adopt

Med "alla andra" menar jag de som har barn. Det känns ibland som att vi väljs bort för att vi inte har barn. Det kanske inte är så men det finns en känsla som säger mig det. Har man barn så väljer man eventuellt omedvetet att umgås med dem som också har barn för att barnen ska få lekkamrater. Vi har ju inga barn (än) och har därför inga lekkamrater att erbjuda... Visst, jag kan känna att vi har det väldigt lyxigt - jag å gubben, vi kan göra precis som vi själv tycker och har bara oss själva att tänka på och inte någon annan, som ex. ett litet barn. Men det finns ju en saknad för oss. Ett litet barn att rå om och ta hand om och fostra som vår egen lilla/lille klimp. Vi tar ju vara på tiden nu och tycker den är värdefull och tänker att vi kommer inte kunna göra precis som vi vill när väl vårt barn kommer till oss. Men det är ju det vi längtar efter...
Men känslan av att inte få vara med i den gemenskap som det innebär att vara en familj med barn finns där. Ibland känns det som att jag är osynlig. Det är ingen som ser mig. Jag är faktiskt också gravid, det syns bara inte. "Vi väntar barn från Kina", säger jag om någon frågar om jag/vi har barn. 
När vi väl blir föräldrar kan jag öppet säga till alla som "lämnat ute oss" för att vi inte har barn, att jag har känt det så här.... Om det nu är någon som bryr sig, vill säga.