Den bästa julklappen i världen!
Vi har fått den bästa julklappen som man kan tänka sig! Vi har blivit föräldrar!
I måndags ringde FFIA när jag satt i skolan och jag lyssnat på en opponering. Jag hörde att det skakade i min väska - hade telefonen på ljudlöst - och vet att jag tänkte...vem är det som ringer NU? Jag tog upp telefonen och såg att det var ett Göteborgs-nummer...hmmm...jag känner ingen i Göteborg...eller vänta...det kan vara FFIA...nä, men det måste ha något med vår ansökan att göra. Jag svarade och i luren hörde jag henne säga: "Nu kommer det där samtalet du väntat på". Hela min värld bara snurrade...kunde det verkligen vara sant? Jag låste in mig toaletten och gjorde mig redo för att lyssna på vad hon hade att säga. Jo, det fanns en liten gosse till oss! Han är 1½ år gammal, född med en högersidig LKG. Utvecklas normalt. Ja, vad sa hon mer...? Jag kommer knappt ihåg! Vi hade bara till nästa dag kl 12 att bestämma oss om vi ville adoptera honom eller inte. Just då fanns det inget "inte adoptera". Vi hade fått en son! Jag försökte ringa till Klas men det var upptaget!! Det var mycket frustrerande! Han sitter förstås i telefonmöte! Jag ringde och ringde och ringde...men det var bara upptaget. Till slut gick jag ut från toaletten och ute stod några av mina klasskamrater och såg förvånat på mig. Jag var ju alldeles tårögd! Jag kramade om min kära väninna Karin och fick en varm kram tillbaka. Jag sa med gråten i halsen: "Dom har en pojke till oss"... och hon grät precis som jag. Mina klasskamrater stod fortfarande och stirrade på mig när jag fick fram - med gråten i halsen...:"Jag tror jag har blivit mamma". Jag försökte ringa Klas igen och till slut skickade jag ett sms med stora bokstäver: "DU MÅSTE RINGA MIG. DET ÄR JÄTTEVIKTIGT". Jag hant sätta mig på nästa opponering när jag såg att han ringt på min telefon. Jag smög ut och ringde upp honom och berättade att FFIA ringt. Klas lät lite smått chockad. Jag tror inte att han trodde på mig. Lät nog lite förvånad också. Resten av eftermiddagen i skolan är som ett stort töcken...jag kommer inte ihåg nånting. Istället ägnade jag tiden åt att skriva upp olika tänkbara namn på vår lille gosse.
Klas kom hem tidigare från jobbet och vi gick direkt in på vår mail och kunde läsa all information som fanns om honom. En glad och social liten kille, tycker om att titta på bilderböcker, höra på sagor, leka med leksaksbilar och att lyssna på musik. Det låter ju helt fantastiskt! När bilden dök upp så fanns det ingen annan än han! Det är väl klart att han är vår pojke, vår gosse, vår son!
Vi tackade JA så klart och nu är det bara att vänta. Det tar mellan 3-6 månader innan vi kan hämta honom och vi hoppas ju att tiden går fort!
Han finns ständigt i mina tankar! När jag kliver upp på morgonen är han den första jag tänker på och den sista jag tänker på när jag går och lägger mig.
Ikväll ska vi fira att vi blivit mamma och pappa! Med fin-middag och champagne! Vi har blivit en familj! Våra familjer och vänner är också glada för vår skull och dom vet hur länge vi väntat.
Ibland kommer allt över mig och mina tårar rinner. Men det är tårar av lycka för att alla år av väntan nu är över.
I måndags ringde FFIA när jag satt i skolan och jag lyssnat på en opponering. Jag hörde att det skakade i min väska - hade telefonen på ljudlöst - och vet att jag tänkte...vem är det som ringer NU? Jag tog upp telefonen och såg att det var ett Göteborgs-nummer...hmmm...jag känner ingen i Göteborg...eller vänta...det kan vara FFIA...nä, men det måste ha något med vår ansökan att göra. Jag svarade och i luren hörde jag henne säga: "Nu kommer det där samtalet du väntat på". Hela min värld bara snurrade...kunde det verkligen vara sant? Jag låste in mig toaletten och gjorde mig redo för att lyssna på vad hon hade att säga. Jo, det fanns en liten gosse till oss! Han är 1½ år gammal, född med en högersidig LKG. Utvecklas normalt. Ja, vad sa hon mer...? Jag kommer knappt ihåg! Vi hade bara till nästa dag kl 12 att bestämma oss om vi ville adoptera honom eller inte. Just då fanns det inget "inte adoptera". Vi hade fått en son! Jag försökte ringa till Klas men det var upptaget!! Det var mycket frustrerande! Han sitter förstås i telefonmöte! Jag ringde och ringde och ringde...men det var bara upptaget. Till slut gick jag ut från toaletten och ute stod några av mina klasskamrater och såg förvånat på mig. Jag var ju alldeles tårögd! Jag kramade om min kära väninna Karin och fick en varm kram tillbaka. Jag sa med gråten i halsen: "Dom har en pojke till oss"... och hon grät precis som jag. Mina klasskamrater stod fortfarande och stirrade på mig när jag fick fram - med gråten i halsen...:"Jag tror jag har blivit mamma". Jag försökte ringa Klas igen och till slut skickade jag ett sms med stora bokstäver: "DU MÅSTE RINGA MIG. DET ÄR JÄTTEVIKTIGT". Jag hant sätta mig på nästa opponering när jag såg att han ringt på min telefon. Jag smög ut och ringde upp honom och berättade att FFIA ringt. Klas lät lite smått chockad. Jag tror inte att han trodde på mig. Lät nog lite förvånad också. Resten av eftermiddagen i skolan är som ett stort töcken...jag kommer inte ihåg nånting. Istället ägnade jag tiden åt att skriva upp olika tänkbara namn på vår lille gosse.
Klas kom hem tidigare från jobbet och vi gick direkt in på vår mail och kunde läsa all information som fanns om honom. En glad och social liten kille, tycker om att titta på bilderböcker, höra på sagor, leka med leksaksbilar och att lyssna på musik. Det låter ju helt fantastiskt! När bilden dök upp så fanns det ingen annan än han! Det är väl klart att han är vår pojke, vår gosse, vår son!
Vi tackade JA så klart och nu är det bara att vänta. Det tar mellan 3-6 månader innan vi kan hämta honom och vi hoppas ju att tiden går fort!
Han finns ständigt i mina tankar! När jag kliver upp på morgonen är han den första jag tänker på och den sista jag tänker på när jag går och lägger mig.
Ikväll ska vi fira att vi blivit mamma och pappa! Med fin-middag och champagne! Vi har blivit en familj! Våra familjer och vänner är också glada för vår skull och dom vet hur länge vi väntat.
Ibland kommer allt över mig och mina tårar rinner. Men det är tårar av lycka för att alla år av väntan nu är över.
Kommentarer
Postat av: Nina Skoog
Men gud vad underbart!!! Stort grattis till er! Vet ju att ni väntat och längtat! :) Mina tårar började rinna när jag läste. :) Vart är det han kommer han ifrån er lilla kille?
Stora kramar från Nina :)
Postat av: Iréne
Grattis!!!
Vad roligt att ni också fick den bästa julklappen man kan tänka sig! Vi fick vårt barnbesked den 8/12. En flicka på 1 år. Vi åker preliminärt i slutet av januari och hämtar henne. Jag kände igen både min och min mans reaktion när Adoptionscentrum ringde, så som du beskriver er reaktion när ni fick beskedet. Verkligen roligt!
Trackback
