Fådelsedagen 12 april 2010 - eller dagen då vi mötte Leo!
Jag minns den 12 april 2010 rätt väl. Jag vet att jag var väldigt nervös innan vi skulle gå ner till lobbyn för att vänta på vår guide Cindy som skulle ta oss till Civil Affairs kontor där vi skulle få vår Leo. Vi filmade varann på hotellrummet och jag vet att jag kände mig rastlös och nervös. Klas sa som vanligt att han var lugn men jag tror ändå att han var lite spänd och nervös. Vem är inte det när man ska få träffa sitt barn för första gången?
När vi gick ner till lobbyn så satt vi i en soffa och väntade och väntade. Hon var sen! Nästan 20 minuter sen. När vi kom fram till kontoret som egentligen var inhyrt på ett hotell, så såg vi även de andra familjerna som också bodde på vårt hotell. Vi hade ju vår guide för oss själva eftersom vi var det enda paret som kom från Sverige. De andra familjerna kom från Spanien, USA, Nederländerna bl a. Vi blev infösta i en hiss och hamnade på en hotellvåning. Alla samlades i ett enda stort "lekrum". Alla familjer inklusive guider. Barn efter barn kom in. Men ingen var Leo! Jag kommer speciellt ihåg det spanska paret som redan hade en adoptivtjej, förmodligen hon också från Kina. Flickan kom in i rummet och såg alldeles vettskrämd ut. Inte blev det bättre av att mamman kom väldigt nära henne och nästan trängde sig på. Flickan började gråta förstås. Jag började också gråta för att jag tyckte så synd om den lilla skrämda flickan. När de flesta hade fått sina barn så säger Cindy, vår guide, att Leo - eller Guo Bauquan som han heter/hette på kinesiska, och de 2 nannys från barnhemmet är sena. Vi blev kvar alldeles själva i rummet. Väntandes. Till slut kommer Cindy till oss och säger "They are here know". Jag kommer ihåg att mitt hjärta slog några extra volter. Hjälp! Vi reste på oss, och vi hade kommit överens om att Klas skulle filma och jag skulle ta emot honom.
Sen kommer han in! En liten skrämd, nyvaken och stapplande liten kille på 1 år och 10 månader, med kläder som såg ut att vara alldeles för stora. Han var röd om kinderna och hade röda prickar på pannan och i ansiktet av myggbett. Han hade åkt 3 timmar i bil med sina nannys. Hans alldeles egna nanny var inte den som följt med utan 2 andra från barnhemmet Beihai Social Welfare Institute,en kuststad i provinsen Guangxi i södra Kina.
Han stapplar fram till en stor boll och jag försöker möta honom där. Jag ville inte vara påflugen (som den spanska mamman). Vi tittar på bollen lite och sen fortsätter vi fram i rummet och tittar lite försiktigt på leksakerna som finns där. Till slut är han i min famn. Inte alldeles överförtjust förstås. Men han accepterar mig. Vi sätter oss i en soffa och vi har med oss lite godsaker till honom som han äter. Vi hade också med en liten bok som han fick titta i.
Vi hade sammanställt en hel del frågor som vi ville ha svar på. Men de kunde inte svara på alla. Vi var mest intresserade av att veta hur hans rutiner varit fram till nu och hans "ät - och sovtider" . Mycket visste vi sedan innan också. Nannys:arna verkade jättegulliga! Vi fick mycket tid på oss i rummet och jag var glad att vi faktiskt fick vara ensamma där. Så småningom var det ju dags att åka tillbaka tlll hotellet. Cindy följde med oss. Vi skulle träffa henne senare på kvällen för middag på hotellet. Men dessförinnan skulle en läkare komma och undersöka Leo. Det gick väldigt snabbt. Hon bara konstaterade att han var fullt normal. Första kvällen var väldigt omtumlande. Det var svårt att förstå att vi blivit föräldrar och det kan fortfarande vara svårt idag - 1 år senare! På kvällen fick han ta på sig sin pyjamas, den som jag av en slump hittat och som var vit och röd randig med en text på bröstet där det stod "Special Delivery". Han fick dricka välling och jag sjöng "När trollmor har lagt sina elva små troll och bundit fast dom i svansen...", den sjöng mamma för mig när jag var liten. Resten av tiden i Kina försökte vi i allra högsta grad lära känna varann.
