adopt

Åhhhh, vad glad jag är att vi anmälde oss till den här träffen och att vi också gick dit! Jag är, som jag skrivit tidigare, ingen mingel-person. Men jag sa till Klas att vi får faktiskt ta oss i kragen och börja prata med folk även om vi inte känner dom! Vi är ju där för att träffa andra adoptivföräldrar, förhoppningsvis dem utan barn också, som alltså väntar barn från Kina. Men det verkade bara vara vi som var där utan barn. Kände oss därför lite utanför. Hur börjar man prata med folk??
Vi skulle samlas i Koppartälten eller vid Fjärilshuset om det regnade. Naturligtvis så började det småskvätta när vi var på väg in till stan, men vi gick ändå till Koppartälten. Såg nästan genast ett par med 3 barn. 2 busiga tjejer som sprang runt en vagn och i den satt en liten pojke. Vi stod mest och tittade. Till slut tänkte jag....äh, vad kan hända?? jag gick fram och började prata. Pojken i vagnen (Markus) hade de bara varit hemma med i 7 veckor. Han hade redan varit opererad då de hämtade honom och det syntes knappt något alls vid läppen! Vi pratade en stund och sedan visade det sig att vi skulle samlas vid Fjärilshuset ändå. Vi drog vidare och släppte kontaken med familjen med de 3 barnen eftersom de började prata med några andra (även de med barn).
Vi kom in i fiket och där inne var en hel del föräldrar med sina barn (nu pratar jag bara om de adopterade barnen och deras föräldrar). Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra. Kände oss lite dumma. Jag tyckte att den som var ansvarig skulle kunna säga nåt, typ att välkommen till den här träffen eller nåt liknande. Men inte....
Till slut ser jag ett par som kommer in i full fart med en sitt-vagn och i den sitter en pojke med tydlig Läpp-, Käk - och Gomspalt. Marit, kvinnan som är ansvarig för träffen (förstår jag sedan) kommer fram och hälsar paret välkommen. Ja, hur ska hon kunna veta att vi också är där för den här träffens skull när vi inte har något barn med oss?
Jag sträcker fram min tass och talar om varför vi är här men att vi inte har något barn med oss. Jo, visst, vi var ju välkomna vi också förstås! Jag passar på att snabbt försöka få en kontakt med paret som just kommit. Vi drar oss mot det stora bordet där alla sitter och tar en plats längst ut på kanten. Det finns ytterligare 2 platser (lagom till paret med pojken!). Så klart kommer de och frågar om det är ledigt och sedan är samtalet i full gång! Jag hade tusen frågor och dom var väldigt trevliga och vänliga och öppna med att svara på allt.
Hon var 45 (såg yngre ut) och han var 49 år. Pojken hette Anton och hade en enkelsidig läpp, - käk och gomspalt. Han var 18 månader och de hade varit hemma med honom sen 20 maj. Han såg verkligen ut som att han alltid hört till dem. Det där med läppen...det tänkte vi inte på till slut. Han var helt enkelt jättesöt! Han var väldigt snäll, fick vi veta, och allt hade gått jättebra. De kom från Eskilstuna och hade en etablerad kontakt med ett behandlingsteam som kommer att ta hand om Antons läpp. käk och gom. Detta ända upp till 9-10 års ålder då man gör det sista av totalt 3 ingrepp.
De hade varit 5 par som åkt tillsammans för att adoptera varsitt Special Need-barn, kallat SN-barn. Det äldsta barnet hade varit en 8-årig flicka. Hon hade opererats för hjärtfel i 6 månaders ålder. Man kan undra varför det tagit så lång tid innan hon blivit tillgänglig för adoption. Det är inte helt lätt att förstå de olika turerna....
Annars hade de andra barnen varit pojkar. Paret sa att de flesta barn verkar vara pojkar, i allafall just med LKG.
Jag kände att mina tårar var på väg flera gånger. Fick verkligen koncentrera mig på att inte börja gråta. Jag kände så oerhört starkt för dessa människor. Jag såg verkligen glädjen i deras ögon och att just Anton var deras eget barn. Han var deras och ingen annans. Han hörde ihop med dem. Mamman sa, tror hon hette Lena, att de stått i kö ca 3 år innan de bestämde sig att adoptera ett SN-barn och när de väl fick se bilden på Anton så förstod de varför de väntat så länge.  Det var för att Anton var menad att komma till dem och ingen annan.

Jag har läst att LKG-barnen kan ha svårt med att både tugga,suga och svälja. Men det hade inte Anton. Han var jätteduktig! (Gå gärna in på föreningen och läs om dessa barn, se länk till höger längre ner).

Jag frågade om hade lust att ha mailkontakt med oss och det ville dom. Så jag fick hans mailadress. Dom ville gärna hjälpa oss med vad än må vara. Jag sa att det vore kul att få veta hur det går för Anton!

Det lönar sig att kasta sig ut i det okända och börja prata med folk. det var inte så farligt som jag trodde. Om folk inte vill prata så får dom väl säga ifrån. Men det verkar som att om man frågar så berättar folk gärna. Jag tror att jag hade varit likadan faktiskt!

Det fanns många söta flickor där också förstås... :o)  Det satt en flicka bredvid mig när vi satt och fikade som petade på mig. Jag vände mig om och där satt en ursöt kinesisk flicka. "Hej, vad heter du?" frågade jag. Hon svarade men jag hörde inte riktigt vad hon sa. "Jag tål inte laktos", sa hon högt till mig och gjorde en rolig min. Vi hade en sådan intressant pratstund med paret som hade Anton att jag tyvärr inte hade tid att ägna mer uppmärksamhet åt den lilla flickan. Ja, vi satt säkert och pratade i 1 timme. 

Detta kan kanske vara en framtida kontakt och möjligen ett par som man kan ha mycket gemensamt med. Kanske kan de hjälpa oss i vår process med att adoptera en liten flicka eller pojke med läpp,-käk och gomspalt!  De erbjöd ju själv sin hjälp så det är bara att tacka och ta emot. Om vi hade fått ett biologiskt barn skulle vi nog aldrig få samma kontaktnät som man får då man adopterar ett barn.

Klas sa till mig: "Du, för våra framtida Kina-träffar så kan vi alla samlas i Abbetorp, där är stort nog för många!"