Mamma-roll
För någon vecka sedan kom ett brev från Leos mormor och morfar. Bland annat innehöll den en liten kylskåpsmagnet med en liten liten bild på de två. Den var en sådan fin bild från någon av deras otaliga fiske - eller bärplockarresor. Jag började ju gråta förstås. Känslig som man är. Den visade en sådan glädje och det var en uttrycksfull bild då de både skrattade så hjärtligt. Den sitter nu på vårt kylskåp - även om jag bestämt mig för att vi inte ska ha några kylskåpsmagneter.
Käraste Gabriella. Du skriver så fint om din mamma. Vi vet ju att detta har varit på väg i flera år. Själv hade jag inte varit i Gällivare på länge, när vi åkte upp till Östens begravning. Det är nu tre år sedan och vi märkte förändringen redan då. Förra sommaren hade det gått längre, men hon var på gott humör ändå, den tid vi var där. Man säger ju att demens är en anhörigsjukdom. Den sätter så många känslor i rörelse och påverkar hela omgivningen. Men det måste också vara svårt för din mamma, för hon är väl fortfarande medveten om sin situation?
Gabriella, min vän. Jag önskar dig allt gott och tror att du säkert tar vara på din tid med din lille son, kanske mer intensivt än många andra. Varmaste hälsningar från Vendla. Morbror Inge kramar dig också!