Dagen efter fick vi skriva på alla papper och lova och svära på att vi skulle ta hand om honom. Från barnhemmet fick vi en fin minnesbok med bilder och text på kinesiska, på Leo från det att han kommit till barnhemmet och ända till den dagen då han reste för att träffa sina föräldrar.... Men det...är en helt annan historia...
När vi gick ner till lobbyn så satt vi i en soffa och väntade och väntade. Hon var sen! Nästan 20 minuter sen. När vi kom fram till kontoret som egentligen var inhyrt på ett hotell, så såg vi även de andra familjerna som också bodde på vårt hotell. Vi hade ju vår guide för oss själva eftersom vi var det enda paret som kom från Sverige. De andra familjerna kom från Spanien, USA, Nederländerna bl a. Vi blev infösta i en hiss och hamnade på en hotellvåning. Alla samlades i ett enda stort "lekrum". Alla familjer inklusive guider. Barn efter barn kom in. Men ingen var Leo! Jag kommer speciellt ihåg det spanska paret som redan hade en adoptivtjej, förmodligen hon också från Kina. Flickan kom in i rummet och såg alldeles vettskrämd ut. Inte blev det bättre av att mamman kom väldigt nära henne och nästan trängde sig på. Flickan började gråta förstås. Jag började också gråta för att jag tyckte så synd om den lilla skrämda flickan. När de flesta hade fått sina barn så säger Cindy, vår guide, att Leo - eller Guo Bauquan som han heter/hette på kinesiska, och de 2 nannys från barnhemmet är sena. Vi blev kvar alldeles själva i rummet. Väntandes. Till slut kommer Cindy till oss och säger "They are here know". Jag kommer ihåg att mitt hjärta slog några extra volter. Hjälp! Vi reste på oss, och vi hade kommit överens om att Klas skulle filma och jag skulle ta emot honom.
Sen kommer han in! En liten skrämd, nyvaken och stapplande liten kille på 1 år och 10 månader, med kläder som såg ut att vara alldeles för stora. Han var röd om kinderna och hade röda prickar på pannan och i ansiktet av myggbett. Han hade åkt 3 timmar i bil med sina nannys. Hans alldeles egna nanny var inte den som följt med utan 2 andra från barnhemmet Beihai Social Welfare Institute,en kuststad i provinsen Guangxi i södra Kina.
Han stapplar fram till en stor boll och jag försöker möta honom där. Jag ville inte vara påflugen (som den spanska mamman). Vi tittar på bollen lite och sen fortsätter vi fram i rummet och tittar lite försiktigt på leksakerna som finns där. Till slut är han i min famn. Inte alldeles överförtjust förstås. Men han accepterar mig. Vi sätter oss i en soffa och vi har med oss lite godsaker till honom som han äter. Vi hade också med en liten bok som han fick titta i.
Vi hade sammanställt en hel del frågor som vi ville ha svar på. Men de kunde inte svara på alla. Vi var mest intresserade av att veta hur hans rutiner varit fram till nu och hans "ät - och sovtider" . Mycket visste vi sedan innan också. Nannys:arna verkade jättegulliga! Vi fick mycket tid på oss i rummet och jag var glad att vi faktiskt fick vara ensamma där. Så småningom var det ju dags att åka tillbaka tlll hotellet. Cindy följde med oss. Vi skulle träffa henne senare på kvällen för middag på hotellet. Men dessförinnan skulle en läkare komma och undersöka Leo. Det gick väldigt snabbt. Hon bara konstaterade att han var fullt normal. Första kvällen var väldigt omtumlande. Det var svårt att förstå att vi blivit föräldrar och det kan fortfarande vara svårt idag - 1 år senare! På kvällen fick han ta på sig sin pyjamas, den som jag av en slump hittat och som var vit och röd randig med en text på bröstet där det stod "Special Delivery". Han fick dricka välling och jag sjöng "När trollmor har lagt sina elva små troll och bundit fast dom i svansen...", den sjöng mamma för mig när jag var liten. Resten av tiden i Kina försökte vi i allra högsta grad lära känna varann.
Dagen efter fick vi skriva på alla papper och lova och svära på att vi skulle ta hand om honom. Från barnhemmet fick vi en fin minnesbok med bilder och text på kinesiska, på Leo från det att han kommit till barnhemmet och ända till den dagen då han reste för att träffa sina föräldrar.... Men det...är en helt annan historia...
Kommentarer
Postat av: Nina S
Åh, vad underbart! Jag blir alldeles rörd när jag läser om ert första möte med Leo. Tänk vad härligt livet kan vara ibland! :) Kram
Trackback
