför som vi kände att vi i allafall ville ta reda på information om SN-barn och när vi gjort det och bestämt oss så fanns det ju ingen tvekan. Jag är glad att vi gjorde det för annars hade vi ju inte haft den lille guldklimpen som vi har idag.
