Att lära känna ett barn...

Det är inte lätt. Att lära känna en annan människa menar jag. Jag har något att erkänna...kanske något som fler har känt? Jag pratar om depression. Man kan ju inte prata om förlossningsdepression direkt. Men "nyfått-barn-depression" kanske?
Det är svårt att förklara, men kanske kan jag förklara det med en otillräcklighet? Men det är inte heller det ordet jag söker. Mina känslor gick verkligen upp å ner. Leo kändes inte som "min" och jag tyckte det kändes konstigt att kalla mig själv för mamma när det var det minsta jag kände mig som. Jag tror inte heller jag var beredd på hur mycket jobb det är med en liten parvel i huset. Jag kanske hade en föreställning om att han skulle göra precis som jag säger, lyda mig och lyssna på mig när jag säger "aja baja, inte röra". Leo skulle vara en liten kille som skulle göra som mamma och pappa sa. Men så är det ju naturligtvis inte.

I efterhand har jag tänkt att jag varit så "uppe i" hela processen med adoptionen och kanske blivit påverkad av min omgivning som hela tiden sagt att det är så spännande och roligt. Det har kanske gjort att jag glömt bort att tänka på hur det egentligen kommer att bli, förbereda mig (...men det kanske inte går att förbereda sig ändå...) och föreställa mig om hur vårt liv skulle komma att ändra sig. Jag trodde också att jag skulle bli "störtförälskad" i min son...men det blev jag inte.

Nu har vi lärt känna varandra lite mer och jag mår mycket bättre än jag gjorde i början. Mina känslor för Leo är nu mycket mycket starkare än vad de var i början. Visst var jag glad i början, men inte hela tiden... Jag känner att mina känslor för honom blir starkare varje dag och när tiden kommer så kommer jag att älska honom så mycket så det gör ont i hela min kropp. Jag känner också att jag saknar honom när han är iväg med pappa. 

Nu har jag blottat mig och mina känslor men jag vet att jag inte är ensam om dem. Det här tror jag gäller oavsett om det gäller ett barn som är adopterat eller ett biologiskt fött barn. 

 


Kommentarer
Postat av: Anonym

Du har ju längtat efter barn många år, även innan beslut om adoptionen. Hur tänkte du då? Hur var dina tankar om hur det är att vara familj? Vi har läst om barns utveckling under utbildningen, du har släkt och vänner som har barn. Kan inte undgått höra hur krävande och vilken tid ett barn tar i anspråk!Ett barn behöver guidning genom livet, stöd,uppmuntran, kärlek, omsorg, närhet ibland även tillrättavisning. Du får försöka inse att du eller Klas behöver finnas brevid honom om han ritar eller ska lägga ett enkelt pussel, hans behov är att ha er nära, även om du+ Leo lagt pusslet 25 gånger redan ( eller vad det nu kan vara han gör). Vet jag låter hård nu,och du kommer bli arg eller ledsen, men kanske hjälper det någon som läser din blogg och är i "väntans tider". Ett barn är ingen accessoar,utan det är en förmån att få utvecklas tillsammans och få äran att kalla sig familj. När du kommit över chocken att dina behov inte alltid kan gå först så tror jag att du kommer bli en underbar mamma... Kramar från Karin

2010-05-09 @ 16:22:59
Postat av: Anonym

Jag tror att det skulle hjälpa att prata med en MVC/BVC psykolog. Du har ju gått igenom en stor förändring, och det finns stöd att få.. // Pipsa

2010-05-10 @ 19:57:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0